ett tillslag

Mor stod vid diskbänken och pressade sina händer hårt mot den rostfria ytan. Jonas stod bakom henne och tittade ut på gårdsplanen genom köksfönstret. Från sin plats såg han inte mors tårar men det svaga snyftandet förrådde henne.
"Varför", viskade hon tyst.
Far stod ute på gården tillsammans med ett par poliser. Framför dem på gräsmattan låg Sara, livlös. Brunnen låg öppen med locket strax bredvid. Det svarta hålet i marken var en pupill som stirrade rakt in i Jonas själ och han betvingade en impuls att blunda. Trots avståndet hördes fars ilskna röst genom det stängda fönstret. En av poliserna fick far att lägga händerna på ryggen för att därefter sätta handklovar på honom.

"Så, jag förstår att det är svårt men ni måste ändå försöka ta er samman", sade polisen till mor när de satt ensamma i köket, "er man påstår att han är oskyldig men bevisen är ju entydiga."
Jonas stod med örat tryckt mot dörren inne i sängkammaren för att kunna höra vad som sades i köket. Saras ena vita sko hittade de under ett par gamla mattor på höskullen och hennes hårtofs låg instoppad längst in i en byrålåda bland fars underkläder.
"Jag vet inte", sade mor, "jag vet inte vad som har hänt, men han har inte mördat någon."
"Hur förklarar ni annars att flickstackaren hittas på botten av brunnen med ett tungt cementlock på och hennes sko och hårtofs undanstoppade här på gården."
"Jag vet inte", sade mor igen, denna gång svagare och med gråten farligt nära.
"Säg nu som det är, samvetet kommer att kännas så mycket lättare då."
"Han är visserligen onödigt sträng ibland men någon mördare är han då inte", sade mor nu med trots i rösten.
"Pojken din säger att han sett er man svassa runt Sara vid ett flertal tillfällen."
"Jonas?"
"Ja, till och med att han har lurat in henne i vedskjulet. När er man fick höra det började han skylla ifrån sig på er son, att han skulle lagt hårtofsen i lådan."
"Det räcker nu, det var min man som gjorde det."

När Jonas fick komma ut i köket stod mor darrande mitt på golvet med tårarna rinnande utmed kinderna. Han rusade fram till henne och kramade henne hårt. Polisen tog ett bistert farväl och lovade återkomma. När dörren stängdes brast det för mor.
"Jag var tvungen att välja", grät hon.

ett tilltag

Han tittade sig i spegeln och kisade med ögonen. Moster sade alltid att han hade mors ögon och hennes näsa men inte ens med ögonen halvt stängda kunde han se några likheter. Han ville inte se ut som mor, han ville likna Sara. Bilden av henne under äppelträdet där hon stod alldeles stilla och tittade upp i lövverket var för alltid inpräntad i hans minne. Hennes blommiga sommarklänning som var så tunn att konturerna av hennes kropp syntes därunder, hennes vita lackskor som kontrasterade mot hennes brunbrända ben och hennes ljusa hår som alltid var uppsatt med en tofs i nacken.

Mors klänningar var inte på långa vägar så vackra som Saras. Stormönstrade i grälla färger hängde de på galgar inne i garderoben. Han plockade ut en med stora gröna näckrosblad på, åtminstone trodde han att det var näckrosblad. Först tvekade han när han höll upp den framför sig i spegeln men impulsen blev till sist för stark. Den var alldeles för stor för honom men det gjorde å andra sidan att den lätt gled över huvudet och draperade sig utanpå hans kläder. En röd scarf med blålila krumelurer knöt han om halsen, nu fattades bara ett par skor. Mors högklackade finskor med blanka silverspännen stod på golvet i garderoben och han böjde sig ner för att ta ut dem när han hörde fars röst bakom ryggen.
"Vad i helvete, pojk, håller du på med."
Han ville säga att han bara tänkte på Sara men ur honom kom bara en flämtning. Far tog honom hårt i armen medan han ryckte av honom scarfen.
"Vad är det för ett djävulens påhitt", fräste han i ansiktet på honom.
Hans far hade förvandlats till en blodtörstig varg där fradga rann ur mungipan och de vassa tänderna blänkte av hunger. Han kände inte ens när klänningen åkte av, inte heller när han blev utsläpad på gården fram till brunnen. Det susade i huvudet på honom och han visste att han skulle dö.

Anlag

Det började alltid med de små dropparna på överläppen. När han kände efter med toppen på pekfingret blev fingret alldeles fuktigt. Han stoppade fingret i munnen och slickade av den salta vätskan. Med en suck lutade han sig tillbaka i stolen och slöt sina ögon. Genom åren hade han försökt att välkomna paniken, omsluta den istället för att blint förlora sig i kaoset. I dag var inte en sådan dag. Beskedet att hans far var ute igen satte igång en tankespiral som var allt annat än sund. Framför sig såg han den mörka brunnen och ljusskärvan som blev allt mindre när locket sköts på plats. Han knep ihop läpparna för att inte skrika högt. Först gnydde han bara svagt men allteftersom paniken spred sig i kroppen kunde han inte längre hålla emot. Fingrarna höll ett krampaktigt grepp i stolsitsen när fördämningarna brast. Han ropade på mamma medan tårarna rann men allt han hörde var sin fars röst.
"Du är väl inte rädd för mörker, din lilla fjolla. Sådant trams är inget för en riktig man och jag ska se till att du blir en."

