en föraning

Han såg vad som pågick men hade ingen möjlighet att ändra händelseförloppet. Samtidigt var han imponerad över vad hans kropp mäktade med. Med spänstiga steg gick han gatan fram, rak i ryggen, stolt som en tupp med Påsen framför sig. Av någon underlig anledning var skottskadan som bortblåst, ett mirakel om man så ville. Egentligen var det bara syftet med promenaden han motsatte sig och möjligen språkbruket. I vanliga fall var väl hans språk inte särskilt sofistikerat men den svada han nu utsatte oskyldiga människor för i sin väg gick långt över gränsen för vad som var okej.

"Vid Allah, ge plats åt hans heliga krigare, Mujahedin."
"Kan du inte ta det lite lugnt, kroppen är gammal."
"Jag tror inte han bryr sig", sade en röst bredvid honom.

Höll han på att bli tokig, det här kunde väl ändå inte hända på riktigt? Fångad i sin egen kropp av en idiot som skrek på folk som om de vore ohyra och en annan som konverserade en aning uppgivet med honom. Han skulle litat på sin intuition och låtit den förbannade väskan med pengar vara ifred. Allt började med den. Redan när han såg väskan ligga under högen av skräp formligen skrek den åt honom att låta den ligga. Varför lyssnade han inte på sig själv? Se vad det lett till, nu var han istället tvungen att lyssna till den här idioten.

"Vad ska vi göra för att hindra honom", undrade han.
"Inte fan vet jag, svarade den andre, "jag har ingen vana av sådant här."
"Nehej, jag trodde kanske det, jag heter Manfred, om det nu spelar någon roll."
"Stefan", sade Stefan och suckade.
"Kan ni hålla käften därinne, jag måste koncentrera mig", sade Jamahl surt.
"Vad ska du göra åt den saken då, vi skiter fullständigt i om du lyckas med dina föresatser", skrek Stefan upprört.

Samtidigt fick han en idé. Jamahl och Påsen var framme vid en port och Påsen sträckte sig fram för att trycka på portknappen.
"Ja", hördes en skrapig röst.
"Det är Påsen här, jag har någon här som jag tror du vill träffa", sade han kryptiskt.
"Jamen, vafan, ut med språket, vem skulle det vara", sade Danne otåligt.
"Manfred."
"Manfred", upprepade Danne misstroget, "är inte han död."
"Du får väl se själv."

Efter en liten stund knäppte det i dörrlåset och någon gläntade försiktigt på dörren. Stefan viskade till Manfred att han skulle räkna till tre innan det var dags. Danne tog ett kliv ut genom dörren och stirrade med vidöppna ögon på Manfreds oskadade kropp.
"Tre", sade Stefan och började yla allt han orkade med Manfred tätt efter.

Jamahl spärrade upp ögonen och tog sig om huvudet. I ett försök att bli av med det fruktansvärda oväsendet slog han huvudet upprepade gånger mot tegelväggen utan annat resultat än ett stort blödande sår i pannan. Stefan kunde inte avgöra om det var med mening eller inte men plötsligt fick Jamahl in en klockren träff mitt på Dannes haka. Danne stöp som en fura och landade i en hög framför fötterna på Jamahl och Påsen.

"Jaha, var det planen", undrade Manfred.
"Nej, jag tänkte att Danne skulle få möjlighet att mörda dig för andra gången..."
"Vad i helvete säger du, ta livet av mig..."
"Håll käften, du var ju redan död, så vad spelar det för roll, då hade vi i alla fall hindrat Jamahl från att använda pengarna till sitt Jihad, eller vad fan han nu kallar det."
"Då får det bli plan B", sade Manfred hoppfullt.
"Det finns ingen plan B, vi får snällt titta på tills vi kommer på något annat."

ta emot välgörenhet

Han dog. I ena stunden skrattande, levande, i nästa liggande på golvet i dödsryckningar. Så mycket som aldrig blev sagt, på något sätt hade de inbillat sig att det fanns tid kvar för allvaret, det där innerliga som var så svårt att prata om till vardags. När hon låg på golvet bredvid hans kropp var det problemet som bortblåst, hon skrek hans namn, slet i honom för att väcka honom till liv igen. Men han var borta för alltid.

Hon tog sig igenom tiden efteråt som i dvala. Hon gick genom livet och tittade på resten av världen genom en immig plastpåse som trätts över hennes huvud. Blodet pulserade så högt i henne, andningen kom stötvis, inte förrän flera månader senare tog hon sitt första djupa andetag. Verkligheten var obarmhärtig, ingenting fick hon ha kvar. Hans barn var obevekliga i sina krav, det räckte inte att de hade älskat varandra på ålderns höst. I deras ögon var hon bara en snyltare.

Med skammen blossande på kinderna stod hon utanför kommunhuset, tvekande. Hon hade alltid gjort rätt för sig, inte genom arbete men genom att sköta om hemmet åt sin första man. Det visade sig i pensionsutbetalningarna. Hon gick visserligen inte lottlös ur skilsmässan men pengarna rann snabbt ner i alla hål som skulle fyllas. När hon så träffade Lars var lyckan fullständig, de hade fått fyra underbara år tillsammans. Barnen hade hindrat honom från att skriva några papper, det var därför hon stod där hon stod.

