ta ett språng

"Över sex meter, sex och sjuttio närmare bestämt", säger han med en belåten suck och höjer volymen ytterligare ett snäpp med fjärrkontrollen.
Jag låtsas bli imponerad och nickar ett tag med huvudet medan jag kniper ihop läpparna i en grimas som jag hoppas ska se övertygande ut. Det gör den inte. Jag ser hur det kokar inuti honom där han sitter och låtsas se på teve medan hjärnan går på högvarv. Jag hoppade aldrig över fem meter vilket inte bekymrade mig, men han skämdes. Femma blev jag den gången och följdaktligen utan medalj. Mitt lilla hörn av skåpet är fortfarande i det närmaste tomt medan hans är fyllt till brädden av både medaljer, plaketter och pokaler från både den ena och andra bedriften. Nu spelar det ingen roll längre, inte för mig, men han skäms fortfarande. Att jag är duktig på annat har ingen betydelse.
"Du har aldrig förstått vad det betyder att kämpa", säger han till slut och jag förväntas hålla med.
Jag är tyst men inom mig pågår redan mitt försvarstal som kommer vara färdigt sent i kväll, när han med hjälp av rullatorn stapplat sig in i badrummet för att lägga löständerna i lösning, när han har skvätt ett par droppar från sin skrumpnande mandom, när han tagit sina tabletter och somnat, först då är jag redo att svara.
Jag hoppade aldrig lika långt som honom men jag har flera gånger försökt överbrygga klyftan mellan oss, ett språng över en ravin så djup att den varje gång hotar att döda mig vid fallet. För faller gör jag varje gång, på andra sidan står min far och motar bort mig, får mig att återigen tappa balansen med en liten knuff i fel riktning. Han står stadigt med fötterna i en lögn som han vägrar släppa. Jag vill att han ska ta sig över på min sida men förväntar mig ingenting, det är ett språng han aldrig kommer att ta.

behaga

Han var irriterad, arg, besviken och trött, framför allt trött. Det fick ta slut här och nu, han bestämde sig helt enkelt,så var det. Han kunde inte låta hela sitt yrkesverksamma liv bara tyna bort till ingenting. Kvadratmeter för kvadratmeter hade bebyggelsen naggat hans marker i kanten, krupit allt närmare inpå, nästan omärkligt slukat hans livsgärning. Det var dags att slå tillbaka, bli rebell på gamla dar.
Tänk så lätt det var när man väl hade bestämt sig. Tanken och kroppen blev ett och han nästan flög fram. Han lastade flaket fullt med utrustningen han behövde. Det var lika bra att gå ut hårt, tänkte han och stannade lastbilen strax utanför skylten som bestämde var tätorten började och slutade.
I med stolpar och sedan på med nät, i med stolpar, på med nät, i med stolpar, på med nät. Hela dagen jobbade han idogt och skrattade högt för sig själv. Han skulle fan i mig, bonde som han var, behaga hela världen.

ett genombrott

Problemlösning var kanske inte hans starka sida egentligen men nu var det på gränsen till kris och han var tvungen att komma på något snabbt. En timme hade han till förfogande och av den hade redan tio minuter gått. Identifiera problemet, kom på en lösning, genomför, var det inte så han hade lärt sig. Vända och vrida, se det ur olika vinklar, think outside the box. En viktig aspekt var vilka verktyg han hade till sitt förfogande, det måste han genast titta igenom. Herregud vad klockan gick fort, nu hade han bara trettiofem minuter kvar, han skulle inte hinna. Lugn, bara lugn, att stressa upp sig förvärrar bara problemet, tänkte han, fokusera och behåll lugnet. Han rotade igenom lådan och hittade till sist vad han letade efter, bara den nu var tillräckligt vass. Fan, bara tjugofem minuter kvar, han skulle få magknip. Med ett befriande klipp tog han sig äntligen in i förpackningen. Njutningsfullt lutade han sig tillbaka i fåtöljen och tog ett stort bett på sandwichen. Förbannade förpackningar att vara svåra att forcera, tänkte han irriterat.  

Om Gud vore konstnär

Om Gud hade varit författare skulle han med all sannolikhet aldrig blivit utgiven vilket, när man studerar hans verk lite närmare, kanske hade varit att föredra. Ett huvudtema som är allt annat än tydligt, en trevande början och ett slut höljt i dunkel är inte precis ett upplägg för en bestseller. Ta sedan karaktärerna, vi matas med en uppsjö av olika individer som verkar göra precis det som faller dem in. Han har helt enkelt tappat greppet om sin story. Varför skulle han annars introducera alla dessa bifigurer som inte gör annat än dör i parti och minut utan att man får veta orsaken. Det pågår mängder av oavslutade historier utan någon röd tråd och ännu till dags dato har jag inte sett skymten av någon huvudperson. Han gjorde ett tafatt försök att placera in en karismatisk karaktär i kapitel 3 men av det blev noll och intet. Korsfäst, död och begraven, sedan dess har man inte sett röken av den så kallade huvudkaraktären. Har man inte vacklat förr i sin tro på Guds förmåga som författare borde man definitivt göra det nu. Historiens längsta cliffhanger som folk i allmänhet verkar ha tröttnat att vänta på.
Som målare är han inte ett dugg bättre.Han använder för stora penslar, skvätter lite här och lite där utan någon som helst plan. Det hade varit bättre om han redan från början bestämt färgskala, storlek på duken och framför allt vilket motiv han önskade. Lager på lager ligger färgen murrig och tjock med övermålade motiv som sedan länge fallit i glömska. Vem vill se en sådan målning? Han gräver en grop åt sig själv när han håller på som han gör. Folk gillar enkelhet, tydliga motiv eller åtminstone fina färger att titta på. Jag vet inte om han är medveten om det men hans popularitet har minskat drastiskt och lämnat fältet fritt för mindre nogräknade konstnärer. Han kanske har fått storhetsvansinne, ingen ovanlig åkomma bland konstnärer har jag förstått. Någon borde i vilket fall som helst ta upp saken med honom innan både hans målningar och böcker bränns på bål, sådana tendenser finns redan. Nåväl, jag är inte den som ska klaga, jag har i alla fall jobb tack vare hans trevande försök i konstens inte alltid så underbara värld, dags att öppna butiken för dagen.