Minnet var starkare än någonsin men trots att rösterna ropade på honom ville han inte lyssna. De viskade i hans öra, smekte hans nacke med sin varma andedräkt. Värmen rann utmed axlarna, ut i armarna och fick hans fingrar att släppa greppet om stolen. De frågade honom om han ville hitta lugnet och han svarade ja. Ett enda offer krävde de, det kunde det vara värt.

Drag

Ett skälvande ögonblick innan allt somnar in.
En blick som öppnar hela himlavalvet
Du darrar av iskylan som rinner längs marken
Naken står du inför mig, jag ser dig

En vindil kyler din nacke, knottrar din hud
Kalla tårar målar dina kinder
Du måste gå nu, jag släpper din hand
Motvilligt ser jag frosten bära dig

Förnimmer en suck av evig sorg
Men vet likväl att den falnar
När värmen tinar din frusna själ
Växer åter bladen på din nakna stam

ett oväder

Svarta regnvåta moln tynger mitt hjärta
Vinden river stora hål i min själ
Min andning är snabb och grund
I väntan på den förlösande gråten

Dagen är svart som natten
Sanning förvandlad till lögn
Allt som gavs togs mångfalt tillbaka
Kvar finns bara en lerig fåra

Inget oväder varar för evigt
Jag ska se solen igen
Le och skratta av lycka
Tack vare mig själv, ingen annan

lärorikt

Sven slet sitt här i förtvivlan, bildligt talat. Flinten han varit utrustad med de senaste åren gjorde ett sådant teatraliskt uttryck omöjligt. Ett konstant sorl som från en åldrig dammsugare vibrerade i rummet. Emelie satt med fötterna uppslängda på bänken nonchalant tuggande på ett tuggummi. Jonas var djupt försjunken i sin mobiltelefon, några andra med Jennifer i spetsen släntrade in genom dörren högljutt fnittrande utan att be om ursäkt för sin sena ankomst.
"Idag ska vi tala om tonernas intervall", började han men blev genast nedröstad.
"Kan vi inte göra något roligare än den där skiten", sade Erik med hög röst och fick genast medhåll från flera stycken.
Sven kände kallsvetten rinna till. Något hade hänt med ungarna bara de senaste åren. De gjorde ingenting utan att först få en grundlig förklaring om varför just det momentet i undervisningen var viktigt för dem. Han tyckte att pendeln svängt en aning för långt och han längtade tillbaka till tiden då eleverna gjorde som han sade utan frågor.
"Nej, varför ska vi kunna det?"
Jaha, där kom den, frågan som han bara väntat på. Svaret var sedan många år förberett och färdigt att serveras en ny publik.
"Ni måste veta vad avståndet mellan de olika tonerna kallas så ni pratar samma språk med andra musikanter."
"Jamen, det gör vi redan, det är ju du som inte fattar", sade Jonas som tillfälligt lagt ner sin mobil.
"Vem fan bryr sig om vad det kallas, det viktiga är väl att det låter bra och att man vet vad man gör", fyllde Jessica i.
Hela klassen tystnade och tittade på Sven. Han kände hur färgen steg i ansiktet på honom, andningen blev snabbare och det började sticka i fingrarna.
"Jag kommer strax tillbaka", sade han och rann ut genom dörren innan han riskerade ett svimmningsanfall.
Han rusade bort tilll personalrummet och stängde dörren efter sig. Med darrande händer tog han ut sin kopp från skåpet och satte kaffenyckeln i automaten. Det trygga ljudet från kaffet som porlade ner i koppen gjorde honom aningen lugnare. Ungarna pratade hela tiden om Spotify, Youtube och andra namn som han inte ens kom ihåg. De laddade ner musik, drog ut tabs för gitarr och bas och struntade fullständigt i att lära sig noter. Han önskade att de närmaste åren skulle gå fort så han slapp ifrån skiten och kunde gå i pension.

en trend

Näsan var en aning sned, öronen lätt utåtstående och han hade ett alldeles för stort mellanrum mellan framtänderna. Dessutom plågades han av fräknar på näsan som spred sig ner på båda kinderna. Genom åren hade han blivit en mästare på att kamouflera sina tillkortakommanden. Hatten och den brokiga scarfen tog fokus ifrån hans ansikte. Visst hade några kommit med kommentarer om hans utstyrsel i början på högstadiet. Likväl fortsatte han med sin förklädnad och så småningom blev han accepterad som en något udda men harmlös figur i utkanten av händelsernas centrum. Han trivdes med det, att få vara ifred.

