tisdag 27 september 2011

ett upplopp

Det finns fördelar med att bli gammal. Min utnötta pinnstol i ek, en gång med sjögräsklädsel, nu med spånskiva och klädd skumgummidyna, står lutad mot tegelväggen. Min rygg värms mot de solvarma stenarna trots att solen försvann under horisonten för ett bra tag sedan. Vi är några stycken likasinnade längs gatan som sitter på lit de parade varje kväll. Det är skönt att kunna lägga jäktet åt sidan en gång för alla och bara observera. Minnet är det ännu inget fel på vilket gör att jag har förståelse för ungdomarnas raseri. Trots det skakar vi gamlingar på huvudet till varandra när vi ser en bil sättas i brand, Ottos butiksfönster krossas och stenar regna likt manna från skyn när poliserna så småningom dyker upp.
Ungdomarna är lika odödliga som vi var i den åldern. Några av dem överbevisas redan ikväll, som så många andra kvällar före denna. Inte ens det får oss att resa oss ur våra bekväma stolar. Från parkett ser vi poliserna fösa ihop de fallna och hiva upp dem på lastbilsflak. Om ingen skrivit ner deras namn slutar de existera i samma ögonblick den bakre lemmen fälls upp, det är så det fungerar.
Kylan smyger sig på, sakta inser vi som suttit stilla under flera timmar att det är dags för värmen i sängen. Benen knakar av ansträngningen, magen protesterar och en slemmig klump i halsen påkallar uppmärksamhet och förpassas genast till rännstenen. Det kommer en ny tid, en tid jag inte får vara med om. Jag skulle kunna tala om för ungdomarna att nya tider kommer och går, oavsett om de håller på och springer sig fördärvade längs gatorna eller inte. Men det gör jag inte, de får, liksom jag, göra sina egna misstag.

måndag 26 september 2011

att trängas

Plötslig sorg, eller glädje för den delen, är en ovälkommen gäst. Mitt liv har vittrat sönder runtomkring mig och den smala pelare jag balanserar på tål helt enkelt inga förändringar. Allt inuti mig är paketerat i lagom stora doser, fördelat i små separata rum. På ett ben står jag med armarna rakt ut för att hålla balansen när jag i fjärran ser pilen närma sig. Nu är det ju ingen pil i egentlig mening, men bara för att du ska förstå vill jag att du föreställer dig att känslan är densamma som när en vass spets tränger igenom din hud och låter smärtan skrika fritt. Eller om du petar dig i ögat med fingret, hårt och resolut.
Denna gång är det sorgen som ställer till det. Döden har på något sätt blivit synonym med sorg, trots att det ibland kan vara precis tvärtom, men inte idag. Absolut inte idag. Så länge som möjligt intalar jag mig att det är någon jag inte känner, men strax innan spetsen tränger igenom skallbenet på mig ser jag en reflektion av ditt ansikte i den blanka metallen. En efter en spricker mina noga sorterade tankar som små såpbubblor i vinden. De kastar för evigt av sig sina bojor och skrattar elakt när de rusar runt i ett allt högre tempo. Som skolbarn i en överfull korridor vid dagens slut knuffas de och trängs om utrymmet tills jag inte står ut längre. Vad tjänar det till att hålla balansen? Jag drar ut pilen och låter mitt innanmäte slippa ut genom såret, allt som är jag skingras tills bara en tanke återstår. Den väger ingenting, trots det är den omöjlig att hålla fast. Jag sträcker mig efter den men i samma ögonblick jag lägger fingrarna på dess yta faller jag.