välstånd

Det är lätt att förledas att tro att den som håller den kroppsliga njutningens fana högt i motsvarande grad saknar djup i sin själ. Inget kan vara mer fel. Behovet att bli älskad är djupt inpräntat i våra gener och människan är så sinnrikt konstruerad att hon, oavsett hinder, letar tills hon hittar ett sätt att tillfredsställa denna i grunden så nödvändiga drift.
Ända från barnsben naglar vi oss fast vid föräldrarna och kräver total uppmärksamhet. De flesta av oss får också leva i några år med detta känslomässiga välstånd tills föräldrarna helt enkelt tröttnar och önskar sitt liv åter. När det oskyldiga barnet så inser att det blivit övergivet lever det på överskottskärlek ett tag medan det söker efter nästa offer. Efter tonårsförälskelser, oskyldiga kyssar i överbefolkade soffor, tafatta försök att komma en annan människa inpå livet, både mentalt och fysiskt, så hittar en viss procent, oklart hur många, till sist sin livskamrat. Detta borgar för ytterligare några år i relativ trygghet, förutsatt att man gjorde ett val på rätt grunder, vilket gör att ytterligare några procent faller ifrån så småningom. Nåväl, de fick åtminstone chansen att skapa sig ett liv tillsammans med någon annan.
Vilka är då de andra? De som inte någon gång efter barnastadiet fått smaka på denna efterlängtade nektar. Som likt ett utsvultet bi surrar från blomma till blomma bara för att upptäcka att sötman redan sugits ur av någon annan och efterlämnat sig ett tomt skal. Återigen är procentsatsen omöjlig att gissa sig till.
Men effekten av denna aldrig tillfredsställda längtan visar sig ofta i de symptom som kärringen Olsson i lägenheten bredvid har. Ett ständigt behov av att bli älskad. På vilket sätt som helst, när som helst, med vem som helst och framförallt vid vilken tid på dygnet som helst.
Mina tankar om världen och människorna som befolkar den ställer ofta till problem för mig. Kanske är det därför som jag helst av allt håller tyst. I kärringen Olssons fall är det ett stort bekymmer eftersom jag vill bli förbannad på henne, skrika håll käften genom väggen när hon och hennes tillfälliga sängkamrat ylar ut sin åtrå klockan 02.15. Sanningen är att jag inte kan det, av den enkla anledningen att jag förstår henne. Jag säger inte att jag på något sätt sympatiserar med hennes beteende men jag har förståelse för hennes innerliga längtan efter närhet.

att reklamera

En del hävdar att det räcker att tänka tillräckligt övertygande på en sak för att det ska inträffa. Jag hävdar bestämt raka motsatsen. Livet slingrar sig, gör krumbukter, kastar sig åt både höger och vänster för att undkomma de planer du har satt upp. Som en trilsk tonåring smäller plötsligt livet igen dörren i ansiktet på dig och lämnar dig fånigt leende ute i kylan. Känslan av att befinna sig i en mycket rank farkost mitt i ett stormande hav är inte heller ovanlig vid dessa livets protester mot dig för att du önskar dig saker som, av oklara anledningar, inte kan komma dig till del. För det mesta slutar båten att gunga efter ett tag och du tillåts segla vidare med vinden i ryggen och solen i ansiktet.
Ibland är dock konsekvenserna mer långlivade och stormen verkar oändlig. Till och med så konstant att du vänjer dig vid att vara dyngsur och att alltid gå med tilltufsat hår.
Jag pratar sällan med Gud av den enkla anledning att jag inte tror att han finns. Men i de svåraste stunderna finner jag mig ändå ibland inbegripen i samtal med denna ickeexisterande gestalt. Jag tänker mig honom då iklädd en blå verkstadsrock av äldre modell och med blyertspenna bakom örat. Med ointresserad min står han bakom disken och lyssnar på mina klagomål när jag bestämt hävdar att jag fått fel liv och är angelägen att byta till något mer passande och trivsamt.
Tålmodigt förklarar han då att jag måste stå ut med Nelson även om han luktar illa och har ett förstånd i paritet med en dement guldfisk. Jag försöker förstå och tänker till och med att kanske meningen är att jag ska lära mig något om livet på köpet.
"Missar vi begravningen nu eller?", undrar Nelson där han gör allt för att hänga med i mitt tempo genom staden.
"Ja, Nelson, det blir ingen begravning", suckar jag trött och tvingas till sist erkänna för mig själv att helvetet finns på jorden och att jag har en lägenhet mitt i det.        

