En fortsättning på början

Han är inte farlig, sa mannen och tog i av alla krafter för att hålla i besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

Jag ångrade djupt att jag inte gått min vanliga väg från jobbet. Det var allmänt känt att gränderna runt zon 2 inte var säker mark men eftersom jag var i tidsnöd hade jag inget annat val. Jag var tvungen att leverera i tid annars brann betalningen inne, och min familj var hungrig. Mannens försäkran att besten bara var social ingjöt inte något större lugn i mig. De framavlade djurens främsta uppgift var att genom sitt utomordentliga luktsinne sniffa sig fram till oegentligheter var än de befann sig. Omedvetet tog jag ett ännu hårdare grepp om väskan och drog mig sakta bakåt. Skulle jag ha någon möjlighet att fly därifrån, knappast. De torkade fiskar som jag fått i förskottsbetalning för att stjäla matutdelningsplanen från jobbet framstod nu som rent löjeväckande. Jag skulle aldrig få se resten av den utlovade ransonen, det stod klart när jag såg mannens blick. Han log lite när han kopplade loss besten. Jag vände mig om och sprang men visste att det inte skulle hjälpa.

Att härma

Utan förmågan att härma hade människan för länge sedan varit utdöd. Alla andra djur också för den delen. Genom att observera, lyssna och ta efter lär vi oss själva att leva.

Meningen är nog att vi så småningom ska utveckla vår egen individ med hjälp av alla härmövningar vi gått igenom. En del har svårare än andra att plocka sin egen bukett av egenskaper som gör att vi blir egna personligheter. Hur många gånger har man inte hört syskon skrika "djävla härmapa" till varandra i frustration över att inte få vara ensam om en sak? Hur många gånger har man som förälder i de lägena talat om att det är en bra egenskap att härma?

Vi förväntas vara individualister som hittar egna vägar, som uppfinner nya saker, som klarar sig själva och inte sneglar på grannen. Tyvärr är vi nog egentligen byggda för att vara precis tvärtom, vi är byggda för att leva som härmapor.

Att förändra

Blommor, han tänkte på blommar, sin prunkande trädgård som han älskade att promenera i när han var ledig. Om han fokuserade riktigt hårt kunde han till och med känna doften från gräset.

Det metalliska ljudet från ett elektrisk verktyg letade sig in bakom hans mur av tankar. Han ville inte veta vilken sort, istället låtsades han att det var bin som på sin flykt genom det gröna bidrog till att göra rikedomen än större.

Ögonen spärrades upp när smärtan nådde honom, han skrek rakt ut. Ett avgrundsvrål som var omöjligt att hejda. Därefter stillhet, skenbart lugn i kaoset.

Frågorna tog vid efter att ytterligare en av hans fingrar landat på golvet. Det skulle inte hjälpa honom att svara, han hade ändå inte de svar som behövdes. Varför tog det så lång tid, gav de äntligen upp?

Han skrek efter sina barn när hans högra öga genomborrades av skruvmejseln.

Han älskade sin sjö och sitt lilla skjul vid stranden. Masken krängde för att undvika kroken men den hade ingen chans. Hans lilla eka låg förankrad en bit från stranden och vinden var svag. Det dröjde inte länge innan flötet gjorde små piruetter i vattnet. Han visste precis vilken fisk det var bara genom att avläsa ringarna på vattnet.

Äntligen gav de upp, de skulle ändå inte få någonting. Kampen för frihet skulle fortsätta även utan honom. Klickljudet när de osäkrade vapnet skrämde honom inte, tvärtom. Han hade vunnit.