Hon blundade, tog först mod till sig och tänkte gå in men ångrade sig sedan. Med en suck vände hon på klacken, hon kunde inte förnedra sig på det sättet, det fick lösa sig ändå.

att synas

"Vad i helvete, lever du?"
Långt borta hörde Manfred en röst han kände igen någonstans ifrån men som han inte kunde placera. Inte heller kunde han avgöra om den var vänligt inställd eller om han borde vara rädd.
Långsamt öppnade han ögonen och såg sig själv ligga i en gränd. En ovårdad man lutade sig över honom och sträckte fram en hand. Manfred avvaktade, han ville först känna efter om han var skadad. Trots att minnet saknades kände han instinktivt att han hade hamnat där på grund av någon annan och det var definitivt inte av välvilja. Huvudet bultade som om någon satt därinne och ville komma ut.
"Res dig upp då och se till att komma härifrån, din djävla idiot."
"Tror du att han kan höra dig, eller?"
"Håll dig på din kant, svartskalle, och låt mig sköta det här."
"Tala bara om för honom att han är i fara, eller vill du dö en gång till."
Manfred hade ingen aning om vad som försiggick men tänkte inte stanna och ta reda på det. I en enda rörelse reste han sig upp och skulle precis slå mannen framför sig på käften när benen vek sig under honom.
"Du har precis fått en kula genom kroppen, du kan inte bara resa dig upp och gå härifrån."
"Känner jag dig", kraxade Manfred ynkligt.
"Men för fan, Manfred, det är ju jag, Påsen."
Manfred nickade, Påsen, ett sådant namn borde han väl känna igen. En minnesbild blixtrade genom huvudet på honom där han såg Påsen stå och tala med någon annan som plötsligt höjde en pistol och sköt. Påsen kastade sig åt sidan och...det var så han blev skjuten. Kulan var ämnad för Påsen, inte honom.
"Vem var det som sköt", undrade han.
"Danne, jag sade ju åt dig att ligga lågt, men naturligtvis ville du synas på stan med alla djävla pengar, och se hur det gick."
"Jamen, vad fan, om man hittar en hel säck med pengar kan man väl inte bara låta den ligga."
"Hur mycket handlar det om?"
"Flera hundratusen."
"Vem fan snackar du med?"
"Nu tar jag över härinne, vi måste hitta de där pengarna, de kan komma till användning till mitt Jihad, här ska sprängas."
"Vad då för Jihad, inbilla dig ingenting, jag tänker inte gå omkring och bomba folk."
Påsen tittade misstroget på Manfred när han reste sig upp, tog struptag på honom och väste med vass röst.
"Kom med här, din otrogna hund, nu visar du oss var vi kan hitta Danne och pengarna."

ett svenskt ord jag sällan använder

Det finns saker som man helst såg skulle stanna i utvecklingen. Den oundvikliga trenden rikssvenska som tränger undan dialekterna är en sådan sak. När jag var liten fanns mängder av original där man fick anstränga sig till sitt yttersta för att förstå vad de sade. Nu är jag ju smålänning så det finns kanske naturliga orsaker till detta, småländskan är en bekväm dialekt där svåra konsonanter helt enkelt får stå åt sidan för mer lättuttalade bokstäver.
Jordpäron, potatis, blir på småländska "jopära" med bara ett litet skorr långt ner i halsen på r:et. Allt för att inte reta upp stämbanden i onödan. Att höra en riktig smålänning tala är en lektion i energisparande.
"dö sulle ba"a veta va an sa te me e gåkwäll nä" ve sulle gå te sängs."
"Nä, va sa an?"
"an velle komma te, men dä velle ente ja."
"A?"
"Övetala åhkade an ente så då feck de va."

Leve dialekterna

en bild att skriva till

Enda beviset på hans existens höll på att utplånas. Han betraktade sorgset de vittrande stenarna från sin plats uppe i backen. Det var tur att han stupade på höjden så han åtminstone fick bra utsikt över förödelsen. Nu blev det ju som det blev med den saken, hade han själv valt skulle han naturligtvis ha återvänt hem med en seger i bagaget. Eftersom nederlaget istället var ett faktum var han nästan lika glad över att han blev kvar. Att slippa nesan att komma hem som förlorare efter hans första och enda strid.

Det dröjde inte länge innan folk började vallfärda för att hedra de tappra som låg under jorden. Då var han stolt över sin död. Det var värre nu, ingen verkade veta varför de stod och tittade på portalen. Han ville ställa sig upp och skrika åt dem att Kunskapens vagga gick förlorad här, oraklet flydde med de heliga böckerna och sedan dess har inte världen varit densamma.

"Här stod slaget mellan bla, bla, bla..."
Guiden babblade på om det ena årtalet efter det andra och viftade med armarna som en väderkvarn i storm. De stackars turisterna nickade godtroget och avfyrade sina engångskameror i tron att de verkligen fått ett historiskt ögonblick på bild. Det hade de förvisso, men utan att ha en aning om det.

Genom århundraden hade historien förvrängts från att ha lindat in honom i en hjältegloria till att nu bara vara lite allmänt löst prat om några män som dött en onödig död. Guiderna gick en kort kurs på en vecka och stod sedan och pratade om vad som föll dem in hela sommaren. Någon gång skulle han få upprättelse, det visste han. Han trodde fortfarande på oraklets visdomsord. När människorna minst anade det skulle en ny tid börja. Efter år av mörker och elände skulle Kunskapens vagga åter bli viktig. Han log i sin grav, om de bara visste.

Premiärnerver

Det luktade illa, som om någon gjort ner sig. Trots allvaret kunde han inte låta bli att dra på munnen åt tanken. Mitt i högen stod han och kunde varken ta sig framåt, bakåt eller åt sidorna. Det började muttras runtomkring och han fick för sig att det började bli dags. Klumpen i magen växte, handsvetten forsade i de tjocka handskarna och benen sviktade. Inte såg han något heller. De smala strimmorna av ljus som tog sig in blottlade bara en uppsjö av ryggar. De flesta betydligt mer storvuxna än han själv. Frågan han ställde sig var varför han hade hamnat där?

Den store Leonides hade varit övertygande när han ställde frågan. Vill ni att allt detta ska bli ödelagt? Vill ni se era livsverk gå förlorade, se era nära och kära ligga döda för fiendens hand? Svaret hade naturligtvis blivit ett rungande nej. Därefter blev han inskriven och nu stod han där han stod.

Vem som stod på andra sidan hade han inte riktigt klart för sig, mer än att det tydligen var de som ville honom ont. Oraklet på ön skulle skyddas till varje pris och hennes heliga böcker fick under inga omständigheter förstöras. Allt som Leonides hade talat om lät rätt och riktigt men just nu spelade det inte så stor roll. Rädslan grep ändå fatt i honom när han förstod att det var dags. Ryggarna framför honom började röra på sig och han önskade hett att han fick möjlighet att komma hem när det var över.

något befängt

På varsin sida om den breda floden står vi och ser vattnet rusa fram runt ön. Du har ingen färg, i grått avtecknar du dig mot den aningen mörkare bakgrunden. Vad dina ögon ser vet jag inte, och inte heller bryr jag mig. Det är så jag är lärd, så jag vuxit upp. Henne ska du akta dig för, hon bär kniv och dricker dig full om du inte ser upp. Bredvid dig står fler av din sort, väntar på att vattnet ska sluta flöda. Då kommer ni att försöka ta det som är vårt, men vi är beredda.