åka hiss

Jag var ytterst kluven när det gällde mina funderingar runt Nelsons brev vad gällde begravningen av hans mor. Det var tveklöst så att den gamla damen låg under jord sedan länge och att då skriva ett brev där Nelson flera månader i efterhand tackade ja till att gå på begravningen skulle förmodligen betraktas som rena skymfen. Kanske var det så att systern inte ens räknade med att få ett svar, det troligaste scenariot med tanke på Nelsons normaltillstånd. Men eftersom han börjat fråga efter brevet var jag tvungen att på något sätt förhålla mig till situationen.
Det var den olycksaliga råttan på kärringen Olssons dörrhandtag som fick Nelson att återfinna minnet av brevet. Efter att han knutit upp svansen på råttan och burit iväg med den ut på gården för att slänga den i soptunnan ångrade han sig plötsligt och skulle istället ha en värdig begravning av det så brutalt mördade djuret. Jag vill inte på något sätt antyda några likheter mellan råttan och Nelsons mor men inte desto mindre var det anledningen till att jag nu satt och våndades över hur jag skulle bete mig. Till sist tyckte jag mig se en lösning som visserligen kunde vålla både mig, Nelson och hans syster ett visst obehag men det var ändå det enda rätta att göra nu när situationen var som den var. Avsändaradressen på baksidan av brevet var, när jag studerade den närmare, belägen förvånansvärt nära vår adress och gjorde det möjligt för mig och Nelson att faktiskt promenera dit. Det fanns en poäng med detta som jag inte tänkte ta upp med Nelson, nämligen att han kanske skulle hinna nyktra till en aning på vägen dit. Jag tänkte inte ta upp något annat heller mer än att föreslå en promenad tillsammans, helst i hela rena kläder.
"Ska vi ut och fin-gå", sluddrade Nelson när jag bad honom ta på sig något som inte legat på golvet i flera månader.
Till sist fick han låna en skjorta av Pettersson som trots att även den var urgammal ändå lyfte helhetsintrycket från katastrofalt till beklämmande. Mer kunde vi inte göra.
Tanken hade slagit mig att kontakta systern i förväg men eftersom hon uppenbarligen, med tanke på det relativt korta avståndet, undvikit Nelson ville jag inte ge henne chansen att komma undan. Varifrån detta mod kom hade jag ingen aning om men jag föreställde mig nog hela scenariot med mig långt i bakgrunden, på behörigt avstånd från eventuella verbala och fysiska klagomål på arrangemanget.
Lagom när Nelson började klaga på sin torra strupe uppenbarade sig huset på höger sida. Redan på förhand, det framgick av adressen, förstod jag att systern levde ett helt annat liv än Nelson. Huset andades klass, pengar och framgång och jag kände mig plötsligt väldigt bortkommen. Innan jag ångrade beslutet att släpa dit Nelson öppnade jag porten och föste in honom i foajen. En pompös stentrappa svängde sig elegant längs husväggen och lämnade utrymme för en gammaldags hiss med gallerförsedd dörr rakt fram. När Nelson fick se hissen klev han utan att tänka in i den och började mixtra med blixtlåset till byxorna.
"För helvete, det är en hiss, inte en toalett", väste jag argt till honom och insåg först nu i hur dåligt skick han egentligen var.  
Men när vi nu var så nära kändes det nästan skamligt att ge upp. Nu fick det bära eller brista. Jag drog igen gallret till dörren och tryckte på fjärde våningen. Med ett rasslande ljud makade hissen sig sakta uppåt och det var först nu som Nelson undrade vart vi var på väg. Jag sade ingenting eftersom jag på det sättet då slapp att ljuga honom rakt i ansiktet. När han envisades sade jag att vi skulle hälsa på någon utan att precisera saken närmare.
Till höger om hissdörren på fjärde våning satt en guldpläterad skylt med namnet som överensstämde med avsändaradressen på brevet. Nelson reagerade fortfarande inte så jag förstod att han aldrig hade fått tillträde till sin systers liv och att det nu kunde vara dags. Jag eldade faktiskt upp mig en smula över detta faktum och tyckte det var fruktansvärt orättvist att systern med sina tillgångar inte kunde ta lite bättre hand om sin eländige bror. Vid tredje signalen hördes säkerhetskedjorna rassla och dörren öppnades.
"Ja?"
En mager dam i storblommig klänning och en vit kofta mönstrade oss avmätt från topp till tå med dåligt maskerad avsmak. För ett ögonblick kom jag av mig eftersom jag hade förväntat mig någon slags reaktion från antingen damen eller Nelson. Damen såg fullkomligt ointresserad ut och Nelson tog stöd med ryggen mot väggen och studerade sina fötter.
"Är det du som är Kerstin", frågade jag till sist.
"Ja, hur så?"
"Din bror här visade mig ett brev angående er mors begravning men då han tyvärr hade förlagt brevet kunde han inte närvara vid begravningen och då tyckte jag det var bättre att komma hit personligen med honom."
Damen stod tyst en lång stund och bara stirrade på mig. Efter ett tag flyttade hon blicken till Nelson och därefter tillbaka till mig.
"Ska det här vara någon slags skämt så betackar jag mig", fräste hon och slängde igen dörren mitt framför näsan på mig.
"Ska vi gå nu", frågade Nelson.
"Jamen, du skulle ju prata med din syster om begravningen och din mamma."
"Det där var inte min syster, jag har förresten ingen syster, och morsan lever än såvitt jag vet", sade Nelson oberört.
"Vad fan säger du, vem var det här då", sade jag argt och pekade med hela handen mot den nyss igenslagna dörren.
"Hur ska jag kunna veta det, jag följde ju bara med dig."
"Jamen, brevet och begravningen", fräste jag upprört, "du ville ju gå på din mammas begravning."
Nelson var tvungen att fundera en lång stund men det var inte förrän jag plockade upp brevet ur fickan och viftade med det framför näsan på honom som han äntligen verkade förstå vad jag menade.
"Jaså, det. Det hittade jag utanför porten, jag tycker om att gå på begravningar, ibland blir man bjuden på kaffe och kakor", sade han och drömde sig bort vid den angenäma tanken.
Jag insåg till min fasa vilket fruktansvärt misstag jag hade gjort men att ringa på dörren igen för att förklara var inte att tänka på. Istället drog jag med mig Nelson mot hissen för att så fort som möjligt komma därifrån.
"Det var en trevlig promenad", sade Nelson på väg ner, "jag gillar att åka hiss."

ett rekord

"Jag dör", flämtade hon svagt.

Jag tror att Pettersson för ett ögonblick övervägde alternativet att låta kärringen Olsson ligga kvar i korridoren men till sist tog nyfikenheten överhanden och han klev ut genom sin dörr och lommade fram till oss.

"Det var en riktig bjässe till råtta det", skrockade han men tystnade kvickt efter blicken han fick från offret på golvet.

"Det är verkligen inget att skoja om, Pettersson, förstår du inte att det är en varning, hon vill se mig död", suckade hon djupt och förstärkte sina ord genom att låta munnen hänga slapp och himla med ögonen.

"Nåja, nu ska vi inte förhasta oss, den exakta orsaken till att råttan hänger på ert handtag vet vi ju inte", försökte jag.

"Du måste väl ändå vara den dummaste som går i ett par skor, är inte en död råtta tydligt nog för dig", fräste kärringen ilsket från golvet innan hon kom ihåg att hon var dödligt skadad och återgick till sitt komaliknande tillstånd.

Som vanligt ångrade jag att jag hade öppnat munnen och jag var tvungen att överväga om nästa fråga verkligen var nödvändig. 

"Kan du resa dig upp och ta dig in i lägenheten på egen hand?"

"Ser det ut så", väste hon genom ena mungipan och förblev liggande.

Pettersson och jag tittade uppgivet på varandra när vi insåg att vi på något sätt var tvungna att baxa in kärringen i sin lägenhet. Nelson som hela tiden observerat oss från sin dörr bestämde sig plötsligt för att blanda sig i. På ostadiga ben gick han helt sonika fram till råttan, knöt upp svansen och tog den i ett stadigt grepp runt magen och bar iväg med den. 

"Råttor är egentligen rätt tillgivna djur", mumlade han och strök den ömt över ryggen på sin väg ut.

Efter att Pettersson hjälpligt torkat upp blodet från golvet tog han en trasmatta från kärringen Olssons hallgolv och lade den bredvid henne i korridoren. Med gemensamma krafter rullade vi hennes stora kropp ett halvt varv upp på mattan så hon nu låg på mage. Det var uppenbart att hon tänkte spela det här spelet till slut. 

"Ett, två och tre", räknade Pettersson för att koordinera våra ansträngningar att flytta kärringen vilken också mycket riktigt rörde sig en dryg decimeter. 

Tjugo minuter senare var större delen av kärringen Olssons kropp inne i sovrummet med bara benen kvar ute i hallen vilket vi båda tyckte var fullt tillräckligt. Våra vedermödor skulle ändå inte räknas oss tillgodo nästa gång vi pratade med henne. Pettersson ställde ändå ett glas vatten bredvid henne för att understryka vår goda vilja att åter få henne i stridsdugligt skick. 