söndag 4 september 2011

det bästa

Pettersson babblade hela vägen tillbaka om bilen och dess framtid. Jag var orolig för att han hade råkat ut för en smärre hjärnblödning som skurit av hans förmåga att tänka logiskt.
"...och lite färg på det sedan kan vi fan i mig åka runt vart vi vill, i Sverige, i Europa, ja, vi kan för helvete åka runt i hela världen", sade han lyckligt mellan sina tunga andetag som nu inte verkade bekymra honom det minsta.
Det lilla jag kunde om bilar sade mig att vi var välsignade om den gamla Saaben tog oss utanför stadsgränsen, om den ens gick att starta. Kärringen Olsson gjorde inget för att lägga band på Petterssons överdrivna optimism, hon hade plötsligt massor av förslag på utflyktsmål där hon kunde bli av med sina pengar.
"Åhh, tänk att shoppa i Stockholm, Köpenhamn eller till och med Paris", suckade hon lyckligt.
"Ingen omöjlighet", skrockade Pettersson och dristade sig till och med att klappa till kärringen i baken med handflatan.
"Men Pettersson då", fnittrade hon och låtsades vara upprörd över hans framfusighet.
Jag fick hjärtklappning och nervösa frossbrytningar av detta otänkbara skådespel. Vad hade flugit i Pettersson? Hur kunde en gammal skrotbil få honom att bete sig som en finnig tonåring? Nelson å sin sida verkade inte alls bry sig om att hans bil i en snar framtid skulle besöka alla större städer i Europa. Han kanske var mer realist än han gav sken av, kanske förstod han att det aldrig skulle ske, oavsett hur mycket Pettersson och kärringen Olsson planerade.
"Jag skulle vilja åka och hälsa på brorsan", sade han plötsligt.
"Klart att vi ska göra det", svarade Pettersson glatt, "var bor han?"
"Kommer inte riktigt ihåg, det var länge sedan vi pratades vid."
Efter lite lirkande och luskande visade det sig att Nelson och hans bror inte haft kontakt de senaste trettiofem åren och han för tillfället inte hade en aning om var hans bror befann sig, eller om han ens var i livet.
"Det ordnar sig", sade Pettersson obekymrat.
Nu var jag övertygad om att Pettersson ådragit sig en allvarlig virusinfektion. Inte ett utbrott, inte ett ont ord om vare sig kärringen Olsson eller Nelson och deras önskningar om resmål. Var det möjligt att han hade blivit besatt av någon ande, eller kunde hjärnan befinna sig i koma trots att kroppen och talet fortfarande fungerade? Mina tankar avbröts när vi klev in genom porten och möttes av fröken Minette i foajén. Hon stod mitt på golvet alldeles tyst med ett brev i handen. Vid hennes fötter stod en stor svart nylonbag och jag hann tänka att det faktiskt skulle få plats ett lik däri innan paralyseringen släppte greppet om oss och kärringen Olsson gav upp ett illvrål.
"Spring, vi kommer dö", tjöt hon och tog skydd bakom Petterssons rygg.
"Håll käften din gamla kärring", fnös fröken Minette och räckte över brevet till mig innan hon tog sin bag och försvann ut genom porten.
Det tog en liten stund innan nerverna hade stillat sig såpass att brevet i min hand slutade skaka. Med stigande förvåning läste jag innehållet och kunde inte bestämma mig om jag skulle bli glad eller bedrövad över budskapet.
"Vi ska bli vräkta", sade jag, "de ska renovera om hela huset till lyxlägenheter."
"Ja, det kanske är till det bästa ändå", sade Pettersson, "då kan vi lämna det här råtthålet och ge oss ut i världen."
"Paris", suckade kärringen lyckligt.
"Nu tror jag att jag kommer ihåg var bror min bor", sade Nelson med ögonen riktade mot taket som om hans hjärna bara fungerade i den vinkeln.
Jag tänkte att hela universum måste ha rubbats ur sin rytm, hoppat över ett slag, eller att jag möjligen hade hamnat i ett parallellt universum. Ingenting av det jag hade upplevt den senaste timmen var tänkbart när jag steg upp på morgonen. Jag var utsatt för ett makabert skämt, den Gud jag inte trodde på skrattade mig rått i ansiktet och skrek att det kunde jag fan i mig ha, den mardröm som jag levde i huset visade sig vara silkeslen i jämförelse med det knytnävsslag som nu utdelades. Om någon gång uttrycket, sova på saken, varit relevant så var det nu. Det var precis det jag skulle göra och jag hoppades i mitt innersta att jag skulle vakna upp till den vardag jag kunde kalla min egen.

