Han hade begränsat sig själv så till den milda grad att han nu mest satt i sin lägenhet och tittade ut genom fönstret hela dagarna. Så lycklig han därför blev när någon gick förbi på trottoaren om det så bara var gamla fru Svensson som var ute med hunden.
Klockan var två minuter i sju och det var dags för frukost bestående av ett löskokt ägg, en skiva lingongrova med ost och en kopp te. Ibland kände han suget efter en tallrik fil med flingor men då fick han bara påminna sig själv om reglerna. Det var inte värt att tillbringa en natt naken på badrumsgolvet för en sådan sak.
Måndag morgon betydde svarta jeans, svarta sockar och en mörk skjorta efter tandborstningen. Därefter placerade han sig vid det lilla bordet invid fönstret för att hålla koll på de förbipasserande. Han upptäckte sitt misstag försent, i efterhand kunde han inte förstå hur han kunde vara så dum och ouppmärksam. Misstroget såg han på de gråa strumporna som lyste under byxbenen på jeansen.
Han kunde inte ha det så här, han insåg det nu. Det var tvunget med en förändring. Att eliminera möjligheterna till misstag var alltid den bästa vägen. Från och med nu införde han ytterligare ett förbud. Inga fler strumpor för hans del.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
en nystart
Benet och sin ena arm förlorade han på åkern. Precis när han skulle ta en paus i sitt hårda arbete, sätta ner spaden i jorden för att vila en stund, briserade den. Han kom fortfarande ihåg känslan när bladet stötte på metallen, hur han registrerade det klickande ljudet innan det blev vitt omkring honom.
Vad hjälpte det att alla runtomkring honom envist förbannade hans otur eftersom området var röjt av minhundar. Inte fick han tillbaka sitt ben eller sin arm för det. Det värsta var att hans söner nu fick ta över ansvaret för försörjningen på samma åkerplätt som fördärvat hans liv. De hade inget val om de ville överleva. Men ingen kunde garantera att minorna var borta och varje dag lyssnade han efter ljudet av ytterligare en explosion.
När mannen klev in genom dörren till hans hem visste han först inte vad han skulle säga. Visst hade han fått hjälp med sjukhusvistelse och en enkel protes men det var akuta problem som var tvungna att lösas för hans överlevnad. Det här var något annat. Även om han kunde förstå avsikten kändes det som en muta. Han skämdes när han tog emot pengarna men kunde inte avböja. Hans familj var tvungen att klara sig.
"Ett kontant bidrag, tänk på det som en nystart", sade tjänstemannen.
Vad hjälpte det att alla runtomkring honom envist förbannade hans otur eftersom området var röjt av minhundar. Inte fick han tillbaka sitt ben eller sin arm för det. Det värsta var att hans söner nu fick ta över ansvaret för försörjningen på samma åkerplätt som fördärvat hans liv. De hade inget val om de ville överleva. Men ingen kunde garantera att minorna var borta och varje dag lyssnade han efter ljudet av ytterligare en explosion.
När mannen klev in genom dörren till hans hem visste han först inte vad han skulle säga. Visst hade han fått hjälp med sjukhusvistelse och en enkel protes men det var akuta problem som var tvungna att lösas för hans överlevnad. Det här var något annat. Även om han kunde förstå avsikten kändes det som en muta. Han skämdes när han tog emot pengarna men kunde inte avböja. Hans familj var tvungen att klara sig.
"Ett kontant bidrag, tänk på det som en nystart", sade tjänstemannen.
lördag 29 augusti 2009
göra något tillsammans
Det var med bävan han tog väskan ur bagaget. En hel helg tillsammans, hur skulle det gå? Han hoppades att det fanns enkelrum, vilket skulle kunna underlätta vistelsen en hel del. Foldern de fått ut var i flerfärgstryck och visade med all tydlig önskvärdhet vad de skulle råka ut för. Den strömmande floden kunde för ett otränat öga se idyllisk ut på papper men för hans del såg han bara panik. Linorna högt uppe i träden likaså, vem var så in i helvete dum att han frivilligt klättrade omkring tio meter över marken med bara en liten tråd runt kroppen som säkerhet. Bilden av personer sittande runt ett bord framkallade inte samma panikkänslor men olusten strömmade ur honom när han tog klivet in genom entrén.
"Välkommen till teambuildingweekenden", skrattade vd:n glatt mot honom i lobbyn.
Han stammade ur sig något som han redan efter två sekunder glömde bort. Varför skulle vd:n vara med? Skulle man vara tvungen att tampas med resultaten härifrån vid nästa lönesamtal också? Räckte det inte att han gjorde sitt jobb? Han tyckte inte ens om sina arbetskamrater, varför var han tvungen att tillbringa en hel jävla helg tillsammans med dem då?
Både Patrik och Ingvar log mot honom med varsitt glas skumpa i handen där de stod med sitt bagage borta vid den öppna spisen. Han ställde ner sin väska och tog emot ett han också. Patrik slog med knytnäven på hans arm så den domnade bort.
"Fy fan, vilken häftig helg detta kommer att bli, såg du foldern?"
"Jodå, jag såg den", sade han och gned sig på armen.
Han visste redan att helgen skulle bli en katastrof. Varje nytt uppdrag skulle ge de andra bränsle till nya trackningar kommande vecka. Kanske han skulle passa på att ramla i floden eller glömma säkerhetslinan där högt över marken? Enda chansen var att bli sjuk under natten så att han inte kunde delta i några aktiviteter.
"Välkommen till teambuildingweekenden", skrattade vd:n glatt mot honom i lobbyn.
Han stammade ur sig något som han redan efter två sekunder glömde bort. Varför skulle vd:n vara med? Skulle man vara tvungen att tampas med resultaten härifrån vid nästa lönesamtal också? Räckte det inte att han gjorde sitt jobb? Han tyckte inte ens om sina arbetskamrater, varför var han tvungen att tillbringa en hel jävla helg tillsammans med dem då?
Både Patrik och Ingvar log mot honom med varsitt glas skumpa i handen där de stod med sitt bagage borta vid den öppna spisen. Han ställde ner sin väska och tog emot ett han också. Patrik slog med knytnäven på hans arm så den domnade bort.
"Fy fan, vilken häftig helg detta kommer att bli, såg du foldern?"
"Jodå, jag såg den", sade han och gned sig på armen.
Han visste redan att helgen skulle bli en katastrof. Varje nytt uppdrag skulle ge de andra bränsle till nya trackningar kommande vecka. Kanske han skulle passa på att ramla i floden eller glömma säkerhetslinan där högt över marken? Enda chansen var att bli sjuk under natten så att han inte kunde delta i några aktiviteter.
att ångra sig
Ånger, detta eländiga tillstånd som inte gör annat än att ge dåligt samvete. Att hamna där torde betyda att man inte tänkt tillräckligt i förväg, eller att man inte haft tillgång till alla parametrar när man tog beslutet. Det som är gjort är gjort och kan inte göras ogjort, det får man leva med vare sig man vill eller inte. Man kan genom nya genomtänkta handlingar möjligtvis mildra effekten av vad man tidigare gjort men det går aldrig att radera.
Gå vidare, släpp det, fokusera på det som är bra. Lättare sagt än gjort men många gånger nödvändigt. Ånger kan äta upp dig inifrån, skamkänslan över att ha gjort en annan människa illa, eller dig själv. Men varför gjorde man det man gjorde, återigen måste man ha tid att fundera över sina beslut innan man tar dem. Du vet det du vet och agerar utefter det, om det senare visar sig vara fel finns det ingen anledning att ångra sitt beslut eftersom det var baserat på de fakta du då hade.
Livet består hela tiden av val. Ibland väljer man fel, svårare än så är det inte. Att i efterhand ångra sitt val är bara idiotiskt. När nästa möjlighet dyker upp får man göra ett nytt val, förhoppningsvis det rätta den gången.
Gå vidare, släpp det, fokusera på det som är bra. Lättare sagt än gjort men många gånger nödvändigt. Ånger kan äta upp dig inifrån, skamkänslan över att ha gjort en annan människa illa, eller dig själv. Men varför gjorde man det man gjorde, återigen måste man ha tid att fundera över sina beslut innan man tar dem. Du vet det du vet och agerar utefter det, om det senare visar sig vara fel finns det ingen anledning att ångra sitt beslut eftersom det var baserat på de fakta du då hade.
Livet består hela tiden av val. Ibland väljer man fel, svårare än så är det inte. Att i efterhand ångra sitt val är bara idiotiskt. När nästa möjlighet dyker upp får man göra ett nytt val, förhoppningsvis det rätta den gången.
torsdag 27 augusti 2009
att uppvakta
Jean-Luc Ribery gick som vanligt upp i ottan denna gudsförgjätna dag. Hans fru stod med ryggen mot medan hon gjorde iordning frukosten. Till skillnad från de taniga stadsborna och deras undermåliga frukostvanor åts i detta hus ett ordentligt mål mat innan dagen började. Arbetet ute på fälten krävde bränsle i såväl kropp som maskiner.
Idag skulle det inte bli något arbete på ägorna. Jean-Luc hade betydligt viktigare saker för sig. Regeringen hade i ett slag höjt skatten samtidigt som priserna på bränsle och foder skjutit i höjden. Bönderna i byn tänkte inte stillatigande sitta och rulla tummarna medan det hände.
Jean-Luc var först i raden av traktorer och mindre lastbilar som i sakta mak körde längs motorvägen in mot Yssingeaux. Han uppskattade antalet till runt trettio men det räckte väl för att stoppa upp alla filerna. Långtradarna tutade bakom dem i sina starka signalhorn men inte för att försöka komma förbi utan som ett uppmuntrande tillrop. Efter avfarten rullade de strax in i byn. Stadshuset låg in till höger strax innan torget inklämt mellan kyrkan och en saluhall. Gatan var trång och skulle ge deras protest bra effekt. Jean-Luc var först med att hissa flaket och låta lasten med tomater rinna av i en hög på trappan till stadshuset. När alla trettio lastat av låg en ansenlig mängd jordbruksvaror på trappan och i dess närhet. Borgmästaren skulle få ett helvete att rensa upp skiten, tänkte Jean-Luc nöjd. Budskapet var lämnat.
Nils-Petter Jonsson tog denna morgon på sin allra finaste kostym. Det pirrade i magen av oro och det var svårt att få ner frukosten. Hans fru hade dukat upp både ägg, fil, kaffe och olika bröd på bordet tillsammans med en mängd pålägg. Det enda han åt var en smörgås med ost och en halv kopp kaffe med mjölk. De hade pratat om i byalaget att lämna listan till kommunhuset men enats om att det inte skulle ge någon effekt. Istället skulle Nils-Petter och grannen ta listan till Stockholm för att där överlämna den till någon med högre ställning. Det var många som skrivit på protesten om höjda skatter på drivmedel och de kände stor tillförsikt över att regeringen skulle ta deras protest på allvar.
Det var första gången de båda var i Stockholm och redan på centralstationen häpnade de över myllret av människor. Hur orkade någon leva på det sättet? De insåg att de aldrig skulle hitta till riksdagshuset på egen hand och tog därför en taxi. Nils-Petter höll ett krampaktigt tag i listan hela vägen som om den indiske taxichauffören när som helst skullevända sig om och slita den ur händerna på honom. Det var inget personligt, han litade helt enkelt inte på folk han inte kände. Med svetten pärlande från pannan stod de till slut villrådiga utanför riksdagshuset. Besvikelsen var stor när damen i receptionen vänligt förklarade att berörd minister inte var tillgänglig för tillfället men att de kunde lämna listan hos henne så skulle hon se till att den kom i rätt händer. Efter lite konfererande bestämde de sig för att följa den vänliga kvinnans råd. De var nöjda med dagen, solen sken och de hade avlämnat protesten, nu skulle det snart börja hända saker.