"Du får ligga och vila dig en stund tills du känner dig bättre", väste Pettersson tungt och lutade sig mot sminkbordet som stod mot ena väggen i sovrummet.

Petterssons väsande upphörde plötsligt och när jag tittade upp vinkade han mig till sig med ena fingret. På sminkbordet låg en kalender uppslagen. Varje dag i månaden var fullklottrad av namn och tider. Med två timmars intervall var ett nytt namn inbokat, varje dag, hela månaden. Herregud, det här var värre än någon av oss kunnat föreställa sig. Inte undra på att vi alla var hjärtligt trötta på hennes skränande teve som näppeligen kunde dölja hennes aktiviteter. När vi gick ut därifrån skakade Pettersson bara på huvudet åt eländet. 

"Vi kanske ska tipsa Guinness rekordbok om hennes kalender", suckade han trött men kunde ändå inte dölja ett leende som bottnade mer i medlidande än i glädje.

  

ett välkommet förslag

Kanske var det passande att vår naturliga mötesplats var på bakgården vid sophuset. Pettersson satt ofta där på en pinnstol som han gjort till sin medan vi andra gjorde korta besök där av olika anledningar. Kärringen Olsson utnyttjade frekvent tvättlinorna, slaka som telefonledningar om sommaren, mellan sophuset och husväggen. Hennes åtgång av sänglinne gjorde att det ständigt hängde nytvättade vita lakan och fladdrade i vinden. Mina ärenden handlade nästan uteslutande om soppåsar men fick ofta som bieffekt att jag hamnade på en stol bredvid någon av mina grannar. Till och med Nelson tröttnade ibland på sin lägenhet och flydde ut till den betydligt mer välordnade gården där han ofta somnade med ryggen mot sophusets tegelvägg. Enligt honom själv var det hans ovana vid frisk luft som ständigt fick hans ögon att sluta sig. Fröken Minettes närvaro på gården var inte av fysisk natur men hon fanns alltid ibland oss ändå.
"Nu kan jag inte vänta på hyresvärden längre, hon måste bort härifrån. Jag behöver verkligen min skönhetssömn, jag har inte sovit ordentligt på flera månader ", ojade sig kärringen Olsson medan hon häftigt vek ihop ett lakan och slängde ner det i tvättkorgen.
Av den anledningen fanns ingen orsak att få fröken Minette ur huset. Om så kärringen Olsson sov dygnet om i ett år skulle det inte märkas nämnvärt på hennes utseende, den enda effekten skulle vara att det blev betydligt lugnare i huset, men det sade jag inte.
"Jag pratar då inte med henne frivilligt", väste Pettersson från sin stol och sneglade samtidigt förstulet åt mitt håll såpass tydligt att kärringen också skulle se det.
Hur jag fick kraft att motsätta mig hans försök att åter en gång lämpa över bördan på mig vet jag inte, men min överlevnadsinstinkt kanske var starkare än jag förut trott.
"Jag har pratat med hyresvärden och längre än så sträcker sig inte mitt engagemang i den här frågan", sade jag.
"Fega karlar, jag får väl göra det själv då", fräste kärringen och ryckte i lakanen så häftigt att Nelson beklagade sig i sömnen.
Inte för att hon stod högt i kurs hos någon av oss men att bara ringa på hos fröken Minette och be henne flytta därifrån kunde få ödesdigra konsekvenser och det önskade vi inte ens kärringen Olsson. Pettersson påpekade detta för henne.
"Om du bara ringer på så är du stendöd dagen därpå, det är du medveten om hoppas jag."
"Jag hade nog tänkt skriva ett anonymt brev och lägga i hennes låda, påpeka vänligt men bestämt hur hennes närvaro i huset skrämmer bort besökare såväl som nya hyresgäster."
Det var ett förslag som ingen av oss andra motsatte sig. Låt vara att brevet andades lögn från början till slut eftersom det ytterst sällan kom några på besök till huset, förutom kärringen Olssons kärlekskranka sänggäster då, men de hade kommit om så huset var satt i karantän på grund av pest. Nya hyresgäster var också en lögn utöver det vanliga, trodde verkligen kärringen att någon av oss skulle bo i huset om det fanns alternativ för hyresvärden? Inte desto mindre applåderade vi hennes förslag med förhoppningar om att det i alla fall inte kunde skada att prova ett sådant grepp. Eftersom vi sällan såg till fröken Minette skulle vi ju inte heller behöva låtsas om att vi inte visste något om brevet, vilket kändes betryggande med tanke på min usla förmåga att dölja en lögn. Kärringen Olsson skred till verket och levererade brevet först efter att noga kontrollerat att ingenting rörde sig innanför fröken Minettes dörr. Snabb som en vessla, nåja, som en skrämd överviktig buffel, försvann hon sedan in i sin lägenhet och låste noga dörren.
Jag vaknade nästa dag av ett illvrål från korridoren. Ett brandlarm hade inte gjort ett bättre jobb och jag fullkomligt flög ur sängen. När jag klarvaken öppnade dörren i min morgonrock låg kärringen Olsson raklång i korridoren med Nelson och Pettersson som nyfikna åskådare i dörrspringan från sina lägenheter. När jag närmade mig såg jag en fläck av blod på golvet utanför hennes dörr och jag var övertygad om att hon var död. Lika övertygad var jag om att fröken Minette var ansvarig när gårdagens brev kom mig till minnes. Ett rosslande ljud fick mig att förstå att så lyckligtvis inte var fallet. Kärringen Olsson var alldeles likblek i ansiktet och kallsvetten rann i strida strömmar nerför hennes hals. Med darrande hand pekade hon på sin dörr. I handtaget var en död råtta fastbunden i svansen med blodet droppande från ett öppet sår i halsen.

fem favoritord på M

Musik, eftersom mitt liv består av det.

Mord, en oundviklig ingrediens i en deckare.

Mage, denna kroppsdel som jag arbetar så hårt för att minska i omfång som jag i nästa ögonblick skämmer bort.

Mamma, denna lilla kvinna som levt ett helt liv som inte är hennes.

Mod, detta lilla ord vars innebörd borde vara lätt att anamma men som alltid viker undan i sista ögonblicket.

Trots att jag hatade deras besök, utan att säga någonting om saken till dem naturligtvis, beundrade jag dem samtidigt för deras mod och ihärdghet. De måste varit de enda i hela staden som frivilligt tog steget in genom porten för att prata med husets innevånare. Inte bara en gång, utan flera. Dessa guds utsända talangscouter vädrade med näsan likt blodhundar och måste tyckt att doften av mänskligt förfall i vårt hus fullkomligt stank av längtan efter en högre mening med livet.