Solen lyser på våra rustningar. De blänker vackert men blir heta under dagen. Vi har rätten på vår sida, det har vi alltid haft, trots att ni alltid har hävdat motsatsen. Er urgamla bok är fylld av sagor medan vår är fylld av sanningar, det kan ingen av er bestrida. Er tro har fört er på villovägar, vår leder oss till målet. Ändå står vi här tillsammans för det slutliga slaget.

"Mamma, när ska de ge sig av, jag vill se mer av världen."
"Det går inte, min kära lilla vän, jag själv har väntat i flera hundra år."
"Men varför står de där, vad vill de?"
"Ja säg det, ingen vet, inte ens de själva vet längre."

att veta

Det tär på en att veta. Jag avundas dig som ler mot solen utan en tanke på den förestående katastrofen. Den under eoner förvärvade kunskapen kan inte raderas, hur mycket jag än skulle vilja. Min lott är inte din. Din är att le och skratta, min är att räkna på tiden kvar. Hur skulle jag vara som lyckligt ovetande? Sorgligt nog är detta det enda jag inte vet och som uppfyller mina tankar de få sekunder jag inte är upptagen.

Jag som törstande fyllde mig med världens kunskap häpnade över din ovilja. Men det tröstar mig att du kommer dö lycklig. Du står där med huvudet i sanden och ler medan världen blöder. Jag ser, reagerar, puffar och buffar, till och med skriker högt ibland utan resultat. Uppställda i led om fyra och fyra och flera mil långa faller ni en efter en till marken. Ruttnande, uppblåsta eller förtorkade, skrumpna. Vad sökte ni? Varför ville ni inte veta?

Jag lägger mig till ro en stund för att hämta ny kraft medan ni roar er på barns sätt. Ni kör slut på mig som en gammal mor med för många avkommor. Ändå kommer jag att överleva er alla.

att samsas

Det var försent att ångra tilltaget. Stefan låg med slangar genom kroppen vars enda uppgift var att hålla honom vid liv. Att skrika AIK till ett helt gäng av galna Hammarbysupportrar var inte det smartaste han gjort i sitt liv. Det fick han betala för nu. Inte för att det spelade så stor roll, han var ganska besviken på hur livet hade gestaltat sig ändå. Det enda han undrade var hur det gick till när han dog. Men det skulle han få veta tids nog.


Bussen från flygplatsen fylldes snabbt av utlänningar som skulle till det nybyggda hotellkomplexet nere vid havet. Ju fler desto bättre, tänkte Jamahl. Det gick inte att se bältet utifrån men det skavde en aning mot revbenen. Han skulle vänta tills de var ute på stora vägen. Inne i stan var det för mycket folk och hans uppdrag var att ta med sig så många otrogna som möjligt.


Det var mörkt men Stefan hörde hur det lät bredvid honom. Ett ihåligt rosslande som från en lungsjuk. Plötsligt exploderade mörkret i miljoner stjärnor och han befann sig stående på en silverfärgad platta. Han vred på huvudet och höll på att få krupp när han såg mannen bredvid sig. En mörkhyad man i ett vitt lakan stod och svängde fram och tillbaka. När han vred en aning på sig såg Stefan att han hade ett stort hål i magen. Hur kunde han stå där, han borde vara död.

"Det är han , förstår du inte det", hörde han en röst på avstånd.
En man i mörk kostym satt bakom ett skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Stefan fattade ingenting. Var hade han hamnat?
"Ni ser för djävliga ut båda två, det måste vi råda bot på innan ni kan ta er vidare."
Stefan sänkte blicken och såg sig själv. Stora blåmärken täckte hans kropp och ena benet pekade i en konstig vinkel. Han såg verkligen hemsk ut.
"Blunda nu, så kör vi", sade mannen bakom skrivbordet.
Han började humma en låg baston som växte sig starkare och starkare. Till slut kunde inte Stefan längre hålla emot. Han skrek och fösökte hålla ljudet ute med hjälp av händerna mot öronen. Plötsligt slutade hummandet och han undslapp sig en djup suck.

"Sådär, nu ser det bättre ut."
Faktiskt, både han själv och mannen i lakanet hade på något konstigt sätt blivit av med alla skavanker. Men fortfarande begrep inte Stefan vad det var frågan om. Kunde han drömma?
"Jag ber om ursäkt", sade han, "men var är vi."
"Ha ha ha", skrattade mannen bakom skrivbordet så den stora magen guppade", det var det roligaste jag hört på länge."
"Vi är döda, fattar du väl, och det där ska väl föreställa Gud", sade plötsligt mannen bredvid Stefan.
"Hör på nu, din djävla neger, jag är inte död."
"Din otrogna hund, jag ska döda dig."
"Ha ha ha", ni är för roliga", sade Gud och klappade sig på benen av glädje.
"Hör ni killar, ni har uppenbarligen lite kvar att lära innan ni platsar häruppe. I vanliga fall hör man lite ånger, lite skräck inför vad som komma skall, men ni står ju bara och bråkar."
"Det spelar väl för fan ingen roll om vi nu redan är döda, eller hur."
"Hallå, lite hyfs om jag får be, ni får faktiskt ta en liten runda tillbaka igen och lära er lite ödmjukhet och jag vet precis hur det ska gå till."

Gud försvann för ett ögonblick men kom strax tillbaka med en gammal man.
"Jag hade bara honom kvar men ni får samsas om honom. Lär er komma överens så är ni välkomna tillbaka vid ett senare tillfälle. Inga självmord, det räknas inte, bara så ni vet det."