Idag skulle det inte bli något arbete på ägorna. Jean-Luc hade betydligt viktigare saker för sig. Regeringen hade i ett slag höjt skatten samtidigt som priserna på bränsle och foder skjutit i höjden. Bönderna i byn tänkte inte stillatigande sitta och rulla tummarna medan det hände.
Jean-Luc var först i raden av traktorer och mindre lastbilar som i sakta mak körde längs motorvägen in mot Yssingeaux. Han uppskattade antalet till runt trettio men det räckte väl för att stoppa upp alla filerna. Långtradarna tutade bakom dem i sina starka signalhorn men inte för att försöka komma förbi utan som ett uppmuntrande tillrop. Efter avfarten rullade de strax in i byn. Stadshuset låg in till höger strax innan torget inklämt mellan kyrkan och en saluhall. Gatan var trång och skulle ge deras protest bra effekt. Jean-Luc var först med att hissa flaket och låta lasten med tomater rinna av i en hög på trappan till stadshuset. När alla trettio lastat av låg en ansenlig mängd jordbruksvaror på trappan och i dess närhet. Borgmästaren skulle få ett helvete att rensa upp skiten, tänkte Jean-Luc nöjd. Budskapet var lämnat.
Nils-Petter Jonsson tog denna morgon på sin allra finaste kostym. Det pirrade i magen av oro och det var svårt att få ner frukosten. Hans fru hade dukat upp både ägg, fil, kaffe och olika bröd på bordet tillsammans med en mängd pålägg. Det enda han åt var en smörgås med ost och en halv kopp kaffe med mjölk. De hade pratat om i byalaget att lämna listan till kommunhuset men enats om att det inte skulle ge någon effekt. Istället skulle Nils-Petter och grannen ta listan till Stockholm för att där överlämna den till någon med högre ställning. Det var många som skrivit på protesten om höjda skatter på drivmedel och de kände stor tillförsikt över att regeringen skulle ta deras protest på allvar.
Det var första gången de båda var i Stockholm och redan på centralstationen häpnade de över myllret av människor. Hur orkade någon leva på det sättet? De insåg att de aldrig skulle hitta till riksdagshuset på egen hand och tog därför en taxi. Nils-Petter höll ett krampaktigt tag i listan hela vägen som om den indiske taxichauffören när som helst skullevända sig om och slita den ur händerna på honom. Det var inget personligt, han litade helt enkelt inte på folk han inte kände. Med svetten pärlande från pannan stod de till slut villrådiga utanför riksdagshuset. Besvikelsen var stor när damen i receptionen vänligt förklarade att berörd minister inte var tillgänglig för tillfället men att de kunde lämna listan hos henne så skulle hon se till att den kom i rätt händer. Efter lite konfererande bestämde de sig för att följa den vänliga kvinnans råd. De var nöjda med dagen, solen sken och de hade avlämnat protesten, nu skulle det snart börja hända saker.
tisdag 25 augusti 2009
en inte genomförd idé
Att tillverka säkerhetsljus och ljusstakar av utbrända glödlampor, trycka upp klisterlappar med orden "I Care" för försäljning världen över, inte för innebörden av budskapet utan för möjligheten att tjäna storkovan. Att starta en restaurangkedja med mexikansk inriktning som motvikt till alla hamburgerhak, starta en serietidning utan våld, bygga en äventyrspark i skogen där allt var gjort av naturliga material.
Idéerna under åren hade inte saknats men få av dem var realiserade. Tiden rann liksom bara undan hela tiden. Dessutom var det många idéer som fallit i glömska efter år av dammig förvaring någonstans djupt inne i hjärnan. Han glömde aldrig den morgon han vaknade och var vagt medveten om drömmen han haft. Drömmen där alla världens problem med ett enkelt tankegrepp skulle vara lösta. Men hur han än tänkte, och det gjorde han under resten av dagen, så gled hela tiden drömmen undan.
Efter den händelsen började han skriva upp sina drömmar och sina vakna idéer. Han samlade och katalogiserade saker som skulle användas den dag han gjorde verklighet av något. Vardagsrummet var först att fyllas med verktyg, plåtbitar, tråd, tyger, mängder av anteckningsblock och förpackningar av spik och skruv. Med tiden räckte inte vardagsrummet till och resten av lägenheten fylldes sakta men säkert av allehanda oumbärliga saker. Hans sovplats bestod numera av en fåtölj man kunde fälla ner i bekvämt läge. Det var inte bara av ondo att sängen var överfylld av saker. Nej, på det här sättet var han redo att börja med nya idéer i samma ögonblick han vaknade. Vid senaste räkningen var summan av idéer uppe i fyrtiotvåtusentrehundrafem. Det var inte konstigt att han inte hunnit med att göra verklighet av någon ännu.
Marja-Lisa höll för näsan när hon med hjälp av hyresvärden tog sig in i lägenheten. Stanken var fruktansvärd och hade inte dörren öppnats utåt var det tveksamt om de överhuvudtaget skulle tagit sig in. Hon hade aldrig under sina år på kommunen sett något liknande. Lägenheten var fylld från golv till tak av skräp och bara små gångar tillät någon att ta sig fram mellan de olika rummen. Han satt i en fåtölj i ett av rummen och hon vände sig om av vämjelse när hon såg hur långt gången döden var. Det var bara att ringa så fick de komma och hämta honom. Lägenheten skulle tömmas och saneras. Herregud, varför slängde han aldrig något, hur kunde han leva i all denna skit.
Idéerna under åren hade inte saknats men få av dem var realiserade. Tiden rann liksom bara undan hela tiden. Dessutom var det många idéer som fallit i glömska efter år av dammig förvaring någonstans djupt inne i hjärnan. Han glömde aldrig den morgon han vaknade och var vagt medveten om drömmen han haft. Drömmen där alla världens problem med ett enkelt tankegrepp skulle vara lösta. Men hur han än tänkte, och det gjorde han under resten av dagen, så gled hela tiden drömmen undan.
Efter den händelsen började han skriva upp sina drömmar och sina vakna idéer. Han samlade och katalogiserade saker som skulle användas den dag han gjorde verklighet av något. Vardagsrummet var först att fyllas med verktyg, plåtbitar, tråd, tyger, mängder av anteckningsblock och förpackningar av spik och skruv. Med tiden räckte inte vardagsrummet till och resten av lägenheten fylldes sakta men säkert av allehanda oumbärliga saker. Hans sovplats bestod numera av en fåtölj man kunde fälla ner i bekvämt läge. Det var inte bara av ondo att sängen var överfylld av saker. Nej, på det här sättet var han redo att börja med nya idéer i samma ögonblick han vaknade. Vid senaste räkningen var summan av idéer uppe i fyrtiotvåtusentrehundrafem. Det var inte konstigt att han inte hunnit med att göra verklighet av någon ännu.
Marja-Lisa höll för näsan när hon med hjälp av hyresvärden tog sig in i lägenheten. Stanken var fruktansvärd och hade inte dörren öppnats utåt var det tveksamt om de överhuvudtaget skulle tagit sig in. Hon hade aldrig under sina år på kommunen sett något liknande. Lägenheten var fylld från golv till tak av skräp och bara små gångar tillät någon att ta sig fram mellan de olika rummen. Han satt i en fåtölj i ett av rummen och hon vände sig om av vämjelse när hon såg hur långt gången döden var. Det var bara att ringa så fick de komma och hämta honom. Lägenheten skulle tömmas och saneras. Herregud, varför slängde han aldrig något, hur kunde han leva i all denna skit.
måndag 24 augusti 2009
en smekning
Svettlukt och en stark doft av linement. Inte för kylans skull, de ville bara vara vuxna. "Fy fan, vilken match, gubbar", sade han trots att de ännu inte fyllt elva. Utanför planen och omklädningsrummet var gubbarna fula och utan tänder, innanför stängslet till fotbollsplanen var de slätkindade, utan kroppshår och fullt övertygade idealister. Världen var god, mamma bakade kanelbullar och man kunde fortfarande köpa en luffare för tjugofem öre på A-lagsmatcherna av Arne med lådan på magen.
Han ville verkligen bli vuxen. Att komma hem på lunch från jobbet, kunna köpa en av de där tidningarna som pappa gömde i nattduksbordet, säga saker som "den där Palme kan inte vara riktigt klok i huvudet" och veta vad han menade med det. Han ville kunna gå i skogen som sin far utan att gå vilse under jakten på kantareller, blåbär och lingon. Springa fyrahundra meter under sextio sekunder, träffa bulls eye på piltavlan mer än en gång per år och köra bil med rutan nervevad längs Storgatan med vinden i håret.
Nu var han inte lika säker längre. Han hade i sin enfald trott att alla vuxna var som hans far, i alla fall de som fanns i hans närhet. Väskan var slarvigt packad efter det hastiga uppbrottet från omklädningsrummet. Han skulle aldrig mer vara sist ut från duschen men ingen skulle någonsin få veta varför.
Han ville verkligen bli vuxen. Att komma hem på lunch från jobbet, kunna köpa en av de där tidningarna som pappa gömde i nattduksbordet, säga saker som "den där Palme kan inte vara riktigt klok i huvudet" och veta vad han menade med det. Han ville kunna gå i skogen som sin far utan att gå vilse under jakten på kantareller, blåbär och lingon. Springa fyrahundra meter under sextio sekunder, träffa bulls eye på piltavlan mer än en gång per år och köra bil med rutan nervevad längs Storgatan med vinden i håret.
Nu var han inte lika säker längre. Han hade i sin enfald trott att alla vuxna var som hans far, i alla fall de som fanns i hans närhet. Väskan var slarvigt packad efter det hastiga uppbrottet från omklädningsrummet. Han skulle aldrig mer vara sist ut från duschen men ingen skulle någonsin få veta varför.
söndag 23 augusti 2009
prestera
Kyrksalen tystnade och klockorna började ringa till gudstjänst. Han satt på främsta raden och kände fjärilarna i magen. Tankarna snurrade runt och ville inte lyda hans befallning om att stilla sig, koncentrera sig på uppgiften. Han sneglade åt sidan och såg att Patrik led av samma fenomen. För ett ögonblick kände han en impuls att sträcka ut handen mot honom, lägga sin hand på hans för att lugna, både sig själv och honom. Men processen var menad att vara personlig, en stund för adrenalinet att samla sig på hög innan det oundvikliga ögonblicket då de skulle kasta sig ut på djupt vatten. Han gned handflatorna mot varandra för att bli av med handsvetten när ekot av de sista slagen från kyrkklockorna klingade ut. Prästen nickade omärkligt mot dem som ett tecken att det var dags. Sakta reste de sig upp och gick fram mot sina instrument.
Det fanns ingenstans där tystnaden var så tjock som i kyrkan, blickarna så genomträngande. Salen var fylld till lite mer än hälften såg han när han plockade upp sina marimbaklubbor, men han fick inte tänka på det nu. Han blundade en kort stund för att samla sig, sedan slog han an första tonerna. De började alltid med ett säkert kort, en av Bachs inventioner, dels för igenkänningsfaktorn, dels för att det var ett bra sätt att komma igång. Efter första strofen kände han hur nervositeten som tidigare legat som en klump i magen förbyttes till koncentration. Nu var det bara han och musiken, ingenting annat. Han visste egentligen inte vad trans var för slags tillstånd men han liknade känslan under konserterna med det. Fullständig kontroll med ett glasklart sinne som registrerade allt av vikt.