Pettersson svor dem rakt i ansiktet och sade att de skulle göra som Frälsningsarmén, hålla sig på torget med sin musik så man visste var man hade dem och inte gå runt och terrorisera folk i deras egna hem. Eller för den delen hålla sig i kyrkan, för en sådan hade de väl, och låta folk själva bestämma om de hade behov av nån jävla gud.

Kärringen Olsson såg nog deras återkommande besök som ett sätt att bli av med sina gamla synder för att på det viset få utrymme för nya. Med fromma anletsdrag lyssnade hon på deras utläggningar innan hon med en liten broschyr i handen kunde stänga dörren och fortsätta sitt liv som förut.

Fröken Minette öppnade mig veterligen aldrig dörren när de knackade på. Jag undrade om dessa spridare av guds ord verkligen var medvetna om att de riskerade livet utanför hennes dörr. Men att utföra ett bestialiskt mord på dem kanske var lite magstarkt till och med för fröken Minette.

Själv hade jag alltid svårt att värja mig mot deras besök. Jag tyckte helt enkelt synd om dem där de travade gata upp och gata ner dagarna i ända utan att för den skull få något riktigt uträttat. Det tog alltid massor av tid i anspråk men jag tyckte att de kunde få chansen att få säga vad de ville någon gång. Pettersson skällde alltid på mig för detta och påstod att jag tillsammans med Nelson var anledningen till deras aldrig sinande besök i huset.

Nelson var mycket riktigt den av oss som fick utstå mest. Till och med jag hoppades ibland på att han skulle anta erbjudandet och byta drog från sprit till Gud. Med druckna ögon stod han i korridoren iklädd sina kalsonger och nätundertröja, kliade sig lite slött på magen, medan han lätt vaggande tog emot guds ord. Han var verkligen en utmaning för dem och de gav allt de hade men utan framgång. Det slog mig att dessa människor måste vara de enda i hela världen som frivilligt försökte ta sig in i hans lägenhet. Han höll dem ståndaktigt ute i korridoren, kanske mest på grund av att han hela tiden höll sig i dörrposten för att inte falla omkull. De pratade med honom om renlighet men ordet fanns uppenbarligen inte i hans ordförråd då han bara blinkade oförstående mot dem. Ett försök att förklara spriten som ett djävulens irrbloss renderade bara en rejäl rap som svar. När de till slut gav upp efter att ha tryckt den obligatoriska broschyren även i hans hand vände de på klacken och gick motvilligt därifrån.

"Må gud vara med er", sluddrade Nelson och stängde dörren efter sig.

Det korta uttalandet garanterade oss nya besök i framtiden vilket tydligt framgick av de leenden som inte gick att dölja under deras sorti nedför trappan och ut genom porten vidare mot nya offer.

skogen

Första gången Pettersson sade att han skulle gå en runda runt sjön blev jag förvånad. Inte minst på grund av hans kropps kondition. Hur skulle han ha möjlighet att släpa sig runt en hel sjö med sina väsande lungor och sina ledbrutna ben. När jag sedan fick möjlighet att tänka en tanke till undrade jag var denna sjö var belägen. I grund och botten är jag så långt ifrån stadsmänniska man kan komma och söker mig därför rent instinktivt till alla vattenhål denna oförgätliga plats kan uppbringa. Någon sjö hade jag ännu inte sett trots att alla mina månader bland sten, betong och asfalt borde avslöjat en sådan oas för länge sedan.
"Du vet väl för helvete var sjön nere vid minigolfbanan ligger", fräste han surt åt min okunnighet.
Att kalla den lilla stenlagda dammen för en sjö var obegripligt. Inte desto mindre lät jag honom hållas, han behövde sina rundor runt vattnet och jag ville inte förarga honom i onödan. Förargad blev han så lätt på egen hand ändå. Sedan dess har vi faktiskt tagit följe vid flera tillfällen och på långsamma ben haltat oss runt denna vattensamling med små korta verbala inpass som med lite god vilja faktiskt kan kallas samtal.
Nu stod vi åter i korridoren utanför våra lägenheter då Pettersson ännu en gång var på väg för ett besök i verkligheten på sina krumma ben.
"Ska du med en runda i skogen", frågade han.
Vis av erfarenheten efter missförståndet vad gällde statusen på den lilla dammen rannsakade jag mitt inre för att på så sätt försöka hitta några trädansamlingar på nära håll. Det stod visserligen fyra träd runt kiosken i centrum men inte ens Pettersson kunde väl kalla dem för skog. Allén som kantade Storgatan kunde med lite god vilja, om man såg dem i rätt vinkel, kanske kallas skog men det bar emot.
"Har du helt tappat målföret, du ser ut som en död fisk, ska du med eller inte", fräste Pettersson irriterat och började gå.
Egentligen hade jag inte alls någon tanke på att ge mig ut någon längre stund men nyfikenheten drev på mig. Att helt enkelt fråga honom vad han menade ville jag inte av den enkla anledningen att jag är allergisk mot när folk skäller på mig. Jag vill vara omtyckt och då är det lika bra att vara tyst i så stor utsträckning som möjligt. Pettersson gick långsamt ner mot centrum och den lilla dammen med vilopauser på varenda busshållplats. Irriterat vinkade han bussarna vidare när de försiktigt bromsade in för att se om vi skulle med.
"De ser väl att jag bara sitter och vilar."
Istället för att ta till höger mot dammen slog Pettersson in på en gata till vänster som bara efter två kvarter visade tecken på att staden avlägsnade sig. Efter ytterligare ett kvarter bredde faktiskt en björkdunge, med en och annan vilsen tall, ut sig i ett rondelliknande centrum mitt bland husen. Målmedvetet satte Pettersson av över vägen och in bland träden. Någonstans i mitten av denna trädcirkel stod en parkbänk som vi slog oss ner på.
"Lyssna", sade Pettersson och blundade.
Först hörde jag bara bruset från trafiken men plötsligt utkristalliserade sig ett fågelläte. Ett ensamt kvitter som när öronen vant sig följdes av fler. Frågor och svar slungades fram och tillbaka mellan träden och jag insåg att det var första gången på månader som jag hört något annat än duvor och skator.
"Tack ska du ha Pettersson, det var en fin skog, hit ska jag gå fler gånger."