lördag 3 september 2011

ett fordon

Om Pettersson hade ägt en bil hade det nog gått att förlika sig med tanken. Men när kärringen Olsson av någon anledning ute vid soptunnorna plötsligt föreslog av vi tillsammans skulle göra en utflykt till närmaste köpcentra och då kunde använda Nelsons bil slog det ner som en bomb.
"Menar du att Nelson äger en bil", väste Pettersson misstroget.
Som vanligt sade jag ingenting medan tankarna gjorde sitt bästa för att hamna på någorlunda rätt plats i skallen.
"Du måste fått det om bakfoten", sade jag till sist eftersom allt logiskt tänkande talade emot det hon precis påstått.
"Nä, det är dagens sanning, han sade att den stod parkerad nere i parkeringshuset."
"Han sade det, du har alltså inte sett bilen ifråga?"
"Varför skulle han ljuga om det, vi kan gå och fråga honom."
Utan att vänta på gensvar började kärringen Olsson gå mot bakdörren för att söka upp Nelson. Jag och Pettersson lunkade naturligtvis efter, vi var tvungna att med egna öron höra hur det var ställt med bilens vara eller icke vara.
Kärringen Olsson levererade en övertygande knackning hos Nelson som tydligt talade om för honom att sluta med det han eventuellt höll på med och genast masa sig fram till dörren. Två lika övertygande knackningar senare hördes ett hasande inifrån lägenheten och Nelson öppnade.
"Mmmm....." sade han med ögonen tätt ihopslutna, håret som en tecknad explosion och naturligtvis iklädd sina obligatoriska smutsgula kalsonger och en synnerligen illa sittande nätundertröja.
"Visst har du en bil, Nelson", sade kärringen Olsson hoppfullt.
Nelson blinkade ett par gånger och kliade sig frånvarande med högerhanden på magen, huvudet lutade han bakåt som för att kontrollera antalet flugor och andra småkryp i plastkåpan runt lysröret. Han samlade saliv ett tag genom att smacka ljudligt och lät tungan glida ut och in mellan sina torra läppar. Till sist var ritualen uppenbarligen över och han kisade mot oss.
"Jo, det är nog så", sade han och sträckte fram handen för att kunna stänga efter sig igen.
"Stopp, stopp, du förstår, vi skulle så gärna vilja åka ut till köpcentrat en bit utanför staden och undrar om vi inte kunde få låna din bil en liten stund", fjäskade kärringen med sin mildaste röst.
Vare sig jag eller Pettersson hade någon större längtan efter att trängas på ett köpcentra men vi ville gärna försäkra oss om sanningshalten i påståendet att Nelson ägde en bil. Skulle det då innebära att vi var tvungna att ägna en eftermiddag i sällskap med kärringen Olsson och hennes shoppingbegär så fick det väl bli så.
"Jag lånar inte ut den, men jag kan köra er dit. Jag ska bara ta på mig byxorna först", sluddrade Nelson trött och vände in i lägenheten igen.
Efter en halvtimme stod vi i samlad tropp utanför huset med Nelson som stolt härförare, vilket han tydligt poängterade genom att högljutt tala om för oss att vi skulle hålla oss bakom honom eftersom han var den enda som visste var bilen fanns. Ner till parkeringshuset var det inte längre än tre kvarter men med Petterssons dåliga ben och Nelsons ännu inte avslutade bakfylla tog förflyttningen sin lilla tid. Kärringen Olsson gjorde misstaget att efter ett kvarter försöka skynda på processen genom att själv ta tempot vilket resulterade i att Nelson tvärstannade och först efter övertalning förmåddes fortsätta sin långsamma vandring till den påstådda bilen.
"Jag tror den står på andra våningen", sade Nelson när vi klev in genom entrén till parkeringshuset.
"Vadå tror, du var den enda som visste var den stod sade du ju", fräste Pettersson surt.
"På ett ungefär i alla fall, jag har inte kört den på flera år."
Jag blev mer och mer tveksam till att sätta mig i samma bil som Nelson och jag hoppades för ett ögonblick att bilen skulle vara försvunnen eller helt enkelt en uppdiktad historia.
"Där är den",sade Nelson plötsligt och pekade på en plats lite längre fram.
En Saab 96 utan hjul, en spräckt bakruta och en lack som i förgången tid skulle varit beige stod sorgligt parkerad med kofångaren intryckt i cementväggen. Jag skulle precis vända mig om och gå därifrån när jag hörde Pettersson prata med något som liknade glöd i rösten.
"Så illa däran är den nog inte, med ett par nya hjul från skroten och lite annat smått och gott så kanske vi kan få igång den."

fredag 2 september 2011

slingra sig

Hur jag hamnade i det här ghettot har jag ingen aning om mer än att det var ofrivilligt. Tvångsdeporterad från en lugn, lantlig miljö till den här trångbodda burken. Vi pratar inte med varandra, alla har nog med sina egna tankar. Ingen verkar veta vart de för oss, med jämna mellanrum försöker jag kika ut men de sparsamma ledtrådarna hjälper inte mycket, lövträd som susar förbi i hög fart, ett och annat mötande fordon, ljud från motorn på högvarv. Plötsligt saktar vi in och vi kastas mot varandra av den häftiga inbromsningen, en skarp vänstersväng och in på en uppenbart sämre väg. En skogsväg om jag skulle våga mig på en gissning.
Föraren verkar fullständigt obekymrad över det faktum att han har tagit oss som gisslan. Han visslar glatt bakom ratten som om han var på semester, fri och ledig. Det tisslas och tasslas runt omkring mig nu, oroliga tysta kommentarer om vad som ska hända. När bilen stannar tystnar alla.
Bildörren slås igen och vi hör alla hur föraren närmar sig. När dörren öppnas strömmar solen in genom öppningen och bländar oss, kanske är det bäst så, att inte veta vem vår baneman är. Efter en kort promenad glittrar det genom träden, en sjö ligger spegelblank med näckrosorna vackert vaggande på ytan. En syn som bara förstärker vanmakten. Mannen visslar fortfarande obekymrat medan han plockar med sin utrustning, en av oss försöker plötsligt fly men mannen bara skrattar när han ser det och plockar upp den olycklige mellan sina fingrar. Förgäves försöker vår okände vän slingra sig men det är lönlöst. När kroken går igenom kroppen vänder jag mig om, jag vill inte dö men förstår att det är oundvikligt. Mannen nynnar på en melodi samtidigt som han säkert placerar reven strax intill näckrosorna. Till min fasa ser jag genom glasburken att flötet nästan meddetsamma sjunker under ytan.    