Som brukligt i kyrkan blev det inga applåder under konserten, vilket inte gjorde något, det var lättare att hålla fokus på musiken och presentationerna om de fick behålla rytmen. På något sätt blev det också en bättre helhetsupplevelse för konsertbesökarna. Programmet flöt på, efter Bach följde Sjostakovitj, Grieg, Mussorgsky, Tarrega och en del moderna kompositörer vars presentation varken gjorde till eller från. De avslutade alltihop med Quiet Celebration av Bill Molenhof.
Efter att sista tonen klingat ut stod de stilla en lång stund med huvudena böjda över instrumenten. De hade gjort en kanonkonsert och belöningen kom när de öppnade ögonen och slappnade av. Prästen började en aning tveksamt som om han ogärna ville besudla sitt heliga rum med så världsliga saker som applåder. När han så gett sitt tillstånd stämde resten av besökarna snabbt in och applåderna steg som åskskurar mot det välvda taket. Det var värt all vånda i världen att få uppleva just ett sådant här ögonblick. Det var ofattbart att de hade förmågan att beröra på det sätt de uppenbarligen gjorde. De spelade ju bara på sina instrument men applåderna sade någonting annat. Människorna i bänkarna hade fått en upplevelse för livet och det var de som gett dem det. Det var obetalbart.
Det fanns ingenstans där tystnaden var så tjock som i kyrkan, blickarna så genomträngande. Salen var fylld till lite mer än hälften såg han när han plockade upp sina marimbaklubbor, men han fick inte tänka på det nu. Han blundade en kort stund för att samla sig, sedan slog han an första tonerna. De började alltid med ett säkert kort, en av Bachs inventioner, dels för igenkänningsfaktorn, dels för att det var ett bra sätt att komma igång. Efter första strofen kände han hur nervositeten som tidigare legat som en klump i magen förbyttes till koncentration. Nu var det bara han och musiken, ingenting annat. Han visste egentligen inte vad trans var för slags tillstånd men han liknade känslan under konserterna med det. Fullständig kontroll med ett glasklart sinne som registrerade allt av vikt.
Som brukligt i kyrkan blev det inga applåder under konserten, vilket inte gjorde något, det var lättare att hålla fokus på musiken och presentationerna om de fick behålla rytmen. På något sätt blev det också en bättre helhetsupplevelse för konsertbesökarna. Programmet flöt på, efter Bach följde Sjostakovitj, Grieg, Mussorgsky, Tarrega och en del moderna kompositörer vars presentation varken gjorde till eller från. De avslutade alltihop med Quiet Celebration av Bill Molenhof.
Efter att sista tonen klingat ut stod de stilla en lång stund med huvudena böjda över instrumenten. De hade gjort en kanonkonsert och belöningen kom när de öppnade ögonen och slappnade av. Prästen började en aning tveksamt som om han ogärna ville besudla sitt heliga rum med så världsliga saker som applåder. När han så gett sitt tillstånd stämde resten av besökarna snabbt in och applåderna steg som åskskurar mot det välvda taket. Det var värt all vånda i världen att få uppleva just ett sådant här ögonblick. Det var ofattbart att de hade förmågan att beröra på det sätt de uppenbarligen gjorde. De spelade ju bara på sina instrument men applåderna sade någonting annat. Människorna i bänkarna hade fått en upplevelse för livet och det var de som gett dem det. Det var obetalbart.
lördag 22 augusti 2009
Laga
En djup suck pös ur hans lungor när droppar av bensin för tredje gången vätte hans ansikte. Avin som förkunnade att den begagnade bensinpumpen låg och väntade på utlämningsstället damp ner i brevlådan på fredagen. Just den fredagen han hade tänkt att få lite tid för sig själv.
Wolkvagnsbussen var ytterligare ett av idiotinköpen de hade gjort det senaste året. Han misstänkte starkt att hans fru, Ylva, led av någon allvarlig störning. Det hjälpte inte hur många motargument han försökte komma med så blev det som hon ville i slutändan i alla fall. Men vem fan var det som fick rätta till allting som gick snett, tänkte han och svor när klämman runt bensinslangen lossnade och dränkte honom med den illaluktande vätskan.
Han var långt ifrån någon bilmekaniker men priserna på en bilverkstad tänkte han inte betala. Då svettades han hellre ett par timmar i obekväm ställning under bussen. Det gav honom dessutom bränsle i de infekterade diskussionerna mellan honom och Ylva. Hus, bil och en sketen wolkvagnsbuss, nu ville hon till råga på allt bygga en friggebod på tomten också. Tankarna snurrade i huvudet på honom och han visste precis vad han skulle säga till henne om ämnet kom upp igen. Men han visste samtidigt att när det väl blev verklighet skulle han få tunghäfta och låta henne köra över honom igen. Vilket djävla äktenskap, han tvivlade starkt på att det skulle hålla mycket längre, och han visste inte om han orkade eller ville lägga ner den tid och energi som krävdes för att rädda det.
"Är du inte färdig snart", hörde han Ylva ropa till honom.
Han vände på huvudet och såg hennes ben bredvid bussen.
"Det är inte så djävla lätt som du kanske tror", skrek han tillbaka.
Egentligen behövde han en annan hylsa men han ville ogärna rulla fram från underredet när Ylva stod där. Istället slog han lite med hammaren i plåten för att han skulle låta upptagen. Till slut gav hon upp och gick in.
Efter ytterligare en timme trodde han att det var klart. Det visste han inte säkert förrän han kollat så att bussen verkligen startade. Han kom på sig med att tänka på hur livet skulle vara utan Ylva. Ett hus som inte renoverades stup i kvarten, en bil av nyare modell som bara behövde tvättas, en lättskött trädgård utan dessa otaliga rabatter som skulle rensas i all oändlighet. Men hur i helvete skulle han komma ifrån henne, hon skulle knappast acceptera ett uppbrott. Han kände sig som om han satt i fängelse. Bara för att djävlas med henne skulle han egentligen köra den förbannade bussen över klippan och ner i vattnet ute bredvid badplatsen. Ju mer han tänkte på det desto mer lockade idén. Nedanför klippan var det djupt och ganska strömt och skulle lätt kunna leda till spekulationer om vad som hänt honom. Med ett leende gick han in i huset.
"Ylva, jag åker ut en runda för att se om bussen fungerar som den ska."
Wolkvagnsbussen var ytterligare ett av idiotinköpen de hade gjort det senaste året. Han misstänkte starkt att hans fru, Ylva, led av någon allvarlig störning. Det hjälpte inte hur många motargument han försökte komma med så blev det som hon ville i slutändan i alla fall. Men vem fan var det som fick rätta till allting som gick snett, tänkte han och svor när klämman runt bensinslangen lossnade och dränkte honom med den illaluktande vätskan.
Han var långt ifrån någon bilmekaniker men priserna på en bilverkstad tänkte han inte betala. Då svettades han hellre ett par timmar i obekväm ställning under bussen. Det gav honom dessutom bränsle i de infekterade diskussionerna mellan honom och Ylva. Hus, bil och en sketen wolkvagnsbuss, nu ville hon till råga på allt bygga en friggebod på tomten också. Tankarna snurrade i huvudet på honom och han visste precis vad han skulle säga till henne om ämnet kom upp igen. Men han visste samtidigt att när det väl blev verklighet skulle han få tunghäfta och låta henne köra över honom igen. Vilket djävla äktenskap, han tvivlade starkt på att det skulle hålla mycket längre, och han visste inte om han orkade eller ville lägga ner den tid och energi som krävdes för att rädda det.
"Är du inte färdig snart", hörde han Ylva ropa till honom.
Han vände på huvudet och såg hennes ben bredvid bussen.
"Det är inte så djävla lätt som du kanske tror", skrek han tillbaka.
Egentligen behövde han en annan hylsa men han ville ogärna rulla fram från underredet när Ylva stod där. Istället slog han lite med hammaren i plåten för att han skulle låta upptagen. Till slut gav hon upp och gick in.
Efter ytterligare en timme trodde han att det var klart. Det visste han inte säkert förrän han kollat så att bussen verkligen startade. Han kom på sig med att tänka på hur livet skulle vara utan Ylva. Ett hus som inte renoverades stup i kvarten, en bil av nyare modell som bara behövde tvättas, en lättskött trädgård utan dessa otaliga rabatter som skulle rensas i all oändlighet. Men hur i helvete skulle han komma ifrån henne, hon skulle knappast acceptera ett uppbrott. Han kände sig som om han satt i fängelse. Bara för att djävlas med henne skulle han egentligen köra den förbannade bussen över klippan och ner i vattnet ute bredvid badplatsen. Ju mer han tänkte på det desto mer lockade idén. Nedanför klippan var det djupt och ganska strömt och skulle lätt kunna leda till spekulationer om vad som hänt honom. Med ett leende gick han in i huset.
"Ylva, jag åker ut en runda för att se om bussen fungerar som den ska."
fredag 21 augusti 2009
något hårt
I sina drömmar flög han. På hundra meters höjd såg han sitt samhälle från ovan. Han flög längs Storgatan med alla butikerna och upptäckte till sin förvåning att det i kvarteren bakom låg boningshus han inte tidigare lagt märke till.
Trots att han drömde var han medveten om det och koncentrerade sig hårt på att inte vakna. Han ville behålla känslan av att flyga så länge som möjligt. Det var tredje natten i sträck han flög och han började tro att han skulle kunna göra det på riktigt.
Känslan när han i startögonblicket joggade lugnt och bara lutade sig en aning framåt för att hitta balansen var så verklig att han var förvånad över att ingen annan verkade ha kommit på det förut. När balansen var den rätta sträckte han ut armarna åt sidorna och lyfte från marken. Ibland kunde det ta ett par försök innan han sköt i höjden men när han väl kom iväg gick det ruskigt fort. Landa var däremot ett större problem. Ofta kraschade han hårt i marken med blåmärken som följd och trots att de förvärvats i drömmarna fanns de kvar på kroppen när han vaknade. Det var något han var tvungen att träna på.
Idag skulle han göra verklighet av sina planer. Efter skolan tog han omvägen bort till ängen som sluttade ner mot sjön. Han hade räknat ut att det skulle vara lättare att få upp farten om det lutade lite. När kompisarna frågade vart han skulle var han tvungen att ljuga för dem. Inte kunde han säga att han skulle försöka sig på att flyga.
Han lade sin ryggsäck på gräset och tog ett par djupa andetag. Prövande lutade han sig framåt för att hitta balansen innan han började springa. Vinden blåste i hans ansikte och när han trodde sig vara uppe i rätt hastighet fällde han ut armarna och lyfte. I alla fall för ett ögonblick, det var han övertygad om. Fallet blev hårt och han skrapade upp både armar och ben mot marken. Men även om han misslyckades kändes det som att han hade det inom räckhåll och han försökte om och om igen med samma resultat. Till slut var han tvungen att sluta om inte kroppen skulle bli alldeles blåslagen.
Råa skratt från skogsdungen invid ängen nådde honom när han tog på ryggsäcken. Ett par av kompisarna från skolan klev ut på ängen och skrattade så tårarna rann nerför kinderna.
"Vad fan håller du på med, Jonas, försöker du flyga på riktigt, du kan ju inte vara klok i huvudet."
Vad skulle han säga? Han ryckte bara på axlarna och gick därifrån, de hade ingen aning om hur besviken han var.
Trots att han drömde var han medveten om det och koncentrerade sig hårt på att inte vakna. Han ville behålla känslan av att flyga så länge som möjligt. Det var tredje natten i sträck han flög och han började tro att han skulle kunna göra det på riktigt.