förhöra

"Nå, skulle hyresvärden prata med fröken Minette eller hur blir det?"
Kärringen Olssons hätska ton fick mig att rysa av obehag. Jag kände mig anklagad trots att jag fullgjort mitt uppdrag och tagit upp saken med hyresvärden precis som var sagt. Skulle jag nu också ställas till svars för hans oförmåga att få ändan ur vagnen?
"Han tar väl upp det när han har tid", sade jag försiktigt.
"Jaha, och under tiden ska vi alla falla offer för hennes knivar?"
Vi stod i korridoren. Hon hade förmodligen stått och lurpassat innanför sin dörr och när hon hörde mig gå förbi kastade hon sig ut som en murena ur sitt hål för att fånga sitt byte. För att lägga ännu mer tyngd bakom sina ord, vilket för övrigt var helt onödigt, jag darrade redan tillräckligt, lutade hon sig över mig som en domare bakom ett högt skrank.
"Så farlig är hon nog inte, det är ju faktiskt sällan hon tar sig utanför dörren, i alla fall på dagtid", försökte jag.
I min enfald trodde jag mig kunna gjuta olja på vågorna som böljade okontrollerat i kärringen Olssons stora kropp. De fortplantade sig ända nerifrån tårna, upp genom låren, skvalpade längs magen och brösten för att sedan på sin väg ut ur munnen, likt en tsunami som närmar sig en grund strand, förgöra allt i sin väg. Oturligt nog var jag den som stod i vägen.
"Står du och påstår att hon är ofarlig, är du fullständigt från vettet? När jag somnar vet jag inte om jag vaknar nästa dag på grund av den där kvinnan. Nu är du så god och tar tag i detta, omedelbart."
"Jamen,jag har ju pratat med..."
"Stå inte och försvara dig, bara gör som jag säger."
I det läget skulle jag naturligtvis gjort som jag alltid gjorde, nämligen vända på klacken, stänga dörren till min lägenhet och låta saken bero. Jag antar att jag kände mig kränkt av hennes ord eller så var det många månaders ackumulerad ilska som fick mig att ännu en gång öppna munnen.
"Gå själv om du tycker det är så viktigt."
Ja, jag vet att det inte var mycket till svar, men det var allt jag mäktade med. Ni får betänka att jag i vanliga fall var betydligt mildare i min framtoning och att detta med mina mått mätt var en urladdning av sällan skådat slag. Kärringen Olsson var inte alls imponerad.
"Står du och bjäbbar emot din lilla mask, jag ska nog se till att..."
"Det var väl ett djävla liv härute, låt honom vara ifred, ser du inte att han är alldeles blek i ansiktet."
Pettersson stack ut huvudet genom dörren. Om det var för min skull eller för att han helt enkelt tröttnat på oväsendet i korridoren bryr jag mig inte om. Jag var inte dummare än att jag passade på att smita in i min lägenhet och låsa dubbelt upp. Diskussionen fortsatte en stund därute men nu hade kärringen fått en värdig motståndare och så småningom lägrade sig ett bedrägligt lugn. Jag gick ut i köket för att försöka lugna mina nerver med en kopp te. Kärringen Olsson var verkligen skräckinjagande när hon satte den sidan till och jag undrade i mitt stilla sinne om det kanske var därför fröken Minette övade sig så ofta med knivarna. Med ord gick det inte att försvara sig mot kärringen, det var ett som var säkert.

underhålla

Jag hade aldrig tänkt på det förut men jag insåg att jag bodde i en kuliss. Vid tillfälle var jag faktiskt tvungen att kolla upp om det någon gång i tiden förekommit filminspelningar på vår gata. Den bastanta fasaden i smutsgrå puts med utsmyckningar runt fönstren och ett opassande lejonhuvud ovanför porten var visserligen inte i fullgott skick men skilde sig ändå avsevärt från standarden innanför porten. Som om hyresvärden in i det längsta ville förneka förfallet inför omvärlden vad gällde såväl hans byggnad som hans hyresgäster. Sprickor efter sättningar i grunden var fortfarande tydliga eftersom fyllnaden ännu inte antagit samma grå nyans som resten av fasaden. Denna kosmetiska åtgärd var förbehållet omvärlden. Att kliva in genom porten in i foajen med dess spruckna marmorgolv och flagande väggar kändes mer överensstämmande med klientelet i huset. Varken jag eller de andra krävde heller att hyresvärden skulle åtgärda bristerna i någon större utsträckning. Kanske var vi rädda för att vi själva skulle vara tvungna att leva upp till förändringarna. Vår tid hade stannat och vi klamrade oss fast vid det förflutna trots att framtiden knappast kunde behandla oss sämre.
I fönstret på första avsatsen stod en blomma väl skyddad från solen bakom plywoodskivan som ersatte den spruckna rutan. Den sträckte desperat på sig men jag visste att den var dödsdömd som så många av dess föregångare. Jag visste inte vem som envisades med denna meningslösa ritual. Räcket hade lossnat från sina fästen i väggen och gungade lojt vid mina steg på väg upp. På min våning hade hörnet i väggen förlorat stora bitar av murbruk som om någon sett sig tvungen att ta en smärtsam genväg för att komma ut i tid. Jag log för mig själv när jag öppnade dörren till min lägenhet. Det här var hemma och jag visste att jag aldrig skulle byta ut det mot något annat.

stava

Nelson stod utanför sin dörr iklädd enbart sina kalsonger som även på avstånd såg allt annat än nytvättade ut. Hans påsiga, orakade ansikte harmonierade väl med resten av kroppen. Jag blev förvånad över att han hade så mycket hår på ryggen eftersom hans huvud mest bestod av flint med långt stripigt hår i nacken. Den bleka huden lyste sjukligt i ljuset från taket i korridoren. Det slog mig att det fanns två olika sorters alkoholister, de som hela tiden vistades ute och därmed åtminstone fick frisk luft och brunbränd hud, och sådana som Nelson, som gömde sitt eländiga liv i en smutsig låda med fyra väggar.
I handen höll han ett brev som han misstänksamt lyfte mot ljuset. Även på avstånd såg jag att darrningarna i hans händer fortplantade sig ut i brevet och fick det att svänga fram och tillbaka i luften som om han fläktade sig med det.
"Har du fått brev, Nelson", sade jag trots att det var uppenbart.
Men så pratade alla med honom. "Så du är ute och går", "Jaha, här sitter du."
"Kan du läsa det för mig", sluddrade han, "mina ögon vill inte riktigt."
Jag ångrade djupt att jag öppnat munnen men nu var det för sent.
"Jag kan läsa det för dig här i korridoren, jag har lite bråttom ser du."
Det var inte alls sant, men bara tanken att behöva ta steget över tröskeln in i hans lägenhet fick det att vända sig i magen på mig. Han räckte mig brevet och jag undrade hur länge han hade haft det. Det var skrynkligt med massor av olika sorters fläckar och jag bad stilla inom mig att inte någon av dem var urin.
"Käre bror, vill bara att du ska veta att mor idag tog sitt sista andetag. Vill du närvara vid begravningen så äger den rum i Kristinakyrkan den 8:e augusti klockan 14.00. Meddela helst hur du tänker göra. Hälsningar Kerstin."
Nelson stod tyst en lång stund.
"Jag ska nog gå dit ändå, kan du hjälpa mig att skriva det till henne."
"Har du någon adress så ska jag hjälpa dig, jag hinner inte nu men jag lämnar in ett brev sen som du får godkänna."
Nelson öppnade sin dörr och fick till min förvåning fram kuvertet till brevet på under en minut. På baksidan stod mycket riktigt en avsändaradress till en Kerstin som uppenbarligen var hans syster. När jag tittade närmare på brevet jag nyss hade läst såg jag att hon hade daterat det uppe i ena hörnet. Nelson hade haft brevet i nästan ett år.
"Gå du in och vänta Nelson så kommer jag med brevet senare", sade jag.
Hur i helvete skulle jag ha hjärta att säga till honom att hans mor låg under jord sedan länge.

