torsdag 2 februari 2012

förskonad

Det är inte meningen att livet ska behandla en med välvilja. Förr eller senare kommer helvetet ifatt. Svavelosande ångor slickar mig hela tiden i nacken under tiden jag gör allt för att vara steget före.
"Vad har du att klaga på", frågar mina vänner och refererar till mitt relativt välbetalda arbete.
Det är svårt att svara på det eftersom de har rätt, jag har verkligen inte mycket att klaga på men känslan av att något ligger och lurar lämnar mig aldrig. Det är som om jag har ett extra öga i skallen som ser allt det där ingen annan ser, en mörk framtid, ett sällan skådat oväder som bara väntar på att få sätta sina vässade klor i min själ.
"Du är lycklig du, bra jobb, familj, hus och förskonad från sjukdom och annat elände", mässar vännerna i kör som om de hoppas att rabblandet ska få mitt överflöd att spilla över på deras egna liv. De kan ta alltihop om jag samtidigt slipper mina demoner.
Jag är feg, eller modig, jag har inte bestämt vilket ännu. För hundrade gången lyfter jag av repet och kliver ner från stolen. Bakom sommardäcken i garaget rullar jag ihop ormen som längtar efter att få krama livet ur mig. Jag tar ett djupt andetag och tvingar mig att le.