Känslan när han i startögonblicket joggade lugnt och bara lutade sig en aning framåt för att hitta balansen var så verklig att han var förvånad över att ingen annan verkade ha kommit på det förut. När balansen var den rätta sträckte han ut armarna åt sidorna och lyfte från marken. Ibland kunde det ta ett par försök innan han sköt i höjden men när han väl kom iväg gick det ruskigt fort. Landa var däremot ett större problem. Ofta kraschade han hårt i marken med blåmärken som följd och trots att de förvärvats i drömmarna fanns de kvar på kroppen när han vaknade. Det var något han var tvungen att träna på.
Idag skulle han göra verklighet av sina planer. Efter skolan tog han omvägen bort till ängen som sluttade ner mot sjön. Han hade räknat ut att det skulle vara lättare att få upp farten om det lutade lite. När kompisarna frågade vart han skulle var han tvungen att ljuga för dem. Inte kunde han säga att han skulle försöka sig på att flyga.
Han lade sin ryggsäck på gräset och tog ett par djupa andetag. Prövande lutade han sig framåt för att hitta balansen innan han började springa. Vinden blåste i hans ansikte och när han trodde sig vara uppe i rätt hastighet fällde han ut armarna och lyfte. I alla fall för ett ögonblick, det var han övertygad om. Fallet blev hårt och han skrapade upp både armar och ben mot marken. Men även om han misslyckades kändes det som att han hade det inom räckhåll och han försökte om och om igen med samma resultat. Till slut var han tvungen att sluta om inte kroppen skulle bli alldeles blåslagen.
Råa skratt från skogsdungen invid ängen nådde honom när han tog på ryggsäcken. Ett par av kompisarna från skolan klev ut på ängen och skrattade så tårarna rann nerför kinderna.
"Vad fan håller du på med, Jonas, försöker du flyga på riktigt, du kan ju inte vara klok i huvudet."
Vad skulle han säga? Han ryckte bara på axlarna och gick därifrån, de hade ingen aning om hur besviken han var.
torsdag 20 augusti 2009
grundläggande behov
"Ursäkta, men när stannar vi nästa gång?"
Chauffören muttrade något ohörbart tillbaka och Elsa gick tillbaka till sitt säte utan svar.
Bussresan till Österrike var belöningen för många års idogt sparande av de små slantar som blev över varje månad. Hon och väninnan Margot hade ägnat timmar över broschyrerna vid köksbordet innan de bestämde sig för resan till den lilla bergsbyn Fishbach med bara elvahundra innevånare. De var nu inne på andra resdagen eftersom de övernattat på ett litet hotell invid autobahn efter en lång första dag i bussen. Margot hävdade att det bästa sättet att resa var med buss men Elsa var tveksam. Kroppen värkte efter många timmars stillasittande och inte ens den stora öl hon blev serverad till kvällsmaten tycktes hjälpa för att lindra stelheten. Dessutom var kaffet efter maten under all kritik, en blaskig historia där botten på koppen tydligt framträdde. Inte ens maten fick hon beställa själv, nej, bussbolaget hade tagit hand om allt. Spezialität aus Deutchland var en äcklig potatisboll fylld med någon brunaktig sörja som förmodligen skulle föreställa kött. Knödel, det namnet skulle hon lägga på minnet så att hon aldrig råkade ut för maträtten igen. Inte konstigt att det stora glaset med öl så lätt gick ner.
Det trängde på värre än någonsin, skulle de inte stanna snart. Busstoaletten var avstängd eftersom guiden hävdade att den var överfylld. Elsa hade hört dem stå och göra sig lustiga över sina passagerare utanför bussen vid färjan.
"Det ska till ett gäng inkontinenta pensionärer som pissar toaletten full innan bussen ens lämnat Sverige", skrattade den ena av chaufförerna.
Elsa sade ingenting utan bet ihop, men inombords skakade hon av ilska, de hade väl rätt till respekt trots att de började bli till åren.
Nu var det väl ändå dags att stanna snart, det gick inte att hålla emot längre nu. Elsa påkallade guidens uppmärksamhet och vinkade henne till sig.
"Nu måste vi stanna snart, jag måste gå på toaletten nu", viskade hon tyst.
"Rulla av på nästa rastplats, tanten här måste gå på dass", skrek guiden till chauffören som viftade med handen som ett tecken på att han hört.
Resten av bussen hade också hört och Elsa skämdes där hon satt. Det var väl ändå inte nödvändigt att basunera ut hennes behov över hela bussen. Kunde man inte förvänta sig en aning av respekt när man faktiskt betalat en massa pengar för att få komma iväg. Nej, det var första och sista gången hon gjorde en bussresa, det var ett som var säkert.
Chauffören muttrade något ohörbart tillbaka och Elsa gick tillbaka till sitt säte utan svar.
Bussresan till Österrike var belöningen för många års idogt sparande av de små slantar som blev över varje månad. Hon och väninnan Margot hade ägnat timmar över broschyrerna vid köksbordet innan de bestämde sig för resan till den lilla bergsbyn Fishbach med bara elvahundra innevånare. De var nu inne på andra resdagen eftersom de övernattat på ett litet hotell invid autobahn efter en lång första dag i bussen. Margot hävdade att det bästa sättet att resa var med buss men Elsa var tveksam. Kroppen värkte efter många timmars stillasittande och inte ens den stora öl hon blev serverad till kvällsmaten tycktes hjälpa för att lindra stelheten. Dessutom var kaffet efter maten under all kritik, en blaskig historia där botten på koppen tydligt framträdde. Inte ens maten fick hon beställa själv, nej, bussbolaget hade tagit hand om allt. Spezialität aus Deutchland var en äcklig potatisboll fylld med någon brunaktig sörja som förmodligen skulle föreställa kött. Knödel, det namnet skulle hon lägga på minnet så att hon aldrig råkade ut för maträtten igen. Inte konstigt att det stora glaset med öl så lätt gick ner.
Det trängde på värre än någonsin, skulle de inte stanna snart. Busstoaletten var avstängd eftersom guiden hävdade att den var överfylld. Elsa hade hört dem stå och göra sig lustiga över sina passagerare utanför bussen vid färjan.
"Det ska till ett gäng inkontinenta pensionärer som pissar toaletten full innan bussen ens lämnat Sverige", skrattade den ena av chaufförerna.
Elsa sade ingenting utan bet ihop, men inombords skakade hon av ilska, de hade väl rätt till respekt trots att de började bli till åren.
Nu var det väl ändå dags att stanna snart, det gick inte att hålla emot längre nu. Elsa påkallade guidens uppmärksamhet och vinkade henne till sig.
"Nu måste vi stanna snart, jag måste gå på toaletten nu", viskade hon tyst.
"Rulla av på nästa rastplats, tanten här måste gå på dass", skrek guiden till chauffören som viftade med handen som ett tecken på att han hört.
Resten av bussen hade också hört och Elsa skämdes där hon satt. Det var väl ändå inte nödvändigt att basunera ut hennes behov över hela bussen. Kunde man inte förvänta sig en aning av respekt när man faktiskt betalat en massa pengar för att få komma iväg. Nej, det var första och sista gången hon gjorde en bussresa, det var ett som var säkert.
onsdag 19 augusti 2009
skapa en trend
Han hade klippt sig själv. Skallen var rakad på vänstra sidan medan håret på den högra fortfarande växte sig långt. Svart som sot hade han färgat det hår som fanns kvar. Egentligen var tanken att raka av allt hår men han ångrade sig på halva vägen. Det såg egentligen för djävligt ut men han brydde sig inte. Ögonbrynen var ett minne blott eftersom han passade på att avlägsna dem i samband med senaste rakningen, för att han ville se hur han såg ut utan dem, inte av någon annan anledning. Alla sina kläder hade han också färgat svarta, smutsen syntes inte så tydligt då, det skulle bespara honom en massa besvär att slippa tvätta så ofta. Hålen var inte många men de som fanns klämde han ihop med hjälp av säkerhetsnålar för att de skulle bli kvar på kroppen.
När han kom till skolan nästa dag såg han hur alla gapade då han gick förbi, men vad brydde han sig om det. Han visste att stilbytet var drastiskt men de skulle väl bara skita i hur han såg ut. Det hade gått alldeles för lång tid nu med samma rutiner och det var viktigt att de inte visste var de hade honom, att göra dem osäkra på vem han egentligen var. Ibland var han osäker på om han själv visste men det var oviktigt, det viktiga var att hålla alla andra ovetande. Dessutom hade det poppat upp små kopior här och var på skolan och han ville inte vara en i mängden.
Varje gång han gjorde sin kameleontakt var lika intressant. Någon gång borde de sparka bakut men inte denna gången heller.
"Cool", sade Emma i 9C och nickade lite avmätt.
Hon var en av nyckelpersonerna i spelet och med hennes godkännande var man på säker mark. Han hade förstått att om man tog i så man kräktes kunde ingen hantera det, de var helt enkelt tvungna att spela med.
Han öppnade dörren in till klassrummet och gick och satte sig. När en efter en ramlade in och slog sig ner väntade han en stund innan han reste sig upp.
"Så, nu verkar alla vara här, ni kan slå upp sidan 85 i boken så ska vi börja med ett nytt kapitel idag."
Medan eleverna letade upp rätt sida kom han på sig själv med att längta efter sin gamla kostym, kanske fick det bli nästa akt.
När han kom till skolan nästa dag såg han hur alla gapade då han gick förbi, men vad brydde han sig om det. Han visste att stilbytet var drastiskt men de skulle väl bara skita i hur han såg ut. Det hade gått alldeles för lång tid nu med samma rutiner och det var viktigt att de inte visste var de hade honom, att göra dem osäkra på vem han egentligen var. Ibland var han osäker på om han själv visste men det var oviktigt, det viktiga var att hålla alla andra ovetande. Dessutom hade det poppat upp små kopior här och var på skolan och han ville inte vara en i mängden.
Varje gång han gjorde sin kameleontakt var lika intressant. Någon gång borde de sparka bakut men inte denna gången heller.
"Cool", sade Emma i 9C och nickade lite avmätt.
Hon var en av nyckelpersonerna i spelet och med hennes godkännande var man på säker mark. Han hade förstått att om man tog i så man kräktes kunde ingen hantera det, de var helt enkelt tvungna att spela med.
Han öppnade dörren in till klassrummet och gick och satte sig. När en efter en ramlade in och slog sig ner väntade han en stund innan han reste sig upp.
"Så, nu verkar alla vara här, ni kan slå upp sidan 85 i boken så ska vi börja med ett nytt kapitel idag."
Medan eleverna letade upp rätt sida kom han på sig själv med att längta efter sin gamla kostym, kanske fick det bli nästa akt.
tisdag 18 augusti 2009
något överskattat
Vad är det vi jagar efter? Varför kuskar man fyrahundrafemtio mil i en buss för att på slutmålet ligga på en hård madrass i ett kalt rum, äta mat på plasttallrikar nersköljt med billigt rött vin, gå flera timmar i stekande hetta på en gata med tusentals berusade människor som bara är i vägen och sist men inte minst spela en kvällskonsert på en tjurfäktningsarena där spåren efter dagens dödade tjurar fortfarande flyter i blodblandade vattenpölar. Är vi så svältfödda på uppmärksamhet att vi frivilligt utsätter oss för detta?
Jag vill bestämt hävda att resandet är överskattat. Det är skönt att komma bort från vardagen, säger du. Men om jag nu har ägnat hela min vardag åt att sköta om mitt hem och min trädgård för att få dem som jag vill ha dem, varför då åka bort när jag väl blir ledig. När ska jag njuta av mitt hem? Att vilja vara någon annanstans är högst överskattat. Vi har lika bra vin här, en insjö med blänkande lugnt vatten med tillgång till skugga slår lätt en brännande havsstrand, folkmassorna som trängs i europas städer byter jag gärna ut mot en öde söndagsgata i mitt eget samhälle och den brända växtligheten kan inte mäta sig med min överväxta gräsmatta där till och med ogräset prunkar i jämförelse.