Stjärnorna slocknade och både Stefan och Jamahl lämnades i mörker.

göra ett undantag

Astrid, stenhård och mjuk på samma gång. Fruktad och älskad av alla. Det fanns ingen anledning att bli kär i henne, därtill var hon alldeles för gammal redan då. Men det gick inte att undvika stoltheten man kände när man fick beröm, likaså den totala förnedringen när hon klankade ner på något. Det fanns ingenstans att gömma sig när hennes granskande blick svepte över klassen för att plocka ut någon.

Det är hårt när man som liten upptäcker att vuxna inte är perfekta. För perfekt var hon till en början, innan fasaden började rämna. Jag hade turen att vara en av gunstlingarna, mycket på grund av mitt läshuvud. Det var värre med Björn och Katarina, de var inte bra på något och de fick veta det hela tiden. Vi andra trodde inte heller att de var något att ha så rasterna blev för dem bara en fortsättning på förnedringen i klassrummet.

"Idag ska vi ha uppsjungning", sade Astrid och kallade fram en efter en till orgeln bredvid katedern där hon slagit sig ner.
De flesta av oss klarade av att sjunga hyfsat rent till "Fjäriln vingad syns på Haga". I alla fall så rent att vi undvek hånskratten från resten av klassen. När Björn kallades upp till orgeln såg vi hur han skakade av rädsla. Gull-Britt tog mod till sig och räckte upp handen.
"Fröken, vi vet redan att Björn inte kan sjunga, kan han inte få slippa."
Det var av ren vänlighet hon försökte rädda Björn men tilltaget straffade sig på en gång.
"Björn ska nu framföra "Jag lyfter ögat mot himmelen"", sade Astrid och började med ett intro.

Psalmen var en av de mest svårsjungna även för oss som kunde hålla tonen, vilket för Björn var omöjligt. När han bräkande tog de första stroferna gick det inte att hålla emot längre. Hela klassen försökte dölja skrattsalvorna med uselt resultat. Björn blev rödare och rödare i ansiktet men han bräkte vidare ända till slutet.

Hur många har genomlidit skolan under dessa stelbenta byråkrater som läste skolplanen som den vore en instruktion till en Ikeamöbel. Alla kan inte sättas ihop på samma sätt, alla är inte ens menade att bli samma möbel. Det vore väl hemskt om hela samhället bestod av Billy Bokhyllor. Och om sanningen ska fram gillar väl ingen egentligen det alldeles perfekta, äkta skönhet är när något blir vackert skamfilat, en liten charmig defekt som förhöjer intrycket.

skvallra

Hemligheter, dessa monster som äter upp dig inifrån. Lidandet i ögonen på dem som inte får svar, jag ser att de vet men kan inte göra någonting.

"Du vet vad som händer om du skvallrar."
Rösten, pipig och raspig på en och samma gång, fanns det verkligen ett släktband mellan dem. I ena stunden trallande glad med nya idéer till lekar, i nästa stund en förtryckare. Enda chansen är att hålla med och göra som hon säger. Jag vet vad som händer om jag skvallrar och jag vill inte råka ut för det.

"Var är Denise, hennes mamma ringde och frågade efter henne", undrade mamma vid matbordet på kvällen.
"Vet inte", svarade jag kort och tittade ner i tallriken för att slippa möta mamms blick.
"Var hon inte tillsammans med er förut då?"
"Jo, men hon gick sedan."

I sängen hörde jag hur upprörd mamma var när hon pratade i telefon men när hon kom in låtsades jag sova. Till slut ryckte hon upp mig ur sängen och tände lampan.
"Är du verkligen säker på att du inte vet var Denise är, hon har fortfarande inte kommit hem."
Tårarna brann bakom ögonen men jag kunde fortfarande inte.
"Jag säger ju att jag inte vet, tror du att jag ljuger", skrek jag men hörde själv hur ihålig min röst lät.
Mamma tittade på mig en lång stund innan hon vände på klacken och gick ut ur rummet.

Skuggorna spelade längs väggarna och jag såg Denises ansikte under vattnet. Bubblorna från munnen som till slut inte längre steg mot ytan. Ulrikas ord när hon släppte taget ekade tomt i mitt huvud.
"Så går det när man försöker stjäla."

Tårarna rann när jag plockade fram de stulna bokmärkena under kudden. Jag ville inte hamna under vatten.

ärr

Att bli erbjuden mängdrabatt av läkaren på grund av alla skador ens pojk råkar ut för är nog inget en förälder önskar sig. Oturligt nog var det precis vad min far blev. Tillfället när erbjudandet kom låg jag på sjukhusbritsen med pappas tumme intryckt i ett stort hål som strax skulle sys.

Jag ansåg inte mig själv vara klumpig eller överdrivet vårdslös som barn. Däremot hade jag bråttom överallt, och vilket barn har inte det, det finns ju massor av saker att upptäcka. Dessutom ville jag bli stuntman, vilket i sig var att utmana ödet. Mina framtida yrkesdrömmar hade inget att göra med hålet i skallen. Söndagsskolan, som ägde rum i källaren på grannhuset, hade precis slutat och som vanligt hade jag bråttom hem för att berätta allt för mamma. Jag hann till skogallret utanför ytterdörren där jag snubblande spräckte pannan mot kanten. En förbipasserande granne lyckades stoppa blodflödet med en finger tills min far hade ringt en taxi och tog över med sin tumme.

Kanhända var det mina många skador som till sist fick min far att investera pengar i en Renault 4. I längden måste det ha varit ohållbart med alla dessa taxiresor. Om han dessutom multiplicerade med fyra skulle han bli tvungen att ta lån för att klara alla resor med sina klumpiga barn. Han kunde ju knappast veta att mina småsystrar inte alls hade samma fallenhet att skada sig som jag.

Nyckelbensbrott efter fall i trappor eller cyklar, fyra stycken. Stygn i pannan efter fall mot vassa kanter, tre stycken. Gipsade ben eller armar, fem stycken. Listan kan göras lång men har ändå fört något gott med sig. Jag insåg efter ett tag att stuntmanjobbet inte var något för mig. Jag lärde mig också att det fanns något som hette självbevarelsedrift, det finns tillfällen där jag numera hellre avstår än kastar mig utför. Lite tråkigare har jag nog blivit men jag har ju alltid mina ärr som tar mig tillbaka till de farliga tiderna då jag var en riktig he-man.

taggigt

Att lära sig cykla har sina sidor. Särskilt om cykeln ifråga är av vuxenmodell och du själv är ett barn. Var finns balansen när överkroppen sticker ut åt höger under ramen på pappas herrcykel medan vänster fot och vänster arm förtvivlat försöker hålla sig på sin sida cykeln. Jag trodde nog att jag en gång skulle förfoga över en egen cykel och att jag gjorde rätt i att börja i förtid med att lära mig tekniken.