Det började utan att han ens tänkte på det. Hade han varit uppmärksam skulle han naturligtvis ha sett det, men som vanligt levde han i sin egen värld när han var i skolan. Första tecknet på att något hade förändrats kom när Emelie plötsligt sade hej till honom i korridoren. Någon dag därefter nickade Oscar mot honom och sade "tja". När Andreas stod i cafeterian med en hatt på huvudet och en scarf runt halsen förstod han något var riktigt fel. Världen hade blivit tokig. Inte bara Andreas började klä sig som honom, alla killar dök plötsligt upp med hatt och scarf. Mot sin vilja hamnade han i en malström som obönhörligt drog honom in mot centrum. En plats han i hela sitt liv undvikit med näbbar och klor. Han kände sig obekväm när alla började prata med honom om sådant han inte brydde sig om. De frågade honom vad han tyckte om deras kläder, deodorant och smycken, vilken mat han föredrog. Han fick panik, han var tvungen att göra något åt saken.

Nästa dag tog han på sig en urtvättad, alldeles för stor tröja vars ärmar slutade ett par centimeter nedanför fingertopparna. Hatten lade han undan och istället knöt han en gammal halsduk runt huvudet. När han tittade sig i spegeln var han nöjd, han såg inte klok ut. Lämnade de inte honom ifred efter detta visste han inte hur han skulle göra.

begagnat

Han satt näst intill apatisk och tittade ut på solen genom sina skitiga fönster. Solen borde göra honom glad, det hade den alltid gjort förut. Det var som om någon dragit ut proppen och dränerat honom på all energi. Till och med jobbet hade förlorat sin glädje. Han gick dit, gjorde vad han skulle, gick hem och låste dörren om sig. Alla sade åt honom att släppa det, men hur skulle han kunna göra det. Hon ville inte ens prata med honom. Att samma dag kunde få så olika betydelse beroende på i vilket ljus man såg det. När han träffade henne präntade han den dagens datum som en av de lyckligaste dagarna i livet. Nu förbannade han dagen och önskade att han aldrig hade sett henne. Trots det älskade han henne fortfarande men han förstod att det var omöjligt. Hon var färdig med honom, tagit det hon ville ha av honom, hans känslor, hans tillit och hans självkänsla.

Någonstans inom sig visste han att han skulle komma ut på andra sidan som en hel människa igen. Han hade gjort förut och han kunde göra det igen. Först var han tvungen att sörja klart, blotta sitt innersta, vräka ur sig allt ont. Sådant var han bra på, hade massor av träning. Så innerligt trött han var på känslor och vad de gjorde med honom. Nästa gång, lovade han sig, skulle allt bli bättre.

något som kryper

Fullt koncentrerad med en likadan keps på huvudet som farfar stod hon böjd framåt över hålet i marken. Dagen var ännu knappt påbörjad och därinne i skogsdungen bakom huset rådde ett trolskt dunkel. Ormbunkarna droppade av dagg och det våta gräset kittlade henne på de bara benen. Tystnaden låg som en fuktig filt över dem och den bröts bara vid de tillfällen då farfar tog ett nytt tag med spaden.
"Jag tror det är för torrt i marken", sade han efter att ett stort stycke jord återigen vänts åt sidan.
Magdalena vägrade tro att de inte skulle hitta någon mask och koncentrerade sig så ögonen blev dubbelt så stora. De hade förberett en glasburk med lite löv och jord i botten och där var det meningen att alla maskarna skulle bo tills de blev agn ute vid sjön. Itsmahoa, farfars katt, kom smygande genom det höga gräset och jamade svagt, som om också han respekterade den tidiga morgonens tystnad. Eller så ville han se hur arbetet fortskred, han var ju ändå den som skulle få ta del av dagens fångst i sista änden. Magdalena strök katten över ryggen.
"Om inte vi kan åka och fiska får ju inte Itsmahoa någon mat", sade hon med en sorgsen ton i rösten.
"Vi ger väl inte upp än, eller", sade farfar och vände ännu en tuva.
Magdalena hade plockat upp mängder av små pinnar och rötter i tron att det var mask och hon började misströsta att de någonsin skulle kunna ge sig ut. Det var inte fisket i sig som lockade, även om hon tyckte om känslan när flötet sjönk under ytan och motståndet i spöet när hon lyfte fångsten mot ytan. Det var mer att få vara ensam med farfar i båten, alla hans historier om när han var liten, hans skratt, att sitta tyst bredvid honom och se fåglarna flyga tätt över ytan.
"Ser du, där är en", sade farfar och pekade.
Magdalena nöp med fingrarna om masken och drog ut den innan den försvann igen. Hon log med hela ansiktet när hon lade ner masken i burken.

en installation

Vilsen liten och rädd står jag blickstilla
Rör jag mig faller världen samman
Skriker efter kärlek, närhet, ett ord
Betyder jag något för dig, varför

Stilla väntar jag på ett svar
Under tiden går folk förbi
Fullt upp med sina egna liv
Jag är ett rundningsmärke, en slocknad fyr

Gå vidare, vart då, hur, inte ensam
Med dig vill jag gå, i mörker
Mot ljuset, bekräftad och älskad
Min gåva till dig är jag

Montera inte ner mig, avslutad
Våga se, ta ett ärligt steg i dig själv
Jag står fortfarande kvar för din skull
Fast förankrad, fast besluten att ge

Innan glädjen får oss kommer sorg
Över allt som inte är sagt, inte gjort
Kryp in i mig och ge mig alla dina tankar
Jag lovar att hitta en väg ut