torsdag 1 september 2011

hösttecken

Petterssons odlingar var precis som förutspått en tragedi. När han med jämna mellanrum beklagade sig för att det växte dåligt påpekade både jag och kärringen Olsson att vatten kanske kunde hjälpa. De dåligt dränerade murarspännerna var inte beredda på Petterssons kompensationsteknik, han förvandlade hinkarna från ett ökenliknande landskap till små Assuandammar på några minuter. När han så började klaga på att växterna gulnade påpekade vi lika snällt att de kanske fick för mycket vatten på en gång vilket fick krukorna att återigen återgå till sitt ökenliknande tillstånd. Detta scenario upprepade sig med jämna mellanrum hela sommaren och vi förvånades över att något överhuvudtaget var vid liv när augusti övergick i september. En enda tomat klamrade sig fast vid en torr kvist och det var bara en tidsfråga innan den också skulle ge upp.
Pettersson var dock övertygad om motsatsen och vaktade dyrgripen från sitt fönster vilket gjorde besöken till soptunnorna till ett helvete.
"Gå inte för nära tomaterna, de behöver ha utrymme och ro för att växa."
Precis så sade han, som om han vägrade inse att alla tomater utom just ett synnerligen motståndskraftigt exemplar fortfarande hade chansen att bli moget.
"Stäng fönstret för guds skull, Pettersson, du låter redan mer än lovligt förkyld."
"Och låta er ta livet av mina plantor, aldrig i livet", kraxade han hest från sitt fågelperspektiv.
Med en suck slängde jag min soppåse i tunnan utan att svara. Jag bad till högre makter att tomaten måtte mogna snabbt och släppa greppet om sin torra gren så vi slapp detta maniska vaktande. Den dag sankte Per behövde avlösning fanns en fullgod ersättare i Pettersson, risken var dock överhängande att ingen skulle klara sig förbi honom utan istället, helt utan egen förskyllan, hamna i helvetet.
Jag hade inte mer än stängt dörren bakom mig in till lägenheten förrän det knackade på dörren. Genom titthålet såg jag Petterssons ilsket ihopdragna ansikte och tanken föresvävade mig att inte öppna.
"Öppna dörren, jag vet väl för helvete att du är hemma", väste han argt och jag kunde inte göra annat än att vrida om nyckeln och låta Pettersson storma in.
"Du kunde inte hålla dig, va, jag visste det så fort jag såg dig med soppåsen."
Som vanligt tog det en stund för mig att få grepp om situationen och när jag hade fått det begrep jag ändå inte.
"Var i helvete är mina tomater", fullkomligt skrek han så saliven stänkte.
"Menar du att tomaten är borta", sade jag försiktigt trots att jag mycket väl fattade att det var just det som hade hänt.
Utan att fortsätta sin utfrågning började Pettersson snoka i mina jackfickor, som om jag med vett och vilje skulle stoppa ner en tomat i dem.
"Jag skulle bara dricka lite vatten och när jag tittade ut var de borta", nästan snyftade han.
"Vi går ut och kollar, du kanske såg fel", tröstade jag och började leda Pettersson mot dörren.

Murarspännerna stod med sina ödsliga förtorkade landskap utan några ledtrådar vart den ståndaktige tomaten kunde tänkas ha tagit vägen. När Nelson plötsligt uppenbarade sig i dörren in till soprummet drog en iskall insikt genom kroppen på mig. Jag tog Pettersson om axlarna och försökte vända honom men han hade tydligen drabbats av samma insikt.
Det var försent, ingenting kunde rädda Petterssons stackars tomat. Nelson stoppade den halvmogna tomaten i munnen och tog ett stort bett.
"Fy fan, den var inte särskilt god", sade han, rynkade på näsan och spottade ut tuggan på marken medan han skickade iväg resten in på granngården med ett välriktat kast.
Pettersson stod alldeles förlamad och fick inte ur sig ett ljud.
"Skynda dig in och lås dörren", sade jag till Nelson som lommade iväg mot huset uppenbart ovetande om att hans liv var i fara.
Pettersson sjönk ner på knä och strök frånvarande med handen över de torra kvistarna.
"Lova mig att aldrig odla något igen, Pettersson, jag tror ingen orkar med det", sade jag och klappade honom försiktigt på axeln.