det bästa

Pettersson babblade hela vägen tillbaka om bilen och dess framtid. Jag var orolig för att han hade råkat ut för en smärre hjärnblödning som skurit av hans förmåga att tänka logiskt.
"...och lite färg på det sedan kan vi fan i mig åka runt vart vi vill, i Sverige, i Europa, ja, vi kan för helvete åka runt i hela världen", sade han lyckligt mellan sina tunga andetag som nu inte verkade bekymra honom det minsta.
Det lilla jag kunde om bilar sade mig att vi var välsignade om den gamla Saaben tog oss utanför stadsgränsen, om den ens gick att starta. Kärringen Olsson gjorde inget för att lägga band på Petterssons överdrivna optimism, hon hade plötsligt massor av förslag på utflyktsmål där hon kunde bli av med sina pengar.
"Åhh, tänk att shoppa i Stockholm, Köpenhamn eller till och med Paris", suckade hon lyckligt.
"Ingen omöjlighet", skrockade Pettersson och dristade sig till och med att klappa till kärringen i baken med handflatan.
"Men Pettersson då", fnittrade hon och låtsades vara upprörd över hans framfusighet.
Jag fick hjärtklappning och nervösa frossbrytningar av detta otänkbara skådespel. Vad hade flugit i Pettersson? Hur kunde en gammal skrotbil få honom att bete sig som en finnig tonåring? Nelson å sin sida verkade inte alls bry sig om att hans bil i en snar framtid skulle besöka alla större städer i Europa. Han kanske var mer realist än han gav sken av, kanske förstod han att det aldrig skulle ske, oavsett hur mycket Pettersson och kärringen Olsson planerade.
"Jag skulle vilja åka och hälsa på brorsan", sade han plötsligt.
"Klart att vi ska göra det", svarade Pettersson glatt, "var bor han?"
"Kommer inte riktigt ihåg, det var länge sedan vi pratades vid."
Efter lite lirkande och luskande visade det sig att Nelson och hans bror inte haft kontakt de senaste trettiofem åren och han för tillfället inte hade en aning om var hans bror befann sig, eller om han ens var i livet.
"Det ordnar sig", sade Pettersson obekymrat.
Nu var jag övertygad om att Pettersson ådragit sig en allvarlig virusinfektion. Inte ett utbrott, inte ett ont ord om vare sig kärringen Olsson eller Nelson och deras önskningar om resmål. Var det möjligt att han hade blivit besatt av någon ande, eller kunde hjärnan befinna sig i koma trots att kroppen och talet fortfarande fungerade? Mina tankar avbröts när vi klev in genom porten och möttes av fröken Minette i foajén. Hon stod mitt på golvet alldeles tyst med ett brev i handen. Vid hennes fötter stod en stor svart nylonbag och jag hann tänka att det faktiskt skulle få plats ett lik däri innan paralyseringen släppte greppet om oss och kärringen Olsson gav upp ett illvrål.
"Spring, vi kommer dö", tjöt hon och tog skydd bakom Petterssons rygg.
"Håll käften din gamla kärring", fnös fröken Minette och räckte över brevet till mig innan hon tog sin bag och försvann ut genom porten.
Det tog en liten stund innan nerverna hade stillat sig såpass att brevet i min hand slutade skaka. Med stigande förvåning läste jag innehållet och kunde inte bestämma mig om jag skulle bli glad eller bedrövad över budskapet.
"Vi ska bli vräkta", sade jag, "de ska renovera om hela huset till lyxlägenheter."
"Ja, det kanske är till det bästa ändå", sade Pettersson, "då kan vi lämna det här råtthålet och ge oss ut i världen."
"Paris", suckade kärringen lyckligt.
"Nu tror jag att jag kommer ihåg var bror min bor", sade Nelson med ögonen riktade mot taket som om hans hjärna bara fungerade i den vinkeln.
Jag tänkte att hela universum måste ha rubbats ur sin rytm, hoppat över ett slag, eller att jag möjligen hade hamnat i ett parallellt universum. Ingenting av det jag hade upplevt den senaste timmen var tänkbart när jag steg upp på morgonen. Jag var utsatt för ett makabert skämt, den Gud jag inte trodde på skrattade mig rått i ansiktet och skrek att det kunde jag fan i mig ha, den mardröm som jag levde i huset visade sig vara silkeslen i jämförelse med det knytnävsslag som nu utdelades. Om någon gång uttrycket, sova på saken, varit relevant så var det nu. Det var precis det jag skulle göra och jag hoppades i mitt innersta att jag skulle vakna upp till den vardag jag kunde kalla min egen.