Jag erkänner att jag kanske inte skulle sett saken på samma sätt om jag inte hade åkt iväg men jag har också kommit till insikt att jag inte reser för min egen skull. I mitt arbete ingår en tripp varje år och jag kommer att fortsätta göra dem så länge det är aktuellt. Men när jag själv får välja trivs jag bäst under min egen korkek där jag kan sitta och lukta på blommorna och bara vara jag.
Jag vill bestämt hävda att resandet är överskattat. Det är skönt att komma bort från vardagen, säger du. Men om jag nu har ägnat hela min vardag åt att sköta om mitt hem och min trädgård för att få dem som jag vill ha dem, varför då åka bort när jag väl blir ledig. När ska jag njuta av mitt hem? Att vilja vara någon annanstans är högst överskattat. Vi har lika bra vin här, en insjö med blänkande lugnt vatten med tillgång till skugga slår lätt en brännande havsstrand, folkmassorna som trängs i europas städer byter jag gärna ut mot en öde söndagsgata i mitt eget samhälle och den brända växtligheten kan inte mäta sig med min överväxta gräsmatta där till och med ogräset prunkar i jämförelse.
Jag erkänner att jag kanske inte skulle sett saken på samma sätt om jag inte hade åkt iväg men jag har också kommit till insikt att jag inte reser för min egen skull. I mitt arbete ingår en tripp varje år och jag kommer att fortsätta göra dem så länge det är aktuellt. Men när jag själv får välja trivs jag bäst under min egen korkek där jag kan sitta och lukta på blommorna och bara vara jag.
tisdag 11 augusti 2009
en beundransvärd person
Hon förstod aldrig riktigt vad som skulle hända trots att hennes mor försökte förklara.
"Det är farligt här, du får det bättre i Sverige och när kriget är slut ses vi ju igen."
Med de orden lämnade hon henne till personalen vid kajen. Hon kom sig inte ens för att springa efter utan lät dem hänga skylten runt hennes hals för att därefter leda henne mot landgången.
Fyra år och ensam på en stor båt. Ensam tillsammans med tusentals andra barn i samma sits. Hon fick lite mat och lyckades till sist att somna efter att ha gråtit sig till sömns. Hon hade i alla fall fått åka tåg, det hade hon aldrig gjort förut. Och när de dagen efter ankrade upp i Sverige skulle hon få göra det igen.
Familjen hon bodde hos var inte elak på något sätt men hon längtade hem. Barnen i familjen pratade bara svenska och det gick så långt att hon glömde bort sitt eget språk i jakten på att höra till. När hon efter fyra år i Sverige som åttaåring skulle återse sin familj kunde hon inte ett ord finska längre.
Hon lärde sig så småningom med stor hjälp av sin storebror som tåmodigt tragglade med henne varje kväll. Men trots att hon var finska blev svenska hennes modersmål för resten av livet.
Som artonåring tog hon åter båten över till Sverige, denna gång frivilligt, efter en annons från tekoindustrin i Borås där hon under något år sov i barack tillsammans med andra finska flickor som också ville förbättra sitt liv efter kriget. Så småningom träffade hon min far på en dans och gav upp allt för kärleken.
När vi barn kom slutade hon arbeta och har sedan dess inte arbetat full tid igen. Min far är död och när hon sitter i det stora huset och funderar på om hon ska sälja eller inte förstår jag på henne att hennes liv inte riktigt blev som hon från början hade tänkt. Min far var rotad i samhället och vägrade flytta någon annanstans, trots att mor så gärna ville. Jag tyckte om min far men han begränsade min mor utan att vara medveten om det.
Nu när han inte längre finns har hon möjlighet att utnyttja sina sista år i livet att göra det hon vill. Om hon säljer huset och gör det hon en gång tänkte kanske hon kan hålla undan den gnutta av bitterhet som ligger och glöder farligt nära ytan.
Under hela livet har hon lyckats hålla ihop både familj och ekonomi men nu är det faktiskt dags att hon lever sitt eget liv, innan det är försent.
"Det är farligt här, du får det bättre i Sverige och när kriget är slut ses vi ju igen."
Med de orden lämnade hon henne till personalen vid kajen. Hon kom sig inte ens för att springa efter utan lät dem hänga skylten runt hennes hals för att därefter leda henne mot landgången.
Fyra år och ensam på en stor båt. Ensam tillsammans med tusentals andra barn i samma sits. Hon fick lite mat och lyckades till sist att somna efter att ha gråtit sig till sömns. Hon hade i alla fall fått åka tåg, det hade hon aldrig gjort förut. Och när de dagen efter ankrade upp i Sverige skulle hon få göra det igen.
Familjen hon bodde hos var inte elak på något sätt men hon längtade hem. Barnen i familjen pratade bara svenska och det gick så långt att hon glömde bort sitt eget språk i jakten på att höra till. När hon efter fyra år i Sverige som åttaåring skulle återse sin familj kunde hon inte ett ord finska längre.
Hon lärde sig så småningom med stor hjälp av sin storebror som tåmodigt tragglade med henne varje kväll. Men trots att hon var finska blev svenska hennes modersmål för resten av livet.
Som artonåring tog hon åter båten över till Sverige, denna gång frivilligt, efter en annons från tekoindustrin i Borås där hon under något år sov i barack tillsammans med andra finska flickor som också ville förbättra sitt liv efter kriget. Så småningom träffade hon min far på en dans och gav upp allt för kärleken.
När vi barn kom slutade hon arbeta och har sedan dess inte arbetat full tid igen. Min far är död och när hon sitter i det stora huset och funderar på om hon ska sälja eller inte förstår jag på henne att hennes liv inte riktigt blev som hon från början hade tänkt. Min far var rotad i samhället och vägrade flytta någon annanstans, trots att mor så gärna ville. Jag tyckte om min far men han begränsade min mor utan att vara medveten om det.
Nu när han inte längre finns har hon möjlighet att utnyttja sina sista år i livet att göra det hon vill. Om hon säljer huset och gör det hon en gång tänkte kanske hon kan hålla undan den gnutta av bitterhet som ligger och glöder farligt nära ytan.
Under hela livet har hon lyckats hålla ihop både familj och ekonomi men nu är det faktiskt dags att hon lever sitt eget liv, innan det är försent.
måndag 10 augusti 2009
mönster
Han visste att det var farligt för honom men han kunde inte låta bli att hålla ordning och reda runt omkring sig. Inte som hans få vänner och bekanta, deras uppfattning om ordning var ett stort skämt. Nej, att betvinga kaoset krävde betydligt större insatser än så.
När han så här i efterhand funderade på det insåg han att det smugit sig på honom under åren. Det var omöjligt att mitt under processen se helheten men när han fick lite perspektiv kunde han se ett tydligt mönster.
Under skoltiden, då han bodde större delen hos faster Ida för att mor så ofta var inlagd på hemmet, utvecklade han sin klädmani. Han visste mycket väl var den kom ifrån. Beatrice, nippertippan som hela tiden fick med sig alla övriga skolkamrater i sina bisarra lekar, retade honom konstant för hans fula kläder. Att vara hel och ren räckte inte på långa vägar som hans mor hela tiden dessförinnan påstått, det fick han bittert erfara.
Kläderna han stal gömde han noga och klädde sig bara i dem när han var ensam hemma, aldrig i skolan. Men bara vetskapen att han kunde om han bara ville hjälpte honom under tiden hånen och slagen haglade.
En efter en hade hans nitiska hållning till sakers tillstånd lagts till för att nu vara en helhet som han trivdes med. Det var lättare att leva när man visste hur man skulle göra. Planera istället för att bli överraskad. Så många som ägnade sitt liv åt att leta efter saker. För honom var det ett idiotiskt beteende. Ville han läsa "gräva brunn" av John Seymor så hämtade han helt enkelt tredje boken från vänster från näst översta hyllan inne i vardagsrummet. Svårare än så var det inte.
När han så här i efterhand funderade på det insåg han att det smugit sig på honom under åren. Det var omöjligt att mitt under processen se helheten men när han fick lite perspektiv kunde han se ett tydligt mönster.
Under skoltiden, då han bodde större delen hos faster Ida för att mor så ofta var inlagd på hemmet, utvecklade han sin klädmani. Han visste mycket väl var den kom ifrån. Beatrice, nippertippan som hela tiden fick med sig alla övriga skolkamrater i sina bisarra lekar, retade honom konstant för hans fula kläder. Att vara hel och ren räckte inte på långa vägar som hans mor hela tiden dessförinnan påstått, det fick han bittert erfara.
Kläderna han stal gömde han noga och klädde sig bara i dem när han var ensam hemma, aldrig i skolan. Men bara vetskapen att han kunde om han bara ville hjälpte honom under tiden hånen och slagen haglade.
En efter en hade hans nitiska hållning till sakers tillstånd lagts till för att nu vara en helhet som han trivdes med. Det var lättare att leva när man visste hur man skulle göra. Planera istället för att bli överraskad. Så många som ägnade sitt liv åt att leta efter saker. För honom var det ett idiotiskt beteende. Ville han läsa "gräva brunn" av John Seymor så hämtade han helt enkelt tredje boken från vänster från näst översta hyllan inne i vardagsrummet. Svårare än så var det inte.
söndag 9 augusti 2009
en smak
När han kom upp ur källaren gick han raka vägen till kyskåpet och tog fram ett paket glass. Han skulle strax städa ur bilen men först unna sig en belöning. Besviket konstaterade han att glassen började ta slut. Han ställde plastlådan på köksbordet och plockade fram en sked ur lådan, sedan satte han sig att vänta på stolen. Det var viktigt att glassen fick tina en stund för att smaken skulle framträda. Chokladrippel var hans favorit och han hade gjort misstaget att äta den direkt från frysen en gång och det ville han aldrig göra igen. Den blev fullständigt smaklös, bara kall och hård. Han blundade och drog ljudligt in doften genom näsan. Luktsinnet var väsentligt för hur det smakade, utan näsan smakade det ingenting, som om doften var direktkopplad till tungans många smakzoner. Konsistensen var nästa pusselbit, om inte glassen var lagom krämig kunde han lika gärna låta bli. Han petade lite på den men den var fortfarande en aning för hård. Under tiden rensade han smält glass som stelnat på insidan av burkens sidor som han sedan spolade ner med varmt vatten i slasken. Till sist var äntligen glassen redo att ätas.
Andaktsfullt drog han skeden över glassytan och skrapade ihop en boll. Han förde skeden ett par gånger fram och tillbaka under näsan för att insupa aromen. Det doftade sött av vanilj och dovt, en aning torrt av chokladen. Hemligheten att äta glass på rätt sätt var att inte stoppa in allt på en gång utan att bara suga av det yttersta lagret som hade exakt rätt konsistens. Med slutna ögon lät han glassen stanna i munnen en stund innan han långsamt svalde den med en njutningsfull suck. Han åt med halvt öppen mun då det smakade mer på det viset, som om smakerna hade behov av att blandas med luften för att komma till sin rätt. Besvikelsen var stor när glassen var slut, den hade innehållit för lite för att stilla hans behov. Om han skulle åka till affären och köpa mer innan han städade ur bilen.