något heligt

En ljushårig yngling stod villrådig utanför porten och knäppte sina nervöst svettiga händer som i bön. Den låsta porten hånlog mot honom med sina ögon av frostat glas. Jag kunde inte låta bli att avvakta en bit bort. Ynglingens mål var inte svårt att lista ut, just det här exemplaret såg möjligen mer bortkommet ut än de flesta andra, men hans irrande blick talade sitt tydliga språk. Att hans högra hand omedvetet rättade till skrevet med jämna mellanrum hjälpte väl också till. Oroligt blickande från sida till sida tog han till sist mod till sig och gick fram till porttelefonen.
Hade inte Pettersson klivit ut genom porten i det ögonblicket är det möjligt att pojken hade blivit invigd i kärlekens mytomspunna värld. Kanske var det lika bra att han ännu för en tid fick leva med sina oskyldiga drömmar utan att varje gång minnas känslan av att drunkna i kärringen Olssons fettvalkiga kropp.
Jag ondgjorde mig precis som alla andra i huset över hennes verksamhet, ibland skämtsamt men lika ofta på allvar. Med en suck klev jag in på marmorgolvet i foajen. Kanske var jag bara avundsjuk men jag trodde på mig själv när jag hävdade att kärleken var tvungen att ses som ett tecken på något mer än bara kropp. En enda gång hade jag försökt prata med Pettersson om saken ute vid soptunnorna.
"Men för helvete, du låter ju som en jävla präst."
Utan att han visste om det var det precis så jag kände, någon var tvungen att hålla kärleken ren från smuts. Men visst längtade jag efter att min dörr någon gång skulle öppnas av någon annan än mig själv.

fullmåne

Världen ändrar karaktär i ljuset av natten. Som om vissa saker undviker det skarpa solljuset, får andnöd och kryper ihop för att överleva. När mörkret faller sträcker de på sig, antar sin naturliga form, leker i fullmånen, dansar i gränderna, längs husväggarna och bland bilarna. De rör sig snabbt i det bleka ljuset och lämnar efter sig långa skuggor som ett vagt minne att de nyss varit där.
Hon tillhörde natten. Dagen var alltför burdus, rak och obarmhärtig. När månen tryckte undan solen och lät mörkret sänka pulsen började hennes liv. Tystnaden var som ett stilla regn som gav henne syre och hon kunde äntligen höra sina egna tankar. Hon tryckte ofta örat mot trädstammarna i parken för att höra deras samtal. Barfota gick hon genom gräset som grät av lycka över att tillfälligt få slippa den brännande hettan.
Hon visste att de andra som levde på dagen var rädda för henne, men varför skulle hon bry sig om det. Hennes själ tillhörde ingen annan än månen och stjärnorna.

gemenskap

Hyresvärden är vår gemensamma nämnare, den som är skyldig till att just vi är tvingade att byta ord med varandra. Eller för den delen tvingas möta varandra i den trånga korridoren utan att yttra något. Pettersson kan aldrig hålla tyst trots att han borde spara på sin luft. Även om han nästan hunnit in i sin lägenhet är han ändå tvungen att vända sig om, sticka ut huvudet genom dörren och säga ett par ord.
"Han har fortfarande inte tätat stuprören", väser han med sina fördärvade lungor och syftar naturligtvis på hyresvärden.
Nelson, som även under sina nyktra perioder sluddrar på talet som om han inte vet om något annat sätt, är som en damm med sprickor. Hans tystnad fyller ut kroppen tills hela dammen rämnar och allt kommer rinnande som en syndaflod. Jag har lärt mig känna igen tecknen och skyndar mig in genom dörren när jag ser hans stirrande ögon. Vid sällsynta tillfällen då jag har gott om tid står jag kvar och låter allt skölja över mig. Hans längtan efter sammanhang är omöjligt för mig att tillfredsställa, därför står jag bara kvar vid de tillfällen jag orkar bära mitt dåliga samvete. Nelson klarar inte sanningen, annars skulle jag sagt att ingen vill umgås med någon som luktar och ser ut som honom. Kärringen Olsson däremot säger vad hon tycker till alla och mer därtill. Genom dörren hörde jag Nelson ta emot hennes svavelosande kommentarer vilket gav honom anledning att titta djupt i flaskan ytterligare någon vecka. Man kan inte säga annat än att kärringen Olsson lever i nuet. Hon tänker sällan på konsekvenserna av vare sig sitt tal eller sitt syndfulla leverne i sänghalmen. Ibland tänker jag att hon är lyckligast av oss alla. Kanske skulle fröken Minette må bra att få ur sig sitt vansinne i sängen istället. Hennes eviga knivkastande måste bero på någon typ av galenskap men det är bara en gissning. Mig veterligen har inte någon av mina grannar bytt många ord med henne och absolut inte om hennes kärlek till knivarna, vem vet var det skulle sluta. Trots hyresvärdens försäkran att ta upp saken med henne tror jag för egen del att han väntar tills hon slinter och skär av sig pulsådern. Hans mod är inte större än vårt.
Jag skulle inte erkänna det för någon men de tunna trådar som vävs mellan oss i huset, varje gång vi möts och byter några ord eller undviker varandras blickar, är starka och omöjliga att frigöra sig ifrån. Ett ofrivilligt öde som läggs på allas våra axlar och gör oss ansvariga för varandra trots att det enda vi har gemensamt är numret på porten.