Långt därborta lyser äkta kärlek
Den är till för de som vågar
Stilla står jag och väntar dig
Följer du med, eller stannar du

Ditt val

en speciell plats

Rötter, mossa och stora stenar varsamt utlagda i ett oregelbundet mönster. Granar som i flera generationer kämpat för att bli dem de är, stolta och trygga står de och blickar ut över nejden. Marken som sluttar brant upp mot berget täcks av blåbärsris. Står jag alldeles stilla kan jag höra vinden rassla i de torkade fröställningarna i mosskanten. Spillning av älg och rådjur vittnar om att de är många men som jag sällan får se, men jag vet att de är där, avvaktande och nyfikna. Trots mina försiktiga steg längs stigen skrämmer jag upp en skogsduva som i sin tur får mitt hjärta att hoppa till. Doften är mättad av fukt, hösten dränker allt i sin väg, målar allt i mörkare toner i väntan på iskylan som så småningom ska ta hela skogen i besittning. Ännu så länge kryper insekter längs rötterna på jakt efter föda men snart ska de dö eller kanske övervintra i någon hålighet. Jag tar ett djupt andetag och känner mig hemma.

Styrka

Det sipprar in ljus från ett litet, litet hål i min själ.
En punkt stor som ett knappnålshuvud, men det räcker.
Jag har sett det förr, anat det, smakat på det, vet att det går.
Genomlider, ror i motvind, söker lä bakom udden.

Vattnet hotar att sluka min bräckliga farkost.
Svart och oändligt djupt, virvlar, strömmar.
Känner att jag håller andan, väntar.
Koncentrerar mig på ljuspunkten, liggande.

Jag kommer att resa mig upp, växa.
Jag har gjort det förr, nu ska jag komma ihåg.
Ta ett steg upp på land, fast mark.
Aldrig vända mig mot vattnet igen.

smak

Han förbannade sin täppta näsa, det var som att ha bomullstussar instoppade i skallen. När han vänligt försökte hälsa på folk flög hela meningar bestående av enbart konsonanter ur honom. Den rara lilla damen som han förra veckan mer eller mindre lurade att köpa en starkt kryddad korv stod nu framför honom återigen.

"Goddag, jag skulle vilja ha en bit av den korv ni förra fredagen rekommenderade mig", sade hon vänligt och plirade med sina ögon bakom glasögonen.
"Så, ni gillade den i alla fall, det var väl en lycka", svarade Kazir så tydligt han förmådde.
"Inte trodde jag att er konstiga mat skulle tilltala mig, men det gjorde den faktiskt", fortsatte damen glatt.
"Allt är inte vad det ser ut att vara", svarade Kazir vänligt.
"Försök inte lura mig att äta fågelbon eller gravida apor, då raseras genast mitt förtroende för er."
"Det skulle jag aldrig göra, en fin dam som ni förtjänar det allra bästa."
"Ja, mina smaklökar har på äldre dagar blivit alltmer finsmakade och tål verkligen inte att äta det ni vanligtvis äter."
"Nej, min kära dam, min föda är enkel och jag sparar alltid det bästa åt mina kunder."
"Ni tar väl er inte ton, försök inte vara någon annat än den ni är, en enkel arbetare vars enda syfte är att ge mig det jag vill ha."
"Skulle aldrig komma på fråga, jag är er, helt och hållet."
"Nå, plocka då ihop en kasse med varor som jag stolt kan gå hem med och visa upp för mina vänner, jag är tillbaka om femton minuter."

Kazir bugade sig långt ner under disken och när han ställde sig upp igen var damen försvunnen. Blodet bultade i pannan av förnedring och han var tvungen att gå ut bakom disken för att banka näven i bordet. Samtidigt passade han på att göra ett tröstlöst försök att snyta sig. Den här gången skulle han inte låta sig trampas på. Med stor iver plockade han ihop en kasse helt enligt den gamla damens önskemål. I salladen med oliver och pinjenötter ringlade han olja från en flaska utan etikett. Hade inte huvudet sprängt så av förkylningen skulle han kostat på sig ett leende.

"Goddag, är min matkasse färdig", undrade den gamla damen kort efter att hon energiskt plingat på den lilla klockan som stod uppställd på disken.
Kazir log vänligt mot henne och räckte över kassen med matvaror.
"Smaklig måltid, på återseende."

Mästare

Mehowan stod bredbent framför den lille pojken och skrek så skägget fladdrade. Tänderna lyste märkligt vita genom det toviga håret, ett resultat av roten han tuggade varje morgon. Blicken var blodsprängd och benhårt fastnaglad vid den taniga kroppen som låg på marken.

Pojken skulle aldrig bli man.Det var inte Mehowans fel, inte pojkens heller. Enligt Mehowan var det nästintill förutbestämt att pojken skulle sluta här, sönderslagen och förnedrad. Hela sitt trettonåriga liv hade han ägnat åt allt annat än att göra sig redo för vuxenlivet. Sittande på en stubbe i skogen med blicken riktad mot stjärnorna, vad skulle det tjäna till. Pojken pratade med himlen som om den hade några svar att komma med. Mehowan var inte ensam om sin misstro mot den underlige parveln. Trådsmal utan ett uns av muskler låg han flämtande i gruset och spottade blod.