Andaktsfullt drog han skeden över glassytan och skrapade ihop en boll. Han förde skeden ett par gånger fram och tillbaka under näsan för att insupa aromen. Det doftade sött av vanilj och dovt, en aning torrt av chokladen. Hemligheten att äta glass på rätt sätt var att inte stoppa in allt på en gång utan att bara suga av det yttersta lagret som hade exakt rätt konsistens. Med slutna ögon lät han glassen stanna i munnen en stund innan han långsamt svalde den med en njutningsfull suck. Han åt med halvt öppen mun då det smakade mer på det viset, som om smakerna hade behov av att blandas med luften för att komma till sin rätt. Besvikelsen var stor när glassen var slut, den hade innehållit för lite för att stilla hans behov. Om han skulle åka till affären och köpa mer innan han städade ur bilen.
lördag 8 augusti 2009
något flyktigt
Han körde in bilen i garaget och stängde dörren efter sig. Flickan i baksätet var fortfarande medvetslös och skulle så vara ytterligare en stund, det visste han av erfarenhet. Han drog henne till sig i fötterna och lyfte därefter upp henne på axeln. Bilen skulle han noggrant städa ur senare när flickan var installerad i källaren. Han lämnade hunden ensam i garaget och öppnade dörren in till huset.
Han tejpade fast henne vid stolen med hjälp av silvergrå mattejp men han lät höger fot vara fri. Munkavel skulle hon också få men han ville att hon skulle vakna till först så att han var säker på att hon andades ordentligt på egen hand. Med varsam hand tog han en trasa och doppade den i plastburken han fyllt med ljummet vatten. Noggrant tvättade han foten ren från smuts och kunde samtidigt konstatera att hennes tånaglar behövde klippas. Att inte hennes föräldrar höll bättre koll på sin dotters naglar irriterade honom men han skulle gärna hjälpa henne med den detaljen. Han var ändå tvungen att klippa hennes hår en aning om inte han fick bukt med den ostyriga locken i pannan.
Han öppnade lådan där den vita lacksskon låg förvarad. Försiktigt trädde han på den och han rös till av välbehag när han såg hur väl den satt på hennes lilla fot. Hon började jämra sig och gunga med huvudet fram och tillbaka och han förstod att det var dags att sätta munkavel på henne. Inte för att han var rädd att någon skulle höra henne, för det var källaren alldeles för välisolerad. Nej, han ville hon skulle spara sina ord till senare, så att han först fick möjlighet att förklara för henne hur saker och ting var tvunget att gå till. Hon behövde tid att smälta alla hans ord, det var inte så konstigt, det var så mycket hon inte förstod. Han log mot henne när hon öppnade ögonen och såg på honom.
Hennes ögon fick en rådjursliknande blick när det gick upp för henne att livet inte skulle bli så mycket längre. Tårarna rann nerför hennes kinder när han förklarade att livet var en dimma som plötsligt upplöstes av dagen. Hon utstötte kvävda rop genom munkaveln när han berättade om andarna som skulle bära henne ner i brunnen. Han var irriterad över att hon inte lyssnade på honom, han ville ju bara förbereda henne en aning så hon visste hur det sedan skulle bli. Kunde hon inte vara tacksam över det?
Han tog ytterligare en bit av mattejpen och tejpade fast hennes högerfot vid stolsbenet. Risken fanns kanske annars att hon skulle sparka repor i lackskon, det ville han absolut inte vara med om. Han lämnade henne i källaren för att komma tillbaka när hon lugnat ner sig. Då fick han gå igenom det en gång till med henne, tills hon hade vett att lyssna.
Han tejpade fast henne vid stolen med hjälp av silvergrå mattejp men han lät höger fot vara fri. Munkavel skulle hon också få men han ville att hon skulle vakna till först så att han var säker på att hon andades ordentligt på egen hand. Med varsam hand tog han en trasa och doppade den i plastburken han fyllt med ljummet vatten. Noggrant tvättade han foten ren från smuts och kunde samtidigt konstatera att hennes tånaglar behövde klippas. Att inte hennes föräldrar höll bättre koll på sin dotters naglar irriterade honom men han skulle gärna hjälpa henne med den detaljen. Han var ändå tvungen att klippa hennes hår en aning om inte han fick bukt med den ostyriga locken i pannan.
Han öppnade lådan där den vita lacksskon låg förvarad. Försiktigt trädde han på den och han rös till av välbehag när han såg hur väl den satt på hennes lilla fot. Hon började jämra sig och gunga med huvudet fram och tillbaka och han förstod att det var dags att sätta munkavel på henne. Inte för att han var rädd att någon skulle höra henne, för det var källaren alldeles för välisolerad. Nej, han ville hon skulle spara sina ord till senare, så att han först fick möjlighet att förklara för henne hur saker och ting var tvunget att gå till. Hon behövde tid att smälta alla hans ord, det var inte så konstigt, det var så mycket hon inte förstod. Han log mot henne när hon öppnade ögonen och såg på honom.
Hennes ögon fick en rådjursliknande blick när det gick upp för henne att livet inte skulle bli så mycket längre. Tårarna rann nerför hennes kinder när han förklarade att livet var en dimma som plötsligt upplöstes av dagen. Hon utstötte kvävda rop genom munkaveln när han berättade om andarna som skulle bära henne ner i brunnen. Han var irriterad över att hon inte lyssnade på honom, han ville ju bara förbereda henne en aning så hon visste hur det sedan skulle bli. Kunde hon inte vara tacksam över det?
Han tog ytterligare en bit av mattejpen och tejpade fast hennes högerfot vid stolsbenet. Risken fanns kanske annars att hon skulle sparka repor i lackskon, det ville han absolut inte vara med om. Han lämnade henne i källaren för att komma tillbaka när hon lugnat ner sig. Då fick han gå igenom det en gång till med henne, tills hon hade vett att lyssna.
fredag 7 augusti 2009
goodie-bag
Han hade blivit förvånad när avin låg i hans postlåda. Såvitt han kunde komma ihåg hade han inte beställt någonting och när han tittade närmare på den lilla papperslappen fanns inga uppgifter om avsändare heller. Nyfikenheten rann över honom och förvisade irritationen han först känt till bakhuvudet. Egentligen var han mitt inne i en text men det gick trögt och han kunde lika gärna ta en paus för att hämta paketet på utlämningen nere på ICA.
På vägen dit fantiserade han om vad det var för slags paket han hade att vänta. En avlägsen släkting som plötsligt dött och efterlämnat ett stort arv. Han var vinnare i en av de många slogantävlingar han brukade vara med i, ett paket fullt med choklad skulle inte vara så dumt. Idéerna var många och förväntan stor när han ställde sig i kön till förbutiken där paketen lämnades ut. Med lätta nervösa ryckningar i fingrarna skrev han under avin. Han såg hur kassörskan letade bland hyllorna och kom till sist fram med en kartong som till hans förvåning verkade innehålla luft, att döma av vikten. Han tackade och skyndade sig hem.
Han kände sig som en pojke på julafton när han slet upp paketet på köksbordet. Till sin besvikelse insåg han att det var tomt, det enda som kom ur paketet var en lätt odör och han frynte på näsan av obehag. Vem fan skickade ett tomt paket, vem gjorde sig sådant besvär bara för att utsätta honom för ett skämt. Irriterad sopade han ner den tomma kartongen på golvet och satte sig framför datorn igen för att skriva.
Han sträckte på armarna för att få igång lederna och blodgenomströmningen. Till sin förvåning var sinnet helt rent från blockeringar och han skrev som en tokig i flera timmar utan avbrott, men till slut var han helt enkelt tvungen att sluta om inte kroppen skulle ta stryk. Han ägnade sig istället åt lite resarch och plockade fram en bok om terrorism och dess koppling till religion. Det var en svårläst bok och inte särdeles intressant skriven heller men han behövde verkligen den kunskapen. När han tittade på sidan där han senast stannat insåg han till sin förvåning att han genom en enda blick hade memorerat hela sidan. Nästan som i trans vände han blad och fotograferade med sin blick sida efter sida tills boken efter bara ett par minuter var läst. Han bara gapade, vad hade hänt, varifrån kom denna kunskap. Det var bara för mycket och han var tvungen att ta lite luft.
Grannen var ute och rastade sin hund och han höjde handen till en hälsning och slängde iväg en klyscha om vädret. Grannen svarade som han brukade och böjde sig ner för att plocka upp resultatet av rastningen.
"Han är egentligen en riktig besserwisser, den där Olsson."
Orden kom någonstans ifrån men han var inte säker på vem som uttalade dem.
"Förbannade hund, om bara inte frugan envisats med att skaffa den, jag hatar verkligen att gå ut och plocka skit varje dag."
Herregud, det var grannen som uttalade orden, men han rörde ju inte ens på munnen. Kunde det vara...?
Han insåg att han just hört grannen tänka, hur var det möjligt. Chockad tog han sig in i huset igen och slängde igen dörren bakom sig. När han lugnat sig en aning började han skratta, högt och nästan vansinnigt. Han visste inte hur eller varför, men plötsligt hade han förvärvat egenskaper som skulle göra hans författarskap betydligt enklare och skarpare.
Förmågan att skriva i timmar utan avbrott, fotografiskt minne vilket innebar att han kunde läsa stora mängder litteratur på nolltid och med lätthet upptäcka detaljer. Sist men inte minst förmågan att läsa andras tankar, vad skulle han inte kunna uträtta när han kunde höra de egentliga avsikterna bakom allas trevliga floskler till varandra. Här skulle skrivas bestsellers på löpande band, det var ett som var säkert.
På vägen dit fantiserade han om vad det var för slags paket han hade att vänta. En avlägsen släkting som plötsligt dött och efterlämnat ett stort arv. Han var vinnare i en av de många slogantävlingar han brukade vara med i, ett paket fullt med choklad skulle inte vara så dumt. Idéerna var många och förväntan stor när han ställde sig i kön till förbutiken där paketen lämnades ut. Med lätta nervösa ryckningar i fingrarna skrev han under avin. Han såg hur kassörskan letade bland hyllorna och kom till sist fram med en kartong som till hans förvåning verkade innehålla luft, att döma av vikten. Han tackade och skyndade sig hem.
Han kände sig som en pojke på julafton när han slet upp paketet på köksbordet. Till sin besvikelse insåg han att det var tomt, det enda som kom ur paketet var en lätt odör och han frynte på näsan av obehag. Vem fan skickade ett tomt paket, vem gjorde sig sådant besvär bara för att utsätta honom för ett skämt. Irriterad sopade han ner den tomma kartongen på golvet och satte sig framför datorn igen för att skriva.
Han sträckte på armarna för att få igång lederna och blodgenomströmningen. Till sin förvåning var sinnet helt rent från blockeringar och han skrev som en tokig i flera timmar utan avbrott, men till slut var han helt enkelt tvungen att sluta om inte kroppen skulle ta stryk. Han ägnade sig istället åt lite resarch och plockade fram en bok om terrorism och dess koppling till religion. Det var en svårläst bok och inte särdeles intressant skriven heller men han behövde verkligen den kunskapen. När han tittade på sidan där han senast stannat insåg han till sin förvåning att han genom en enda blick hade memorerat hela sidan. Nästan som i trans vände han blad och fotograferade med sin blick sida efter sida tills boken efter bara ett par minuter var läst. Han bara gapade, vad hade hänt, varifrån kom denna kunskap. Det var bara för mycket och han var tvungen att ta lite luft.
Grannen var ute och rastade sin hund och han höjde handen till en hälsning och slängde iväg en klyscha om vädret. Grannen svarade som han brukade och böjde sig ner för att plocka upp resultatet av rastningen.
"Han är egentligen en riktig besserwisser, den där Olsson."
Orden kom någonstans ifrån men han var inte säker på vem som uttalade dem.
"Förbannade hund, om bara inte frugan envisats med att skaffa den, jag hatar verkligen att gå ut och plocka skit varje dag."
Herregud, det var grannen som uttalade orden, men han rörde ju inte ens på munnen. Kunde det vara...?