Att vara på uruselt humör

"Du kan väl för fan visa några känslor någon gång", skrek hon och slängde igen dörren efter sig.
Handfallen stod han i hallen och tittade på den stängda dörren utan att begripa vad som just hänt. Han började dock bli van vid alla dessa utbrott.
Efter skiljsmässan hade framförallt hans två flickor börjat bete sig minst sagt annorlunda när de var hos honom. Förut kunde de sitta ner och prata med varandra men nu var det ett evigt fräsande och spottande vid varje försök till samtal från hans sida. Det var inte ens lönt att bli arg längre, det var heller inte lönt att försöka prata dem tillrätta.
De båda pojkarna var lättare att förstå. Humöret kunde svalla även på dem men efter att de stått och skrikit på varandra ett tag lugnade det ner sig och allt återgick till det normala.
"Du, kom ut så vi kan prata om det åtminstone", försökte han genom dörren.
"Håll käften, du fattar ju aldrig någonting ändå, du bara skäller."
"Jamen, du kan ju inte göra precis som du vill, när du är här är det andra regler som gäller."
"Precis, jävla översittare, jag ska ringa mamma."
Jaha, där kom det igen. Även om skiljsmässan gått över förväntan bra dröjde det inte länge innan kampen om barnen började. Det var så han såg det. Han var medveten om att han hade hårdare regler än sin före detta men han tyckte att barnen behövde lite styrsel i livet. Att plocka in i diskmaskinen, lägga in sina smutsiga kläder i tvättkorgen eller städa sina egna rum var inte onormalt hårt.
Han hörde de gnisslande bromsarna utanför och strax ringde dörrklockan en kort ilsken signal. Utan att vänta på hans svar klev hon in i hallen. Hela hon lyste av ilska.
"Tove ringde, jag ska hämta henne."
"Du kan ju inte komma och hämta hem henne till dig så fort vi bråkar här."
"Om du slutar att vara så elak mot barnen så kanske de vill stanna, har du tänkt på det."
"Jag vet att jag skriker på dem ibland men de måste väl lära sig att acceptera mina regler."
"Hör du hur du låter, nu står du och skriker på mig också."
Tove hade kommit ut i hallen och tog snabbt på sig skorna. Vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte tvinga henne att stanna kvar med våld. När dörren stängdes stod han kvar i hallen med frustrationen ångande ur öronen. Han var ursinnig. I ren desperation tog han en av barnens golfklubbor ur paraplystället och slog den rakt genom väggen. Hur i helvete kunde han ha älskat den kvinnan?

Att sitta fast

Simon träffade aldrig någon, vare sig på väg till jobbet eller på väg därifrån. När han kom hem låste han in sig i sin lägenhet för att nästa dag göra om samma meningslösa resa. Arbetet i sig bjöd inte heller på några bekantskaper värda namnet. De flesta var idioter som bara pratade om ytliga saker och aldrig vågade diskutera livet. Skulle han nedlåta sig att vara med i sådana samtal, då höll han sig hellre utanför.

Tankarna var sysselsatta med dessa och liknande spörsmål när han likt alla dagar dessförinnan tog vägen över torget, svängde av till höger för att till slut korsa Storgatan. Till sin stora förtret hade de börjat gräva ett hål precis där han brukade gå och han var nu tvungen att ta en annan väg. Argt mumlande tog han ett par steg över vägen när han plötsligt fastnade med foten.
Mitt i vägen låg ett stort järngaller för bilisterna att köra på under tiden vägarbetet fortgick. Hans fot passade tydligen perfekt i mellanrummet. Det var omöjligt för honom att få loss foten trots ihärdiga försök.
En lätt lastbil tutade ilsket på honom där han stod mitt i vägen innan chauffören till slut insåg att han satt fast. Till Simons stora fasa öppnade han dörren till hytten och började gå mot honom. Var han tvungen att prata med honom? Vägarbetarna uppmärksammade situationen och började också de intressera sig för den stackars mannen med foten i kläm. Ingen av de inblandade lyckades dock få loss foten ur gallret. De frågade vad han hette och om han hade ont, behövde han något att dricka under tiden de väntade på räddningstjänsten. Simon svarade motvilligt på alla de närgångna frågorna och fick nästan panik när han såg alla människor som samlades.
När räddningstjänsten dök upp motade de bort folket och plockade fram skärbrännaren. En ur personalen talade lugnande till honom medan en annan arbetade med den varma lågan. När Simon till slut var befriad applåderade alla runtomkring.
Ambulanspersonal undersökte hans fot men kunde konstatera att ingenting var skadat och att han kunde fortsätta till sitt arbete om han så ville. Lättad försvann Simon bort mot sitt arbete och tryggheten, bort från alla människor.

Henrik såg Simon på avstånd komma lätt haltade genom entre´dörren och gick fram till honom för att påpeka hans sena ankomst. Han hade aldrig begripit sig på den buttre killen som aldrig sade ett ord under hela dagen.
"Du vet att du är sen, va, låt det inte hända igen", sade Henrik ilsket till den bortflyende medarbetaren.
Fan vet om han inte kunde skönja skymten av ett leende i hans ansikte, men det måste ha varit inbillning.

En dålig vana

Att bryta mot mina egna uppsatta mål och regler är något jag länge har sysslat med. Varför är inte helt lätt att svara på. Kanske förstår jag själv lättare om jag ger mig exempel på vad jag gör.

På kvällen bestämmer jag mig för att nästa morgon städa toaletten men istället för att ta tag i det sätter jag mig och skriver istället. Roligare att skriva om att städa toaletten än att faktiskt göra det.
Ett badrum som behöver renovering skjuts på framtiden till förmån för lite lätt jobb ute vid stugan. Roligare att andas in sjöluft än gipsdamm.
Gräset behöver klippas men får växa en bit till eftersom det finns olösta korsord att färdigställa.

Listan kan göras hur lång som helst på saker som inte blir gjorda när det var tänkt för att det finns annat roligt att göra istället. Förr eller senare kommer jag ändå till skott, det är inte så att det aldrig blir gjort, bara inte när jag tänkt det.