ett undantag

Soporna hade ett eget litet hus på innergården. De skrovliga röda tegelstenarna i olika nyanser passade utmärkt som fäste för både vinrankor och humle. Genom åren hade de inte bara tagit fasaden i besittning utan också plåttaket. Dörren var grönmålad en gång för länge sedan och var det enda som visade hur det egentligen stod till med byggnadens skick. Hyresvärden hade för länge sedan gett upp hoppet och lät helt enkelt naturen ha sin gång. Herr Pettersson satt som vanligt på sin pinnstol lutad mot stålstängslet som skilde vårt hörn av världen från den civiliserade. Jag höll en påse sopor i handen och ville inget hellre än att komma in i soprummet utan ett enda ord oss emellan. Kärringen Olsson hade fönstret öppet och det rytmiska knirrandet från sängen blandades med tillfälliga skratt och applåder i bakgrunden från teven. Pettersson tittade på mig och spottade en brun loska framför mina fötter.
"Jag skulle hellre få en kniv i mig av fröken Minette än att behöva ligga i samma säng som den där", väste Pettersson och nickade mot det öppna fönstret där det klart och tydligt närmade sig finalen.
"Jaha, nja, jag vet inte jag."
"Jadu, även om hon föredrar små slätrakade oskulder skulle hon nog kunna tänka sig att göra ett undantag för dig. Så djävla ful är du ju inte", skrockade Pettersson som om han precis sagt något roligt.

byta kanal

Jag hade sällan ansikten till ljuden från kärringen Olssons lägenhet. Hon verkade kunna materialisera sina sänggäster inne i lägenheten för att bespara dem en besvärande omväg genom korridoren. Vad de unga männen såg hos denna överviktiga och hårt målade kvinna var en gåta. Pettersson var övertygad om att hon dessutom tog betalt men det verkade mycket osannolikt. Egentligen brydde jag mig inte nämnvärt om hennes eskapader men en önskan hade jag som jag, när rätt tillfälle dök upp, skulle ta upp med kärringen. Att hon låg med traktens alla unga män var en sak och likaså att hon för att dölja sina aktiviteter hade teven på full volym. Men varför hon alltid var tvungen att ha komedier som fond var obegripligt. Vid deras höga stönanden hördes plötsligt de gälla förinspelade skratten och de unga männens oundvikliga ejakulation ackompanjerades inte sällan av applåder och gapflabb. En bisarr ljudbild som blivit allt svårare att leva med. De bilder som trängde sig in i mitt eget huvud var omöjliga att värja sig emot. Nej, kärringen Olsson var helt enkelt tvungen att hitta något annat som kamouflage.

konkurrens

Mätt lutade han sig tillbaka i fåtöljen och lade upp fötterna på skrivbordet. Med nyckelknippan mellan pekfinger och tumme satte han armbågen på armstödet och slöt ögonen. Tio sekunder senare föll nyckelknippan i golvet och fick honom klarvaken. Hela proceduren med lunch och vila hade tagit exakt tolv minuter och fyrtiofyra sekunder, nytt rekord. Förhoppningsvis skulle det visa sig i försäljningssiffrorna vid dagens slut. Pulsen var hög, bra, det satte fart på hjärncellerna och fick honom dessutom att prata lite snabbare. Han hade räknat ut att bara den lilla ökningen i slutändan betydde ett extra samtal, varje dag, hela året, tusenlappar. Två telefoner i varsitt öra och datorn med två stora widescreenskärmar, han älskade verkligen att ligga på topp. Prata, prata, prata och med bara ett par musklick flytta stora summor pengar över hela världen. De andra hade inte en chans mot honom men han var storsint och log mot dem så ofta han kunde. Inga hånflin, nej, äkta vara. Inom sig skrattade han när de pratade om sin fritid, båten, golfen, barnen, aktiviteter, grannsämja och gud vet vad. Det var naturligtvis en förklaring till varför de inte var så framgångsrika som honom. Visst hade han ett hem, men lika ofta stannade han kvar på jobbet. Det fanns ingen anledning att ta sig hela vägen ut till lägenheten sent på kvällen när han ändå skulle hit igen tidigt på morgonen.
Första tecknet gick honom fullständigt förbi, till det var han alldeles för upptagen. Andra gången gick det inte ignorera, irriterad över tanken att inte hinna med det han föresatt sig föll han handlöst i golvet. På båren ut till ambulansen kunde han svära på att några av kollegerna hånlog. Han svor på att snart vara tillbaka igen, ingen, absolut ingen skulle peta ner honom från hans plats som bäste säljare på kontoret.

moln

Lilla fröken Minette var allmänt känd i huset som ett riktigt oväder. Hennes förkärlek till knivar och att driva in dem på dödliga punkter på den pappdocka hon hade uppsatt på väggen kunde vid första anblicken te sig en aning våldsamt. Vi behöver alla en ventil och fröken Minettes sätt att hantera de demoner som uppenbarligen bosatt sig i hennes inre var väl egentligen inte sämre än något annat. Av ren självbevarelsedrift hade jag lärt mig att läsa av henne vid våra korta möten i vår trånga korridor i hyreshuset. Likt en meteorolog såg jag om ett åskväder var under uppsegling eller var på väg att bedarra. Hon var som en tecknad seriefigur med tydliga bymoln hängande över huvudet när hon var arg över något, vilket närmast var ett normaltillstånd.
Kanske var hon trots allt avundsjuk på kärringen Olsson och hennes ständiga rullande i sänghalmen. Jag med mitt gråa liv eller herr Nelson med sitt supande kunde knappast vara anledningen.

"Hon måste bort härifrån, man vågar ju inte gå utanför dörren", sade kärringen Olsson, fortfarande mosig i ansiktet efter sitt senaste besök och jag undrade i mitt stilla sinne när hon skulle ha tid att komma utanför dörren.
"Kan inte du prata med hyresvärden, Pettersson", sade jag istället.
"Varför jag, jag har både bronkit och ont i benen, gå själv du."
Trots mina år i huset hade jag fortfarande inte lärt mig att hålla käft. Nelson satt omtöcknad och tyst på trädgårdsstolen men fullständigt medveten om att han aldrig skulle komma på fråga. Således gick jag motvilligt till hyresvärden nästkommande dag och fick ett samtal med honom.
"Lilla fröken Minette betalar alltid i tid och om jag ska vara ärlig finns det andra jag egentligen skulle ta ett snack med först."
Att argumentera mot det var dödsdömt men han lovade i alla fall att ta ett samtal med henne om inte annat så för de skadade väggarnas skull.
"Du behöver ju inte tala om att det var jag som kom med idén", sade jag försiktigt när jag var på väg därifrån.
"Tror du hon sätter en kniv i dig eller", skrattade hyresvärden och hörde inte allvaret i min vädjan.