Lena på väg till tvättstugan i punkthus nummer tre skakade på huvudet åt mina envisa försök. Elias, vaktmästaren med sin ilskna tax, skrek oavbrutet från sin balkong att jag skulle få stryk om jag fördärvade gräsmattorna i min framfart. Rödhårige Torgil, min ständige antagonist, använde mig som rörligt mål för sitt ärtrör där han låg bakom häcken i tron att han var osynlig.

Men inget av detta avskräckte mig i mina försök att bemästra den svåra konsten att cykla. Visst samlade jag på mig min beskärda del av skrapsår, en tappad nagel, en vrickad fot och blåmärken värdiga en misshandlad hemmafru men skam den som gav sig.

Det var höst och mitt övningsfordon var bara ledigt efter det att pappa kommit hem från arbetet. Mörkret blev alltmer ett problem, även om jag tryckte in dynamon mot framhjulet för att åtminstone få lite ledljus. Mitt cyklande hade flera gånger vid denna tidpunkt fått parkerande bilister att i panik väja undan för min vingliga framfart. Visst försökte jag att hålla mig på rätt sida men när inte tekniken ännu var fulländad kunde jag hamna precis var som helst.

Den enda gång jag var nära att avbryta mina heroiska försök var en sådan höstkväll. Som vanligt ägnade jag hela min vakna tid efter kvällsmaten ute på gården med pappas cykel. Roland kom emot mig i sin Renault 4 och jag förväntade mig en undanmanöver från hans sida som brukligt numera var. Istället vevade han ner rutan och skrek att jag skulle flytta mig. Denna uppmaning fick mig fullständigt ur balans och cykeln tog en helt egen väg. Om nu inte häcken, en tjugo meter lång berberishäck, funnits där skulle jag förmodligen kört in i väggen på huset. Det hade kanske varit att föredra istället för att som nu hamna i det taggiga helvete som omslöt min kropp och gjorde det omöjligt att röra sig.

Roland kände sig tillräckligt skyldig för att hjälpa mig upp och se till att jag kom i säker vård hos mina föräldrar. Med en suck tog mamma hand om mig och plockade noggrant ur alla taggar hon kunde hitta. Ordspråket, det finns inget ont som inte har något gott med sig, besannades dagen efter då en rostig, begagnad cykel i min egen storlek stod och väntade på gården till alla grannars stora glädje.

långsint

"Jag tycker helt enkelt inte om det falska stycket."
Elsa spottade så löständerna skallrade i munnen på henne. Hennes dotter Louise tog ingen notis om utbrottet utan fortsatte bara att dammsuga. Det rasslade i röret av grus, tappade hårnålar och en och annan hård dammig karamell som, efter att ha ramlat ut ur munnen på Elsa, blivit liggande på golvet i väntan på ett bättre öde. Louise gav inte mycket för hemtjänstens hjälp, de kunde lika gärna låta bli att komma dit när hon ändå fick göra om alltig själv.
"Måste du gå på med den där maskinen så förbenat", skrek Elsa irriterat över bruset från dammsugaren.
"Mor vill väl ha det fint nu när det kommer kaffegäster", försökte Louise utan framgång.
"Vad ska det tjäna till, att göra sig till på det där viset", klagade hennes mor från stolen vid köksbordet.

Dagen till ära låg en ljus linneduk med blå blommor på bordet. Vasen var fylld med snittblommor från handelsträdgården som gav det vitmålade köket en välbehövlig färgklick. Kaffebryggaren stod och pruttade i sakta mak på köksbänken, den behövde förmodligen en omgång med kalkrengöring.
Louise litade inte på att Elsa kommit ihåg besöket och hade därför tagit med sig kaffebröd från frysen hemma. Under stint bligande från Elsa lade hon upp sockerbullar, bondkakor och skivor av tigerkaka på kakfatet av tenn som hennes mor fått i sjuttiofemårspresent av någon granne, hon kunde inte komma ihåg vilken.

Dörrklockan ringde och Louise kunde se genom fönstret att det var Astrid som kommit. Louise ställde snabbt undan dammsugaren i städskåpet och gick för att öppna.
"Hej, vad roligt att se dig, att det äntligen kunde bli av", sade Louise och kramade om den gamla damen.
"Ja, verkligen, det måste vara nästan tjugofem år, det är inte klokt vad tiden går", svarade Astrid och lät sig hjälpas av med kappan.
"Mor sitter i köket", sade Louise och nickade i riktning mot dörröppningen.

"Du käre tid, du är dig verkligen lik", skrattade Astrid och gick fram för att krama om Elsa.
"Ja ja, med smicker kommer du inte långt", fräste Elsa.
"Men snälla Elsa, vad är det med dig, tycker du inte att det är roligt att äntligen ses."
"Komma hit som om ingenting har hänt, du förnekar dig verkligen inte."
"Men vad menar du med det?"
"Mor har fått för sig att du har stulit pengar av henne", inflikade Louise med en tung suck.
"Fått för sig, stå inte och försök skyla över hennes tilltag, jag såg genom fönstret med egna ögon hur du plockade pengar ur min portmonnä", skrek Elsa gällt.
"Men herregud Elsa, menar du den gången jag lånade tvåhundra kronor av dig?"
"Lånade, du stal dem."
"Är det sant som mor säger", undrade Lousie som under hela tiden trott att hennes mor drabbats av tillfällig sinnesförvirring, vilket inte var ovanligt numera.