Han insåg att han just hört grannen tänka, hur var det möjligt. Chockad tog han sig in i huset igen och slängde igen dörren bakom sig. När han lugnat sig en aning började han skratta, högt och nästan vansinnigt. Han visste inte hur eller varför, men plötsligt hade han förvärvat egenskaper som skulle göra hans författarskap betydligt enklare och skarpare.
Förmågan att skriva i timmar utan avbrott, fotografiskt minne vilket innebar att han kunde läsa stora mängder litteratur på nolltid och med lätthet upptäcka detaljer. Sist men inte minst förmågan att läsa andras tankar, vad skulle han inte kunna uträtta när han kunde höra de egentliga avsikterna bakom allas trevliga floskler till varandra. Här skulle skrivas bestsellers på löpande band, det var ett som var säkert.
torsdag 6 augusti 2009
upptäcka detaljer
Han kopplade hunden och gav flickan kopplet. Med förmaningen att hålla hårt i kopplet gick hon iväg, glad som en lärka, bort längs stigen med hunden ivrigt nosande framför sig. Han hade pekat ut lämplig riktning för henne och sagt att hunden var van vid en speciell runda när han skulle utföra sina behov. Det var ingen lögn i det, de hade tränat tillsammans många timmar för att nöta in scenariot.
"Silver."
Andarna manade honom att koncentrera sig nu. Med blodet pulserande i kroppen registrerade han allt runtomkring sig. Han älskade skärpan, kontrasterna och de starka färgerna som invanderade hans sinne varje gång. Träden ner mot sjön som skyddade för insyn stod i full blom och även på det här avståndet kunde han höra löven smeka sig mot varandra i den svaga brisen. Ribborna i träbänken sviktade en aning när han reste sig upp. Flickans fotspår avtecknade sig svagt i gruset. Redan ilade myror med tallbarr över hennes spår i sitt eviga värv som om hon aldrig hade gått där. Han bemödade sig om att inte trampa på dem när han med långa steg ökade farten för att komma ifatt.
Ryggen på henne blev synlig bakom en buske en liten bit från stigen. Bilen stod bara tjugo meter längre bort parkerad i en liten naturlig ficka vid vägkanten. Det var i stort sett fullt nere på den vanliga parkeringen så ingen skulle reagera på att en bil stod längs vägkanten. Till höger om honom skymde en skog av björksly all insyn från sjön. Det var bara den lilla stigen som bröt mark genom den ogenomträngliga ridån av grönska. Till vänster hade han full koll på vägen där det vid den här tiden var ren otur om någon dök upp under de få sekunder han behövde.
Han log mot henne när hon såg honom komma.
"Vi ska passa på att ge honom något att äta när han varit så duktig och följt med dig så snällt", sade han och bad henne följa med honom.
Det susade i huvudet på honom av alla andar när han gick bredvid henne. Hennes mörka, lockiga hår berusade honom men en ostyrig test föll hela tiden ner i hennes panna. Den fick han klippa bort sedan. Baddräkten var vit med röda prickar på och en ljus, tunn stickad kofta täckte hennes axlar som kontrasterade fint mot hennes mörka hår. Fötterna i de små badskorna var smutsiga och innan han kunde sätta på henne lackskon var han tvungen att tvätta dem.
Han öppnade bildörren och tog fram påsen med hundgodis.
"Du kan ge honom en bit som belöning", sade han och räckte påsen till flickan.
Uppenbart stolt över sitt uppdrag sträckte hon ner handen i påsen. Andarna skrek av upphetsning när han tog tag i henne. Han lyfte in henne i baksätet och höll det indränkta tygstycket över hennes mun tills hon slappnade av. Händerna skakade av upprymdhet när han plockade upp påsen med hundgodis från marken och manade hunden att hoppa in där fram. Med överdriven försiktighet blinkade han ut från vägkanten och körde därifrån.
"Silver."
Andarna manade honom att koncentrera sig nu. Med blodet pulserande i kroppen registrerade han allt runtomkring sig. Han älskade skärpan, kontrasterna och de starka färgerna som invanderade hans sinne varje gång. Träden ner mot sjön som skyddade för insyn stod i full blom och även på det här avståndet kunde han höra löven smeka sig mot varandra i den svaga brisen. Ribborna i träbänken sviktade en aning när han reste sig upp. Flickans fotspår avtecknade sig svagt i gruset. Redan ilade myror med tallbarr över hennes spår i sitt eviga värv som om hon aldrig hade gått där. Han bemödade sig om att inte trampa på dem när han med långa steg ökade farten för att komma ifatt.
Ryggen på henne blev synlig bakom en buske en liten bit från stigen. Bilen stod bara tjugo meter längre bort parkerad i en liten naturlig ficka vid vägkanten. Det var i stort sett fullt nere på den vanliga parkeringen så ingen skulle reagera på att en bil stod längs vägkanten. Till höger om honom skymde en skog av björksly all insyn från sjön. Det var bara den lilla stigen som bröt mark genom den ogenomträngliga ridån av grönska. Till vänster hade han full koll på vägen där det vid den här tiden var ren otur om någon dök upp under de få sekunder han behövde.
Han log mot henne när hon såg honom komma.
"Vi ska passa på att ge honom något att äta när han varit så duktig och följt med dig så snällt", sade han och bad henne följa med honom.
Det susade i huvudet på honom av alla andar när han gick bredvid henne. Hennes mörka, lockiga hår berusade honom men en ostyrig test föll hela tiden ner i hennes panna. Den fick han klippa bort sedan. Baddräkten var vit med röda prickar på och en ljus, tunn stickad kofta täckte hennes axlar som kontrasterade fint mot hennes mörka hår. Fötterna i de små badskorna var smutsiga och innan han kunde sätta på henne lackskon var han tvungen att tvätta dem.
Han öppnade bildörren och tog fram påsen med hundgodis.
"Du kan ge honom en bit som belöning", sade han och räckte påsen till flickan.
Uppenbart stolt över sitt uppdrag sträckte hon ner handen i påsen. Andarna skrek av upphetsning när han tog tag i henne. Han lyfte in henne i baksätet och höll det indränkta tygstycket över hennes mun tills hon slappnade av. Händerna skakade av upprymdhet när han plockade upp påsen med hundgodis från marken och manade hunden att hoppa in där fram. Med överdriven försiktighet blinkade han ut från vägkanten och körde därifrån.
onsdag 5 augusti 2009
något stimulerande
Armarna antingen hängande eller med ett lätt grepp i bänkens ben. Huvudet mjukt placerat på handduken som vadderar hålet. Ögonen slutna för att slippa se det tråkiga golvet. Musiken är oftast något klassiskt, svepande, kanske Debussy, ibland en CD med enbart regnsskogsljud, avslappnande. Hudvarm olja som sakta stryks över ryggen med långa svepande rörelser. I början kändes det tvunget att samtala under tiden, men det har vi lagt ner. Hon gör sitt jobb och jag behöver inte se till att hon har det trevligt. Hon är där enbart för min skull och jag tänker njuta av det.
Handflatorna trycker längs ryggraden, följer kotorna en efter en, först på ena sidan, sedan den andra. Hon mumlar något om knutor men jag lyssnar inte, jag har sjunkit in i mig själv och hör bara allt på avstånd. Det kittlar en aning när hon med fingrarna trycker utåt från kotornas mellanrum. Tillfällig smärta som förbyts i en ström av välmående när hon hittar en knuta som hon masserar mjuk. De spända axlarna som hon arbetar med länge, nästan lyfter mig från bänken i sin iver att betvinga stelheten. Tummen och pekfingern letar sig upp i nacken, masserar hårt vid sidan av halskotorna och skickar rysningar av välbehag långt ner i tårna.
Hon lämnar mig med musiken klingande långt borta, på andra sidan dalen, bara som ett eko. Jag försvinner bort men vet att det inte gör något. Hon väcker mig efter en stund, pånyttfödd.
Handflatorna trycker längs ryggraden, följer kotorna en efter en, först på ena sidan, sedan den andra. Hon mumlar något om knutor men jag lyssnar inte, jag har sjunkit in i mig själv och hör bara allt på avstånd. Det kittlar en aning när hon med fingrarna trycker utåt från kotornas mellanrum. Tillfällig smärta som förbyts i en ström av välmående när hon hittar en knuta som hon masserar mjuk. De spända axlarna som hon arbetar med länge, nästan lyfter mig från bänken i sin iver att betvinga stelheten. Tummen och pekfingern letar sig upp i nacken, masserar hårt vid sidan av halskotorna och skickar rysningar av välbehag långt ner i tårna.
Hon lämnar mig med musiken klingande långt borta, på andra sidan dalen, bara som ett eko. Jag försvinner bort men vet att det inte gör något. Hon väcker mig efter en stund, pånyttfödd.
tisdag 4 augusti 2009
daglig dos
Mor förändrades snabbt efter det att far försvann och tystnaden kom att hålla huset i ett järngrepp. Han välkomnade avbrotten när mor vände blad i tidningen, då lät det som om åskan gick. Eller när hon diskade, vattnet som forsade ner i baljan, skramlet av porslin och avloppet som till sist svalde vattnet med ett ljudligt gurglande. Det enda ljud han kunde lita på var den gamla moraklockans tickande inne i vardagsrummet, på avstånd lät det som om någon gick omkring med rytmiska steg därinne. Han tyckte synd om henne eftersom hon inte hade några andar att prata med. Det förstod han eftersom hon ofta gick och mumlade tyst för sig själv. Grannarna och vännerna höll sig undan och hon bjöd inte in dem heller. Samtalet ute vid postlådorna som förut varit en del i den dagliga rutinen deltog hon inte heller i längre. "En daglig dos av skvaller", brukade hon säga. Nu smög hon bakom gardinen för att först titta på grannarnas samtal, sedan smyga ut och hämta posten när de gått in till sitt.
Första gången det hände blev han både rädd och arg. Utan att ge ett ljud ifrån sig ramlade hon ihop i en hög på golvet i köket. Koppen hon höll på att diska gick i bitar och spred sig över golvet. När hon viskade till honom att han skulle springa in till grannen efter hjälp insåg han att han inte längre kände igen hennes röst. Var det verkligen hon som låg på golvet? Kanske hade någon annan tagit hennes plats utan att han märkt det? Tills han var säker på vilket var han ändå tvungen att hjälpa henne. Han tog på sina träskor och gick över gården, hoppade över det lilla diket som skiljde deras och grannens tomt åt.
På grannens tomt hade han inte satt sin fot sedan Sara dog. När han gick förbi äppelträdet undrade han varför hon tyckt att trädet var så intressant att hon kunde stå och titta på det i timmar. Med blicken vänd upp mot trädkronan stannade han mitt under trädet. Vilket virrvarr av grenar och löv. Han hade aldrig förr tagit sig tid till att verkligen se hur ett träd var skapt. Mitt i all röra fanns en ordning som han fann fascinerande, en symmetri som inte kunde komma av bara slumpen. Små bitar av mossa växte på stammen och han blev arg över intrånget som störde den perfekta bilden. Han petade loss den med naglarna och lät bitarna falla ner på den välklippta gräsmattan.
"Vad gör du här?"
Han tittade förvånat upp och såg Saras far stå på farstutrappan. Bilden av mor på köksgolvet poppade upp i hans huvud och han kom plötsligt ihåg varför han var där.
"Mor behöver hjälp, hon har ramlat."
Första gången det hände blev han både rädd och arg. Utan att ge ett ljud ifrån sig ramlade hon ihop i en hög på golvet i köket. Koppen hon höll på att diska gick i bitar och spred sig över golvet. När hon viskade till honom att han skulle springa in till grannen efter hjälp insåg han att han inte längre kände igen hennes röst. Var det verkligen hon som låg på golvet? Kanske hade någon annan tagit hennes plats utan att han märkt det? Tills han var säker på vilket var han ändå tvungen att hjälpa henne. Han tog på sina träskor och gick över gården, hoppade över det lilla diket som skiljde deras och grannens tomt åt.