"Vatten kommer att rena din själ och du blir fri", gnydde pojken knappt hörbart.
"Kan du inte ens prata ordentligt ditt lilla missfoster", hånade Mehowan högt och ljudligt så alla de församlade skulle höra.
"Dina öron kommer att höra himlen skrika, Den store Bau kommer att gråta träden till marken, fäkta med sina armar så bergen rasar."
Trots sitt ynkliga yttre steg en glöd i pojkens ögon så till och med Mehowan tillfälligt ryggade undan.
"Lyssna inte på honom, hans sinne är förtvinat, se på hans kropp, inte kan hans ord bära ett enda uns av sanning i sig."
Ett sorl som Mehowan tolkade som bifall lade sig som en filt över lägret. Nu fick det vara nog med tokigheter. Han tog sitt svärd och höjde det över huvudet. Sorlet ökade i styrka när Mehowan tog sats för att göra slut på pojken. Ett dovt mullrande lade sig i botten av kören för att sedan växa i styrka. Först förstod Mehowan inte alls men när Lowarch kom skrikande i riktning från floden blev allting klart för honom. Det var han som skulle dö, inte pojken.

Pojken reste sig upp, ställde sig på vingliga ben och pekade på Mehowan.
"Jag förlåter dig, du visste inte bättre."

något skenbart

Ett bräckligt träd, stympat av vind och parasiter
ändå klär jag mig vackert
En fisk i syrefattigt vatten, tröstlöst kippande
ändå andas jag djupt

En naken klippa ständigt piskad av vågor
ändå går jag samma väg varje dag
Ett evigt snöfall begraver min själ
ändå ser jag solen

Ser du mig, vem är jag
en reflektion, en solkatt
Svara ärligt, vem är jag
Du har inte hittat mig ännu

Skrapa inte för hårt
Det håller inte då
Låt det vara osant
annars går du, lämnar mig kvar

Utan hud skulle jag lukta ruttet
Mina vita ben sticka ut
Håll fast vid det som är osant
och stanna, bara ett litet tag

ett frö

Det var inte meningen, ändå hade det blivit så. Onödigt hårda ord som egentligen skulle bli något helt annat. Som om de på sin väg upp från strupen plötsligt fick för sig att mutera, göra myteri. Varför var en fråga hon många gånger ställt sig utan att för den sakens skull få något svar. Det var inte lätt att erkänna sina fel och brister när de fått sådana konsekvenser.

Hennes dotter tittade misstänksamt på henne under den långa luggen. Stora målade ögon under ett svart rufs fick henne att se ut som en nykläckt fågelunge. De hudfärgade läpparna var lätt åtskilda och hon andades med snabba andetag, också det som en fågel.

"Jag kanske aldrig blir frisk igen, fattar du det", sade Emma lågt.
"Det är klart du blir, lita på psykologerna, de är proffs på sådana som dig."
"Vad fan menar du med det, sådana som mig, är jag bara ett stort freak för dig eller, jag är ju för fan din dotter."
Jag menade inte så, tänkte hon säga men visste att det var meningslöst. Hade det väl börjat gick det inte att stoppa.

Varför hade hon varit så hård mot henne när hon var liten. Det var en hård värld och hon måste lära Emma att hantera livets olyckor. Det var i alla fall vad hon intalade sig. Sakta reste hon sig från bordet för att fylla på kaffekoppen en andra gång. Som hon ångrade dessa ord som växt genom åren och nu blivit stora, ogenomträngliga. Som törnebuskar, taggiga och fula.
Hon blundade och såg Emma framför sig som liten flicka. Blond med ett stort leende kramande kattungen som för länge sedan var död. Påkörd av en bil, stel som en pinne efter en halv dag i diket. Var det den händelsen som gjort Emma till den hon var? Tänk om hon kunde isolera det ord eller just den minuten i det förgångna, varsamt plocka bort det onda och sedan försiktigt väcka henne till liv igen, utan dåliga minnen, med en framtid som bara var ljus.

"Du ser ju för fan inte klok ut, sitta där och gapa med öppen mun", fräste Emma, reste sig och gick med hetsiga steg ut från köket och slängde igen dörren till sitt rum.
Någonstans därinnne fanns Emma fortfarande kvar. Hon var övertygad om det, hon var tvungen, annars skulle hon dö.

Att bära sina demoner

Välkommen
Längtan på kortändan
Sorg får ta plats bredvid Frustration
Gråt placerar vi tills vidare ute i köket
Men var beredd på att göra entré med kort varsel

Så…även Glädje försöker nästla sig in på detta dystra party
Gör dig icke besvär, du är inte välkommen, stick och brinn
Självömkan däremot får ta plats i högsätet om inte rentav mitt på bordet
Placera din feta häck rakt i vinbålen, bara för att sätta nivån från början

Vilka väntar vi på?
Avundsjuka blir lite sen, har mycket att göra idag
Apati blev sittande hemma som vanligt, den dysterkvisten
Nåväl, vi är ändå ett tillräckligt antal för att börja med välkomstdrinken
Skål då, och låt för Guds skull inte det fina vädret förstöra stämningen