"Låt mig förklara", sade Astrid och fortsatte.
"Det är ju minst tjugofem år sedan och jag trodde inte Elsa hade uppmärksammat det överhuvudtaget. Jag kom hem i taxi men hade inga pengar, det var söndag och jag tänkte låna av Elsa. Hon var inte hemma..."
"Jag var nere en sväng i tvättstugan..."
"Låt nu Astrid tala klart och avbryt inte", manade Louise.
"Nåväl, jag såg hennes plånbok på diskbänken och lånade tvåhundra kronor ur den som jag sedan skulle lägga tillbaka."
"Just det, det var väl..."
"Tyst, mor."
"Eftersom jag inte såg till Elsa förrän dagen efter då jag redan plockat ut pengar tyckte jag det var lika bra att lägga tillbaka dem utan att säga någonting, med ränta ska jag tillägga, tjugo kronor."
"Märkte du inte att du fått tillbaka pengarna", undrade Louise och riktade blicken mot sin mor.
"Jo, det såg jag väl, men jag tänkte att jag kanske hade räknat fel."
"Herregud, har du gått i alla dessa år och varit förbannad på din bästa vännina för en sådan skitsak, att du inte frågade henne", sade Louise upprört.
Elsa svarade inte på en lång stund men man kunde se att det rörde sig inne i huvudet på henne.
"Nåväl, slå dig ner för all del, Astrid, nu dricker vi kaffe, det är Lousie som har bakat."

tråkigt

Det kröp utmed ryggraden på honom och för femtioelfte gången bytte han kanal. Varför i helvete fanns det ingenting vettigt att se? Han hade ju varenda kanal som fanns och ändå var det bara skit överallt. Irriterad slängde han kontrollen i bordet så batteriluckan flög all världens väg men han struntade i det. Datorn stod och surrade på köksbordet och med förhoppning om att åtminstone någon av hans vänner var inloggade satte han sig ner på stolen. Det dröjde inte många klick med musen innan han förstod att så inte var fallet. Deras förbannade arbeten.

Han hade varit arbetslös i tre månader och han kröp på väggarna. Från början befann han sig nästan i ett lyckorus. Arbetet på monteringen var ett riktigt skitjobb och han välkomnade avskedandet med öppna armar. Möjligheterna såg då ut att vara betydligt fler än nackdelarna. Så var det inte. Nya intressanta jobb ramlade inte precis på honom och allt det han föresatt sig att göra på sin nyvunna lediga tid rann alltid ut i sanden.

En sida poppade upp som fångade hans intresse. Planlöst hade han klickat runt och hamnat på en sida om yrkesmördare. Det var ofattbart att så mycket detaljerad information kunde få ligga fritt ute på nätet. Fantasin började flöda och han lekte med tanken att han själv var en av de där mördarna. Om han bara gick ut och valde någon på måfå som han inte hade någonting med att göra borde det vara nästintill omöjligt att spåra honom.

Han fattade knappt själv att han stod i parken på kvällen med sin jaktkniv i handen. Han skulle fan i mig göra det. För första gången på flera veckor var han upprymd och glad. Han besinnade sig när han såg en kvinna med hund närma sig. Ett par djupa andetag för koncentrationen sedan skulle han hoppa fram. Fy fan vad överraskad hon skulle bli, fnissade han för sig själv.

utanför ramarna

Hon visste att hon var vacker eftersom folk tittade så intensivt på henne när de gick förbi. Ändå kändes det som om någonting fattades henne. Hon ville vara mer än bara vacker. Ibland fantiserade hon om att det var hon som gick omkring där på golvet tillsammans med någon stilig man som med viktig förståsigpåmin förklarade allt med gestikulerande rörelser. Det hände flera gånger att hon fnissade högt när hon hörde deras förklaringar, var fick de allt ifrån. De hittade på allt möjligt om henne bara för att imponera på sina följeslagare. Det gjorde henne ingenting men hon längtade verkligen bort därifrån.

Natten var lika mörk och tyst som alla föregående nätter och det enda sällskapet hon fick var de regelbundna stegen från den gamle mannen med sin ficklampa en gång i timmen. Att han orkade trava runt där timme ut och timme in vareviga natt. Hade han inget liv, stackaren. Varje gång han gick förbi strök han försiktigt över hennes kind men hon upprördes inte över det, tvärtom tyckte hon om hans försiktiga tillgivenhet. När han för tredje gången närmade sig suckade hon djupt av medlidande. Så starkt hon kände för att ge honom ett uppmuntrande tillrop men hon visste att det var omöjligt.

Förvånad insåg hon att det var någon annan som närmade sig. Det var långt utanför besökstid och ingen annan än den gamle mannen borde ha tillträde vid den här tiden på dygnet. Det var svårt att se i mörkret och inte blev det lättare av att hon fick ett skarpt ficklampssken i ansiktet. Hon flämtade till av fasa när hon såg kniven blänka i det gulvita skenet. Visst hade hon önskat sig någon annanstans men inte på det här viset.

Hector kände på sig att något var fel redan när han klev in i salen. Där Renoirs "Flätan" skulle hänga gapade nu bara en tom ram. Kallsvettig av skräck sprang han för att trycka på larmet. Hans älskling var borta, det kunde bara inte vara sant.

en promenad

En utomstående skulle knappast betraktat de fyra stegen som en promenad men halvmetern som tillryggalades från sängkanten till bordet var värt mer än vilket långlopp som helst. Det gjorde ont, förbannat ont, men det spelade ingen roll. Elisabeth bet ihop och var bara glad över att hon levde. Håkan, hennes man, hade inte haft samma tur, han låg i bårhuset och väntade på att frun hans skulle bli tillräckligt frisk för att begrava honom.

Elisabeth fick se honom efter att de lappat ihop honom igen efter obduktionen. De hade gjort ett bra jobb och han såg betydligt bättre ut än precis efter krocken. Det visste hon inte förrän hon fick se bilder från det förvridna vraket med två livlösa kroppar inuti.

Avåkning på grund av en isfläck på vägbanan. Det var historien hon presenterat för polisen. Sanningen var hon inte beredd att ge någon.