På grannens tomt hade han inte satt sin fot sedan Sara dog. När han gick förbi äppelträdet undrade han varför hon tyckt att trädet var så intressant att hon kunde stå och titta på det i timmar. Med blicken vänd upp mot trädkronan stannade han mitt under trädet. Vilket virrvarr av grenar och löv. Han hade aldrig förr tagit sig tid till att verkligen se hur ett träd var skapt. Mitt i all röra fanns en ordning som han fann fascinerande, en symmetri som inte kunde komma av bara slumpen. Små bitar av mossa växte på stammen och han blev arg över intrånget som störde den perfekta bilden. Han petade loss den med naglarna och lät bitarna falla ner på den välklippta gräsmattan.
"Vad gör du här?"
Han tittade förvånat upp och såg Saras far stå på farstutrappan. Bilden av mor på köksgolvet poppade upp i hans huvud och han kom plötsligt ihåg varför han var där.
"Mor behöver hjälp, hon har ramlat."
måndag 3 augusti 2009
obekväma frågor
Mor stod vid diskbänken och plockade med koppar och fat efter frukosten. Ingen av dem sade någonting till varandra. Han såg på henne där han satt vid köksbordet med resterna av sin smörgås. Det var inte som vanligt längre. Han kunde se hennes vånda krypa som små maskar över hennes rygg, men hon lät dem göra det utan att säga något till honom. Varför ställde hon inga frågor? Skämdes hon över honom, men det han gjort var ju för bådas skull, inte bara hans egen. Hon hade väl också lidit?
Känslan av frihet efter att de fört bort far infann sig inte som han trott. Varenda gång mor och han skulle till att säga något till varandra fanns far där. Som en osynlig barriär mellan dem som omöjliggjorde samtal. Mor log mot honom med jämna mellanrum och lade sin arm på hans men hon sade ingenting av värde. "Är du hungrig", "Borsta dina tänder", "Rena kalsonger finns i lådan", var små meningar som ersatte de riktiga. Hon frågade honom aldrig varför han dödade Sara. Hade hon gjort det kanske han kunde förklarat för henne, berättat om andarna som hjälpt honom.
Huset tystnade alltmer för varje dag som gick. Hade hon frågat på en gång kanske det skulle ha fungerat men för varje sekund som gick kom de allt längre bort från räddningen. Istället lockade han till sig andarna från brunnen, bjöd in dem till eftermiddagskaffet, samtalade med dem i huvudet. De var oftast livliga och hade många idéer och han fick ibland lägga band på sig för att inte skratta högt åt deras fantastiska planer. Men ibland var de sorgsna och arga på saker han inte riktigt förstod, men de förklarade gärna och ville att han skulle vara med. Han visste att han inte pratade högt med dem men ändå rynkade alltid mor ögonbrynen när andarna var och hälsade på. Varför frågade hon inte honom?
Känslan av frihet efter att de fört bort far infann sig inte som han trott. Varenda gång mor och han skulle till att säga något till varandra fanns far där. Som en osynlig barriär mellan dem som omöjliggjorde samtal. Mor log mot honom med jämna mellanrum och lade sin arm på hans men hon sade ingenting av värde. "Är du hungrig", "Borsta dina tänder", "Rena kalsonger finns i lådan", var små meningar som ersatte de riktiga. Hon frågade honom aldrig varför han dödade Sara. Hade hon gjort det kanske han kunde förklarat för henne, berättat om andarna som hjälpt honom.
Huset tystnade alltmer för varje dag som gick. Hade hon frågat på en gång kanske det skulle ha fungerat men för varje sekund som gick kom de allt längre bort från räddningen. Istället lockade han till sig andarna från brunnen, bjöd in dem till eftermiddagskaffet, samtalade med dem i huvudet. De var oftast livliga och hade många idéer och han fick ibland lägga band på sig för att inte skratta högt åt deras fantastiska planer. Men ibland var de sorgsna och arga på saker han inte riktigt förstod, men de förklarade gärna och ville att han skulle vara med. Han visste att han inte pratade högt med dem men ändå rynkade alltid mor ögonbrynen när andarna var och hälsade på. Varför frågade hon inte honom?
söndag 2 augusti 2009
att välja sida
När polisen kom gåendes över gården med den vita lackskon i handen visste han att det inte skulle dröja länge innan det var över. Skon var ett bevis på att han talat sanning och att resten därmed också borde vara sant. Genom fönstret i köket såg han hur de samtalade med varandra därute. Rösterna var ivriga och gesterna yviga som för att visa alla runt omkring hur viktigt det de just pratade om var.
Han visste vad de pratade om och han visste också vad de borde göra härnäst men han fick inte tala om det för dem. Andarna i brunnen hade hjälpt honom men han var osäker på om de verkligen gjort rätt. Tänk om det inte gick som de ville? Vad skulle hända med honom då?
När poliserna närmade sig brunnen blundade han. Han önskade intensivt att de skulle låta bli men det var för sent nu. Inom sig såg han hur andarna flydde ljuset från deras stora ficklampa in mellan stenarna i väggen. Hur den fuktiga dimma av mörker som brukade omsluta honom skingrades och blottlade Sara. Hur hon i det kalla ljuset inte var något annat än just död. Hur de tog samma steg som han tagit ner till botten för att lyfta upp henne ur sin grav.
"Silver."
De viskade till honom att vara stark, att lita på dem, att följa deras väg.
Mor skrek när hon såg Saras kropp lyftas ur brunnen. Han fick nästan panik när hon tog tag i honom och kramade hans kropp tills luften nära på tog slut. Det kändes tydligt i vilket ögonblick hon kom till insikt. Greppet släppte och hon blev kall och stel i sina rörelser. Hon sade ingenting till honom men han förnam vissheten som en hinna mellan dem. Ögonen var värst, de såg på honom men fäste ändå inte blicken, som om hon försökte se igenom honom eller kanske in i honom.
Lika tydligt kände han när hon bestämde sig. Rummet vibrerade av beslutsamhet när polisen steg in genom dörren för att tala med dem.
Andarna hade rätt. Mor valde honom före far. Trots att far försökte kasta skulden på honom skyddade mor honom med allt hon hade. När de visade far skon och hårtofsen skakade han bara på huvudet. Det var nästan att han tyckte synd om sin far när de förde bort honom. Så nära han var att skrika ut sanningen, men mor lade tyst en hand på hans arm. Hon nickade och log.
Han visste vad de pratade om och han visste också vad de borde göra härnäst men han fick inte tala om det för dem. Andarna i brunnen hade hjälpt honom men han var osäker på om de verkligen gjort rätt. Tänk om det inte gick som de ville? Vad skulle hända med honom då?
När poliserna närmade sig brunnen blundade han. Han önskade intensivt att de skulle låta bli men det var för sent nu. Inom sig såg han hur andarna flydde ljuset från deras stora ficklampa in mellan stenarna i väggen. Hur den fuktiga dimma av mörker som brukade omsluta honom skingrades och blottlade Sara. Hur hon i det kalla ljuset inte var något annat än just död. Hur de tog samma steg som han tagit ner till botten för att lyfta upp henne ur sin grav.
"Silver."
De viskade till honom att vara stark, att lita på dem, att följa deras väg.
Mor skrek när hon såg Saras kropp lyftas ur brunnen. Han fick nästan panik när hon tog tag i honom och kramade hans kropp tills luften nära på tog slut. Det kändes tydligt i vilket ögonblick hon kom till insikt. Greppet släppte och hon blev kall och stel i sina rörelser. Hon sade ingenting till honom men han förnam vissheten som en hinna mellan dem. Ögonen var värst, de såg på honom men fäste ändå inte blicken, som om hon försökte se igenom honom eller kanske in i honom.
Lika tydligt kände han när hon bestämde sig. Rummet vibrerade av beslutsamhet när polisen steg in genom dörren för att tala med dem.
Andarna hade rätt. Mor valde honom före far. Trots att far försökte kasta skulden på honom skyddade mor honom med allt hon hade. När de visade far skon och hårtofsen skakade han bara på huvudet. Det var nästan att han tyckte synd om sin far när de förde bort honom. Så nära han var att skrika ut sanningen, men mor lade tyst en hand på hans arm. Hon nickade och log.
lördag 1 augusti 2009
erbjuda stöd
Han tog ett djupt andetag innan de klev in genom dörren. Mor tvekade och han var tvungen att lägga armen om henne för att få henne ta det sista steget.
Far låg alldeles stilla i sängen, klädd i en långärmad vit skjorta. Det doftade svagt av något odefinerbart, kanske var det stearinljuset som stod i fönstret och brann. Hans syster gick fram och tog bort plastmuggen de hade placerat under fars haka.
"För att han inte ska stelna med öppen mun", viskade hon för att inte mor skulle höra.
Mor satte sig på stolen bredvid sängen och strök far över kinden. När hon gråtande viskade i hans döva öra insåg han att de faktiskt varit ett älskande par i hela livet, inte bara hans mor och far. "De har rakat honom, känn så len han är på kinden", sade mor som om det spelade någon roll. Mor som redan i vanliga fall var en liten kvinna såg ut att ha krympt ihop ytterligare. Hon halvlåg över sängen som för att hålla kvar far där, rädd för att hans kropp annars skulle försvinna.
"Hur ska jag klara mig utan honom", kraxade hon ynkligt.
"Du har ju oss mor, vi finns alltid hos dig", sade han fast han visste att det inte hjälpte.
CD-spelaren på bordet började plötsligt spela en låt av Frank Sinatra. "Pappa gillade ju Frank Sinatra, eller hur mamma", sade hans syster. Hur kunde hon vara så klok? I denna stund när allt var kaos och sorg kunde hon ändå tänka klart. Hon hade i paniken ändå fått med sig en skiva till sjukhuset. Han såg hur mor lyfte på huvudet och en antydan till leende faktiskt visade sig i hennes ansikte.
"Finns My Way med på skivan, det var hans favoritsång", sade hon.
Far låg alldeles stilla i sängen, klädd i en långärmad vit skjorta. Det doftade svagt av något odefinerbart, kanske var det stearinljuset som stod i fönstret och brann. Hans syster gick fram och tog bort plastmuggen de hade placerat under fars haka.
"För att han inte ska stelna med öppen mun", viskade hon för att inte mor skulle höra.
Mor satte sig på stolen bredvid sängen och strök far över kinden. När hon gråtande viskade i hans döva öra insåg han att de faktiskt varit ett älskande par i hela livet, inte bara hans mor och far. "De har rakat honom, känn så len han är på kinden", sade mor som om det spelade någon roll. Mor som redan i vanliga fall var en liten kvinna såg ut att ha krympt ihop ytterligare. Hon halvlåg över sängen som för att hålla kvar far där, rädd för att hans kropp annars skulle försvinna.
"Hur ska jag klara mig utan honom", kraxade hon ynkligt.
"Du har ju oss mor, vi finns alltid hos dig", sade han fast han visste att det inte hjälpte.
CD-spelaren på bordet började plötsligt spela en låt av Frank Sinatra. "Pappa gillade ju Frank Sinatra, eller hur mamma", sade hans syster. Hur kunde hon vara så klok? I denna stund när allt var kaos och sorg kunde hon ändå tänka klart. Hon hade i paniken ändå fått med sig en skiva till sjukhuset. Han såg hur mor lyfte på huvudet och en antydan till leende faktiskt visade sig i hennes ansikte.
"Finns My Way med på skivan, det var hans favoritsång", sade hon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