Eftertanken glömde vi faktiskt bort
Hon tittar nog förbi i morgon och ser så att allt står rätt till
Fyll nu era magar med allt vad huset har att bjuda
Vältra er på gammalt vis i dagarna tre tills ni kräks

Men se, herr Trötthet behagar dyka upp, sent omsider
Ditt sluddrande vittnar om en lång och beklaglig natt
Röd i ansiktet, feber utlöst av något oförklarligt, diffust
Är det någon här som kan förklara hans varma tillstånd

Verkligheten hann ifatt mig hörs Tröttheten viska
Liggande platt på golvet med en våt trasa över ansiktet
Har vi inte alla varit där, svarar Sorg förstående
De andra nickar och hummar instämmande

Så blev då festen precis som förväntat, en succé av sällan skådat format
Gråt fick äntligen göra sin entre´ iförd balettkjol och plym på huvudet
Alla hurrade och klappade i händerna över den välregisserade tillställningen
Men så fick alla besinna sig, intag era positioner, snart börjar det om på nytt

Att bära en längtan

Han väntade henne den sommaren, hon kom aldrig.
Varför, hur skulle han kunna veta det?
Gräset vissnade bort, ersattes av lavar och mossor.
Han stod ändå kvar vid muren, blickande över ängen.

Hon kom aldrig, men hoppet höll sig levande.
Bara han inte släppte blicken från vägkröken.
Ibland domnade benen bort utan att han märkte det.
Han hade bott där hela sitt liv, ändå var han vilsen.

Vintern var kall, hon borde suttit inomhus i en varm pläd.
Han gjorde alltid två koppar choklad, en utan extra socker.
Det ångade från koppen där den stod vinglande på muren.
Genom sin andedräkt kunde han se henne dansa på ängen

En enda gång skrattade hon inne i huset, det var tillräckligt
Tillräckligt för att få husets själ att lossna och försvinna
Kallt och oigenkännligt var hans hem från den dagen
Han stod hellre ute vid muren och väntade på ännu ett leende

Om han sökt efter henne skulle han gett sig av i medvind
Hon skulle aldrig gå i motvind, till det var hon för vek
Hennes skratt flöt på nordan eller västanvinden, lätt och elegant
Det var hon tvungen att följa, utan skratt fanns hon inte

Men han vågade inte gå, tänk om hon kom när han var borta
Om han möttes av en gulnande lapp som talade om att hon varit där
Med grånande hår skulle han gråta över sin dumhet, sin iver
Han stannade, trogen sin kärlek, tålmodigt väntande, natt som dag

Nu satt han på murens kant, hans ben hade blivit svaga
Blicken såg grumligt ut över vad som förut varit en blomstrande äng
Torrhostan hade blivit värre och han frös in i märgen
Händerna skakade av köld men pannan brände av längtan

Så kom hon äntligen gående, vacker och bländande
På långt håll hörde han hennes röst klinga över nejden
Ett porlande skratt, som lekande vatten över sten
Han blundade, lyssnade, äntligen fick han ro

snubbla

Sin vana trogen tog hon av sig både skor och strumpor när hon kommit på plats bakom skrivbordet. Det var skönt att låta de nakna tårna greppa öglorna i heltäckningsmattan, trots att hon mycket väl förstod att den var långt ifrån ren. Hon kände med fingrarna efter headsetet, det låg där det skulle, datorn brummade redan tryggt eftersom Malte nyss gått därifrån. Kaffe...tanken gjorde det omöjligt att börja dagens arbete innan hon realiserat den. Automaten stod i samma rum borta vid kortväggen och skickade ständigt doftsignaler som triggade igång hennes behov. Det borde vara ett tydligt spår i mattan från hennes skrivbord och dit, tänkte hon medan hon sakta tog sig de få metrarna över golvet. Ett kort ögonblick av kaos utbröt i maskinen medan bönorna maldes och förpassades ner i den automatiskt utplacerade muggen.

Tillbaka vid skrivbordet funderade hon på Eva i receptionen som så tydligt var i behov av hjälp. Var det inte viktigare att hjälpa dem i sin närhet än alla de med problem som ringde henne anonymt? Hon lovade sig själv att försöka prata med Eva under lunchen.

"Hjälpcenter, vad kan jag hjälpa till med", sade hon och tog dagens första samtal.
Rösten i luren var desperat, men det var den alltid.
"Han står här strax bakom mig, jag kan inte hindra honom från att komma upp", väste rösten.
Var det Eva, det lät verkligen som hennes röst.
"Är det du Eva", frågade hon tvärtemot alla regler för hur hon skulle sköta sitt jobb.
Tänk om det var ett test på hur väl hon skötte sig. Precis som kontrollanterna i mataffärerna som skickade sina underåriga spioner för att handla tobak eller folköl. I så fall hade hon misslyckats totalt.
"Göm dig, han är på väg", väste rösten och nu hörde hon definitivt att det var Eva i andra änden på luren.
En dov suck och ett klick, sedan tystnade allt.