Kvällen hade varit kall och stjärnklar. Festen var som vanligt, hon var nykter och Håkan packad. Allt följde sitt vanliga mönster, högljutt klagade han för alla som var intresserade av att höra på hur oduglig hon var som fru. Både i sängen och med hushållsbestyren. Allt detta var hon van vid och skärmade helt enkelt av sig från eländet han rapade upp. Men när hon hittade honom senare på kvällen med en annan inne i värdparets sovrum rann det över på henne. Inte så det syntes utanpå, men inuti brann hon. Han skulle aldrig ändra sig, trots eviga påståenden om motsatsen.

På vägen hem somnade han i passagerarsätet. Hon visste att idén egentligen var idiotisk men det spelade ingen roll längre. Försiktigt så han inte skulle vakna knäppte hon upp säkerhetsbältet på hans sida. Det darrade i hela kroppen på henne när hon bestämde sig. Med ögonen slutna vred hon på ratten rakt ner i diket. Plåten skrek när bilen träffade trädet, därefter blev allt tyst.

I tre veckor låg hon nersövd. personalen trodde att hon grät av smärta och sorg när de berättade att Håkan var död. De fick gärna tro det. Imorgon skulle hon ta dubbelt så många steg.

tid

Han satt bakom sitt skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Njutningsfullt drog han in röken som fyllde gommen innan han sakta lät den slippa ut mellan läpparna. Med en virvelrörelse lyfte aromen från konjakskupans botten och vidare in i näsborrarna. Han blundade, förde kupan till munnen och stönade svagt när den gulbruna vätskan lade sig på tungen. En halv minut förflöt, om tiden ens fanns, innan han flyttade fokus till mannen framför skrivbordet.


"Så, vad hade du på hjärtat då", undrade han och lade upp fötterna på skrivbordet som för att markera den hierarkiska ordningen.
"Va...", var det enda mannen på stolen framför honom fick ur sig.
"Ja, jag menar, vad är det du vill?"
"Vadå vill..., jag trodde att du skulle fråga mig en massa saker."
"Ok, då gör jag väl det då, har du varit snäll hela livet?"

Mannen suckade tungt och blundade en stund innan han reste sig från stolen för att uppenbarligen gå därifrån.
"Du tror väl ändå inte att du bara kan gå ut härifrån som om ingenting har hänt?"
Mannen svarade inte utan gick mot dörren. När han tog i handtaget släppte han genast med ett skrik. Handtaget var glödande hett.
"Vad har jag gjort för ont, varför är jag ens här", undrade mannen ynkligt.
"Varför skulle du vara kvar, du gjorde ju ingenting mer än att bara ta plats."
"Vadå gjorde ingenting, jag erkänner att jag hade lite svårt att få tummarna loss, men meningen är väl att du ska ha överseende med allt sådan där."
"Överseende, jag skiter väl i er ynkliga människor, jag har ett helt universum att ta hand om, du skulle bara sköta om dig själv och inte ens det klarade du av."
"Får jag inte välja själv hur jag vill använda min tid?"
"Utan att du inser det påverkar din obeslutsamhet, din oförmåga att sätta igång, människor runtomkring dig. Skulle inte du bygga ett nytt hus för några år sedan?"
"Hurså?"
"När du ångrade dig i sista stund, eftersom du inte tyckte du hade tid just då för ett bygge, gick byggmästaren och hängde sig då du var hans halmstrå att få firman på fötter igen."
"Jag skickade en blomma till begravningen."
"När du senast gick ut med soporna satte du påsen utanför dörren eftersom du glömt nyckeln och inte ansåg dig ha tid att gå efter den."
"Jamen herregud, ska det vara något att bråka över."
"Skatorna var inte sena att hacka hål på påsen och sprida innehållet över gården. Gamla fru Jansson avled väl i förra veckan?"
"Vad har det...menar du att hon...?"
"Hon halkade så illa att hon dog, ja, fattar du nu kanske."
"Jag lovar att jag ska bättra mig om du låter mig komma tillbaka."
"Nej, kommer inte på fråga."
"Jamen, jag har inte tid att vara död, det är ju massor med saker jag fortfarande inte har gjort."
"Det kanske du skulle ha tänkt på lite tidigare", sade Gud och tryckte på en knapp.

Dörren öppnades och änglarna kom för att hjälpa mannen i sin nya kostym. Gud vände bort huvudet och slog upp ett nytt glas. Det fanns fördelar med att vara Gud, tänkte han och drog in ännu ett stort bloss av den tjocka cigarren.

Något tungt

Anders bekymrade sig inte speciellt mycket över det som de andra kallade för mobbning. Eftersom han trivdes bäst för sig själv spelade det ingen roll om de ville vara med honom eller inte. Faktum var att tråkningarna hade avtagit väsentligt de senaste veckorna och han var klok nog att förstå vad det berodde på.

Dagen då allt skulle förändras började egentligen på kvällen dessförinnan. Som vanligt var han ute på åkern med sin pappa och hjälpte till att röja undan ris och sten. En aning lerigt var det i åkern då regnet strilat ner de senaste dagarna så han kunde inte klandras för det som skedde. Med armarna runt en sten som skulle slängas på den långa gärdsgården halkade han i leran. Stenen for åt ett håll och han åt ett annat. Närmare bestämt in i taggtrådsstängslet som omgärdade den del av åkern som inte blivit förärat med stengärdsgård. Han ådrog sig skador på öronen, som till klasskompisars stora glädje var en aning utstående, och fick en stor reva i pannan.

Det var med viss bävan Anders klev av skolskjutsen på morgonen med det stora vita bandaget lindat runt huvudet. Mycket riktigt dröjde det inte många sekunder innan den första gliringen kom och snart stod alla eleverna i en ring runt honom och skrek. Krister var värst och också den första som började knuffa på honom. I vanliga fall skulle han bara lagt sig ner och väntat tills allt var över men något slog slint i skallen på honom. Han överrumplade Krister och fällde honom med en rak höger. Alla tystnade och undrade vad som skulle hända nu, det här var ett scenario de inte ens kunde fantisera fram.
"Du och jag ska göra upp man mot man", väste Krister där han låg på rygg på marken.
"Bara jag får välja hur vi ska göra", sade Anders som plötsligt kände sig vädigt modig.