Samma sak gäller hälsa, kost och motion.
Om jag bestämt mig för att springa efter jobbet måste jag direkt innanför dörren ta på mig träningskläder och ge mig ut om inte soffan och en bok ska få mig på andra tankar.
Eftersom jag är vegetarian tänker jag på vad jag äter men det gäller inte när jag bestämt mig för att hålla igen på onyttiga saker. I ren trots mot mina egna föresatser kan jag klämma i mig en hel påse jordnötter med dåligt samvete som följd.

Jag skulle kunna skylla på generna eftersom min far var precis likadan men det är väl för enkelt.
Det är inte så att jag lever hela mitt liv på detta sätt, det sker mer periodvis, men inte desto mindre något som borde åtgärdas. Just nu är mitt liv en aning rörigt av många olika orsaker så där finns väl förklaringen för dagens tillstånd men så har det inte alltid varit. Även i tider av relativt lugn reagerar jag precis på samma sätt. Min syster har föreslagit meditiation för att få lite mer fokus i tillvaron.

Det ska jag göra men först måste jag äta frukost.

Det som skrämmer

Han satt med nedböjt huvud och tittade på henne över köksbordet. Det var omöjligt att ta in det hon precis sagt.
"Det funkar inte längre, jag vill gå skilda vägar."
Paniken rann över honom och han kände hur det började sticka i armarna. Han andades häftigt utan att få i sig luft och han började känna sig yr.
"Varför", kraxade han lamt.
Hade all den kärlek han känt inte betytt någonting för henne?
"Men tänk på barnen", sade han i ett försök att blidka henne.
"Det är för barnens skull jag gör det här."
Hon försökte förklara för honom att det var enda vägen och till slut kunde han inte hålla tårarna borta längre. Nästan hela sitt liv hade de delat och nu skulle de plötsligt inte vara tillsammans längre. Ensam, han skulle bli ensam. Tanken skrämde honom, att bli övergiven och lämnad skrämde honom mer än han trodde var möjligt. Det faktum att han skulle förlora henne och barnen kom i andra hand och plötsligt förstod han henne. Han var inte kär i henne, han var kär i tryggheten.

att vila

Han blundade trött där han låg, väntade på befrielsen. Varje andetag var en pina och en kamp för överlevnad. Slangarna som serverade syrgas genom näsan hjälpte inte längre och tabletterna var bara ett sätt för doktorerna att försöka hålla honom vid gott mod.
Efter morgonronden slog det honom plötsligt att han aldrig skulle komma därifrån. Visst hade han vid flera tillfällen tidigare legat inne men då hade han inte drabbats av förvissningen om att det faktiskt var nära slutet. Hans älskade fru tittade på honom men sade ingenting trots att hon också visste. Var det inte nu man skulle säga hur mycket man älskade varandra, krama varandra och ge varandra innerliga kyssar. Det tog emot, det skulle vara att ge upp och erkänna för den andre att det var slut. Han ville inte ta det slutgiltiga steget.
På eftermiddagen kom hans barn och några av hans barnbarn och hälsade på men han såg smärtan i deras ögon och önskade att de skulle gå därifrån. Det hjälpte honom inte att se deras lidande.
"Jag går ner och köper en kopp kaffe i kafeterian", sade hans fru och följde med barnen ut från rummet.
Hon kramade hårt om hans hand och tittade honom djupt i ögonen som för att säkert inte glömma hans utseende på den korta stund hon skulle vara borta.
När de försvunnit ut insåg han att hon precis hade gett honom sin tillåtelse. Så skönt det skulle vara att få vila, slippa det onda. Att få ligga stilla utan alla skakningar i kroppen. Att slippa tvinga orden ut ur sin mun när han ville säga något. Det fick räcka nu, nu skulle han vila.

Att undvika

Behovet att vara omtyckt och bekräftad är nog ganska stort hos de flesta men det får inte ha vilka konsekvenser som helst.
Ett yrkesliv som musiker och musiklärare bottnar förmodligen i denna önskan. Att stå på scen och direkt höra feedback från publiken ger ett rejält tillskott till bekräftelsekontot. Så långt är väl allt väl.
När behovet att vara omtyckt resulterar i att man undviker konflikter till varje pris har det gått för långt. Risken är överhängande att du blir nedtryckt av andra om du hela tiden tar ett steg tillbaka i alla konflikter. Vilket får till effekt att du söker ännu mer bekräftelse, en ond cirkel som är tvungen att brytas. Inte bara för din egen skull utan också för alla de runtomkring som till slut inte orkar hålla dig under armarna längre.
Sent ska syndarna vakna, det är dags att sluta undvika det som är jobbigt. Det är dags att rulla upp ärmarna, ge sig in i skiten och äntligen bli en riktig man.