Handflatorna reagerade innan hennes hjärna och hon kände hur våta de blev. Gömma sig, men var då och för vem. Det fanns ingenstans att ta vägen. Rummet var bara en fyrkantig låda med en dörr. Bakom dörren, tänkte hon och reste sig från stolen. Hennes vanligt lugna steg var nu hetsiga, oplanerade. Kanske var det därför hon räknade fel både i riktning och längd. Hennes nakna fot träffade kaffeautomaten med full kraft och hon skrek när hon föll.

struktur

Hon förfasades över hur lite andra människor uppfattade av omvärlden. I panik rusade de förbi henne på väg någonstans, försenade till ett möte, en kärleksaffär eller en väntande buss vars dörrar precis var i färd att stängas. De doftade till och med annorlunda med stressen rinnande ur porerna, inte vanligt joggingsvett, det kände hon lätt igen. Stressen luktade fränt, koncentrerat. Om de nu hade så bråttom borde de dessutom använda andra skor, mjuka sportskor istället för de hårda klapprande klackarna som bombarderade den hårda trottoaren. Ibland hörde hon rytmer i kaoset, klackarna, bilars acceleration och inbromsningar, tickandet vid övergångsställena, sorlet från förbispringande konversationer i mobiltelefoner.

Hon förpassade alla ovidkommande ljud till bakhuvudet och tog steget ut från porten, ett tiocentimeter högt steg ner på trottoaren. Ytterligare ett långt steg ut för att sedan vända till vänster, cyklarna invid väggen skulle annars riskera att fälla henne till marken. Efter tio meter stannade hon upp och lade handen på den gamla trädstammen. Hon kände igen varenda skrovlig bit av trädet och undrade stilla hur många andra som tog sig tid att betrakta det levande mitt i myllret av betong, stål och asfalt. Det var som att lägga handen på en kär gammal vän, hälsa och önska ett gott liv innan det var dags att låta dagen föra en vidare.

Betongborren skrek av smärta när den tvingades genom den hårda ytan. Hon var inte särdeles förtjust över ombyggnaden men visste samtidigt att hon skulle klara av det den här gången också. Det gällde bara att lära om, memorera, lägga en ny bana av tankar i hjärnan.

När hon stängde dörren om sig var förvandlingen total. Tystnaden gjorde nästan ont i öronen och det dröjde ett tag innan suset lade sig. Receptionisten hälsade vänligt på henne som vanligt, hon hälsade tillbaka. Hennes röst avslöjade att allt inte stod rätt till men idag orkade hon inte fråga. Hon gick in på sitt rum för att börja en ny dag.

Ett bett

Den låg framför mig och väntade. Om kakan haft mun skulle den hånlett mot mig, skrattat mig rakt upp i ansiktet. Jag tittade bedjande på mamma men hon var alldeles för upptagen med att prata finska med sin gamla moster.

Djävla gamla kärring, det var hennes fel alltihop. Virrig, senil, åderförkalkad och halvblind hade hon fått för sig att bjuda mamma och hennes familj på kaffekalas. Flugor gick lojt fram och tillbaka över det varma fönsterglaset, också väntande på det jag nu förstod var oundvikligt. Mina systrar satt skräckslagna på andra sidan bordet med varsin likadan kaka framför sig. Båda två blundade för att slippa se möglet som spridit sig över ytan på kakorna. Jag ville aldrig mer åka till Finland för att hälsa på släkten.

"Hon tycker att det är såå roligt att vi har kommit för att hälsa på", översatte mamma. "Hon har längtat ända sedan i julas och har sparat kakor till er bara för det här tillfället."

Jag försökte öppna munnen och protestera men mamma skakade på huvudet. "Nu gör vi det här för hennes skull, ni behöver bara ta ett litet bett på kakan."

Pappa fyllde glasen till brädden med röd saft och log beklagande. Jag blundade, tog ett djupt andetag och stoppade kakan i munnen. Nu skulle jag dö.

initiativ

Har han skilt sig och skaffat sig en ny, tänkte jag när jag såg honom sitta och samspråka med kvinnan i stolen bredvid. I så fall var det honom väl unt. Efter att ha levt med en pedant som styrt hans liv till punkt och pricka i många år var det väl inte mer än rätt att han fick smaka på lite frihet i livet igen. När han reste sig och lämnade henne ensam trodde jag först att han skulle gå fram och köpa något i baren men han tog på sig ytterkläderna och försvann nerför trappan. Första programpunkten hade inte ens börjat ännu.

"Vad är det egentligen för arrangemang, det här", hörde jag en röst alldeles bredvid mig. Kvinnan lutade sig fram emot mig och log.
"Det kallas öppen scen där ungdomar får pröva sina vingar och göra i princip vad som helst på scenen", förklarade jag och kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Jaha, jag är precis nyinflyttad från Stockholm och gick hit eftersom jag plockade åt mig en folder vid kassan nere vid sporthallen om vad som händer i februari, jag tänkte jag skulle lära känna lite folk."
"Jag tänkte inte gå hit från början men min yngsta grabb ska spela med sitt band så då måste man ju ge lite support."
"Om det nu är så att du inte känner så många ännu kanske du skulle ha lust att hänga på till någon förfest någon gång, ingen här går ju ut utan vi sitter hemma hos varandra istället", fortsatte jag.