Efter skolan var det ingen som gick hem. Alla ville veta hur tvekampen skulle avgöras och till vems fördel. Anders ledde hela följet ner till idrottsplatsen och Krister började få ett självsäkert leende på läpparna. Han visste att han var snabbare och hoppade både längre och högre än Anders. Men Anders stannade inte där utan gick vidare in på byggplatsen till det nya lågstadiet. Det bortsprängda materialet låg i en stor hög och bestod av stenar i olika storlekar.

Anders greppade en lagom stor sten, lyfte upp den över huvudet och räckte den sedan till Krister. Krister knyckte på nacken och tog ett djupt andetag men kunde knappast backa ur eftersom hela skolan stod och tittade på. Med viss möda lyfte han stenen över huvudet och slängde den sedan på marken med en självsäker min.

Anders bara log och tog en ännu större sten och gjorde om proceduren. Nu svettades Krister under tyngden men lyckades ändå utföra konstycket att få upp den över huvudet.

När Anders tog den tredje stenen valde han en som till och med för honom var i största laget. Musklerna spändes till bristningsgränsen när han upprepade bravaden ännu en gång. Krister tvekade innan han började sitt försök och insåg genast att han var förlorad. Stenen var orubblig, hur han än försökte låg den blickstilla på marken.
"Jag skiter väl i den här djävla tävlingen, Anders är ändå bara en bonndjävel", skrek han och sprang därifrån.
Ingen följde efter honom när han flydde fältet.
"Hur kan du lyfta så stora stenar", frågade Emma som stod en bit därifrån.
Fler närmade sig med beundran i blicken och Anders förstod att en ny tid hade börjat.

Garderobsrensning

Att vara massmördare hade sina avigsidor. Tore Wald var stolt över sin profession men kunde t.ex inte använda titeln i telefonkatalogen. Inte heller kunde han annonsera ut sina tjänster som andra yrkesutövare. Dessa problem hade han lärt sig att leva med under sitt långa yrkesverksamma liv som massmördare. Det hände att han ibland slog ihjäl någon i vredesmod när han kom att tänka på det diskriminerade sätt han blev behandlad på. Men oftast skötte han sitt arbete lugnt och stilla utan större komplikationer.

När han nu skulle gå i pension ville han gärna sälja sitt hus för att leva sina sista år på en soligare plats. Han hade varit en idogt arbetande mördare och sparkontot var välfyllt. Ett inte tidigare uppdagat problem blev tydligt nu när han ville avsluta sin karriär. Att rensa ut garderoberna från gamla kläder han inte längre nyttjade var väl inga problem men alla dessa lik han förvarat där kunde han inte lika lättvindligt slänga i containern ute på gården. Folk skulle med all sannolikhet börja undra över både det ena och det andra.

Hur han än vände och vred på problemet fann han ingen lösning. Att helt sonika elda upp kåken flimrade förbi som en möjlighet men de förkolnade benen skulle förmodligen sätta myror i huvudet på räddningspersonalen. För de skulle naturligtvis inte låta honom elda upp huset utan att lägga sig i. Och att hitta en köpare som köpte huset i befintligt skick var inte heller det att tänka på. En ny köpare ville förmodligen använda garderoberna till annat.

Till slut gav han upp alla sina planer på en solig avslutning på livet. Han stannade i huset och när det så var dags att lämna jordelivet ställde han sig i en av de fortfarande tomma garderoberna och dog ifrån alltihop.

triumf

Herman Andersson var förbannad, på krigsstigen. Vissa påstod till och med att han bedrev ett veritabelt korståg. Att semlor kunde köpas nästan året om trots fettisdagens starka varumärke var väl en sak. Herman tyckte om semlor och såg därför mellan fingrarna med detta ofog. Kanelbullens dag 4 oktober och Falukorvens dag 1 juli hade precis samma effekt på hans lynne men av motsatt anledning. Skulle han bara få äta dessa två utomordentliga födoämnen på dessa dagar? Han struntade i det och klämde i sig både kanebullar och falukorv precis vilken dag som helst under året.

Men när det ringde på dörren den 2 september och han i god tro öppnade dörren tog hans tålamod slut. Utanför stod en pojke i tioårsåldern med bedjande ansikte och tryckte upp en tidning i ansiktet på honom.
"Vill du köpa jultidningar?"
Herman fick tunghäfta, blodet strömmade till huvudet men inte därifrån vilket resulterade i bultande tinningar av sällan skådat slag. Pojken måste sett vad som var på gång eftersom han omgående dröp av med svansen mellan benen. På väg till telefonen med jultidningsförlagets namn inetsat på näthinnan var Herman nära att svimma av ilska.

Telefonisten var vänlig trots Hermans både högljudda och ihärdiga klagan på detta missförhållande. Argumentet att julen inte borde börja förrän tidigast i mitten på november bet inte på henne. Det slutade med att kvinnan i andra änden erbjöd Herman två gratis jultidningar vilket han genast uppfattade som en muta. Till slut fanns ingen annan råd för telefonisten än att lägga på luren i örat på Herman.

Det var nu det egentliga korståget började. Insändare i lokaltidningen följdes av intervjuer i lokalradion där han fick utrymme att dryfta sina åsikter om än med kraftiga mothugg från såväl reportrar som förbipasserande mammor med barn i tioårsåldern. Herman såg sig själv som försvarare av den svenska traditionen och trodde att han i sinom tid skulle fira stora triumfer när han väl vänt opinionen.

Ack vad han bedrog sig. Folk ville fira alla högtider samtidigt under hela året. Handlarna på orten portförbjöd honom i sina butiker efter uttalanden om deras förkärlek till julpynt i oktober och påskpynt i slutet på januari. Herman ville inte kunna köpa julmust i juni eller påskmust i augusti men han var tydligen ensam om den inställningen. Helt ensam var han inte, men eftersom gamla fru Högberg var senil och satt i rullstol räknades inte det plakat han tryckt ner hos henne utanför matvarubutiken.

Korståget kom av sig lika fort som det hade börjat och Herman ägnade sina dagar åt att åka till grannkommunen för att handla iklädd lång rock och solglasögon oavsett väder. Han hade lärt sig sin läxa och hädanefter skulle han inte protestera mot något om de så ville använda midsommarstången på torget till tjugondagknut.