Den yngsta grabben ifråga ryckte mig i armen och jag lutade mig tillbaka för att höra vad han ville.
"Stoppa in den i byxorna igen, pappa, det bara lyser ju om dig."
"Vadå", försvarade jag mig", jag försöker ju bara vara vänlig, hon är ju helt nyinflyttad och känner ingen här."
"Visst, whatever", sade han och himlade med ögonen.

Punkt efter punkt med gitarrspelande tonårsflickor och varierad sång avlöste varandra i snabb takt. I stolarna bredvid varandra försökte vi prata tyst så vi inte störde de oerfarna artisterna men fick hela tiden menande blickar från sonen och bandet i övrigt. När det var dags för deras entré flyttade jag fokus och lyckades koncentrera mig på min egentliga uppgift, att vara en supportande pappa.

"Det gick ju kanonbra", berömde jag dem efteråt trots att det naturligtvis fanns mycket i övrigt att önska.
"Jag tyckte också att ni var jättebra", sade kvinnan och log mot dem.
"Vi ska strax åka hem, väntar du utanför med de andra", sade jag och ville försäkra mig om att jag inte gick därifrån utan möjlighet att kontakta kvinnan igen.
"Du, det var jättetrevligt, det är inte så att du vill gå och ta en öl någonstans och fortsätta prata", frågade hon och log sådär igen.
Ville jag det, helt plötsligt kände jag mig som en tonåring igen. Sedan kom de vuxna tankarna in, det var onsdag, jag hade bilen med mig, vad skulle grabben säga. Lyckligtvis slog jag bort de tankarna innan jag försatt min chans.

En förstående son tog följe med sina vänner hem istället. Kvällen fortsatte med mer prat över en öl, lättöl för mig. Ingen vet vad detta kommer att leda till och fortsättningen går bara att läsa i stjärnorna men en sak står klart, tillfälligheter har styrt människans vara i alla tider och för en gångs skull så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle.

Inlåst

Ser mina nakna fötter. Tills slut har de antagit samma färg som golvet. Ett försök att smälta samman med rummet. Tyst glida in i väggen och bara iaktta.

Tanken är trött men viljan obruten. Ben kan knäckas men viljan är elastisk, ljuger vid behov men återtar snart sin form. Något tunnare men det är där jag bor. Det är där jag överlever.

skriv en text innehållande orden tunnel,akut och poäng

Jag skriver namnet långsamt med en eftertänksamhet som för att smaka på det. Är det hon som är min nästa kärlek. Det går inte att veta, inte nu, inte ännu.

Precis som när jag plockade upp en plånbok i cykeltunneln och trodde jag blivit rik. Den var tjock och trind som en välgödd gris men visade sig bara innehålla kvitton, minneslappar och annat skräp. Tur var väl det, jag skulle i vilket fall som helst lämnat in den till polisen, ärlighet varar längst men man blir inte fet av det.

Inte för att läget är akut på något sätt, mitt liv är fyllt av saker jag tycker om och kanske skulle riktig kärlek ställa till det. Kan man vänja sig vid ett liv man egentligen inte tycker om? Själva poängen med livet är väl närheten till andra människor, eller?

Jag vet ju att ni finns där någonstans bakom era skärmar men ni är ändå gömda, osedda. Ni målar bilder av ord som får mig att tro på er, att jag känner er. Människan ÄR genom sin tanke, men tankar som formas helt på egen hand, utan motstånd av andra, riskerar att villa bort sig.

Vem är hon som ska ge mina tankar riktning, ett större mål än att ge mig själv tillfällig njutning över en fras? Vem är hon som fångar mina förlupna ord i luften och ger dem tillbaka med en ny mening?

Kanske får jag aldrig veta.

att strosa

Hon var djupt tagen efteråt och kunde inte förstå varför hon inte gjort det förut. Vägen från hennes hem till arbetet var i ett enda ögonblick förändrad för alltid. Denna gråa vandring från ett helvete till ett annat hade fått färg, en rodnad som ju mer hon tänkte på det spred sig till att omfatta hela hennes väsen. Huden krackelerade likt en islossning där det oroliga havet pressar på för att efter en lång hård vinter åter få bölja fritt. Anledningen var tid, hon hade en enda gång tagit sig tid. Istället för den inåtvända blick hon vanligtvis bar omkring på öppnade hon denna gång ögonen för omvärlden. Förundran över vad hon såg saktade ner hennes steg och fyllde henne med hopp. En tanke tog form inom henne men hon tvekade att ge den ord, viss om att det var oåterkalleligt.
"Jag vill inte längre..."
Tårarna förblindade henne och bröt ljuset likt prisman i regnbågens alla färger. Hon stannade för att torka sina tårar när någon ryckte henne i kjolen. Ett barn med smutsiga händer fläckade hennes kläder men hon stod lugnt kvar.
"Varför är du ledsen", frågade barnet med en enkelhet som hon aldrig förfogat över.
"Du ska vara glad över mina tårar", svarade hon och insåg i samma ögonblick att hon var fri.
Varsamt lösgjorde hon sig från barnet och vände stegen åt ett nytt håll.
"Aldrig mer", tänkte hon.