initiativ

Har han skilt sig och skaffat sig en ny, tänkte jag när jag såg honom sitta och samspråka med kvinnan i stolen bredvid. I så fall var det honom väl unt. Efter att ha levt med en pedant som styrt hans liv till punkt och pricka i många år var det väl inte mer än rätt att han fick smaka på lite frihet i livet igen. När han reste sig och lämnade henne ensam trodde jag först att han skulle gå fram och köpa något i baren men han tog på sig ytterkläderna och försvann nerför trappan. Första programpunkten hade inte ens börjat ännu.

"Vad är det egentligen för arrangemang, det här", hörde jag en röst alldeles bredvid mig. Kvinnan lutade sig fram emot mig och log.
"Det kallas öppen scen där ungdomar får pröva sina vingar och göra i princip vad som helst på scenen", förklarade jag och kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Jaha, jag är precis nyinflyttad från Stockholm och gick hit eftersom jag plockade åt mig en folder vid kassan nere vid sporthallen om vad som händer i februari, jag tänkte jag skulle lära känna lite folk."
"Jag tänkte inte gå hit från början men min yngsta grabb ska spela med sitt band så då måste man ju ge lite support."
"Om det nu är så att du inte känner så många ännu kanske du skulle ha lust att hänga på till någon förfest någon gång, ingen här går ju ut utan vi sitter hemma hos varandra istället", fortsatte jag.

Den yngsta grabben ifråga ryckte mig i armen och jag lutade mig tillbaka för att höra vad han ville.
"Stoppa in den i byxorna igen, pappa, det bara lyser ju om dig."
"Vadå", försvarade jag mig", jag försöker ju bara vara vänlig, hon är ju helt nyinflyttad och känner ingen här."
"Visst, whatever", sade han och himlade med ögonen.

Punkt efter punkt med gitarrspelande tonårsflickor och varierad sång avlöste varandra i snabb takt. I stolarna bredvid varandra försökte vi prata tyst så vi inte störde de oerfarna artisterna men fick hela tiden menande blickar från sonen och bandet i övrigt. När det var dags för deras entré flyttade jag fokus och lyckades koncentrera mig på min egentliga uppgift, att vara en supportande pappa.

"Det gick ju kanonbra", berömde jag dem efteråt trots att det naturligtvis fanns mycket i övrigt att önska.
"Jag tyckte också att ni var jättebra", sade kvinnan och log mot dem.
"Vi ska strax åka hem, väntar du utanför med de andra", sade jag och ville försäkra mig om att jag inte gick därifrån utan möjlighet att kontakta kvinnan igen.
"Du, det var jättetrevligt, det är inte så att du vill gå och ta en öl någonstans och fortsätta prata", frågade hon och log sådär igen.
Ville jag det, helt plötsligt kände jag mig som en tonåring igen. Sedan kom de vuxna tankarna in, det var onsdag, jag hade bilen med mig, vad skulle grabben säga. Lyckligtvis slog jag bort de tankarna innan jag försatt min chans.

En förstående son tog följe med sina vänner hem istället. Kvällen fortsatte med mer prat över en öl, lättöl för mig. Ingen vet vad detta kommer att leda till och fortsättningen går bara att läsa i stjärnorna men en sak står klart, tillfälligheter har styrt människans vara i alla tider och för en gångs skull så var jag på rätt plats vid rätt tillfälle.

Inlåst

Ser mina nakna fötter. Tills slut har de antagit samma färg som golvet. Ett försök att smälta samman med rummet. Tyst glida in i väggen och bara iaktta.

Tanken är trött men viljan obruten. Ben kan knäckas men viljan är elastisk, ljuger vid behov men återtar snart sin form. Något tunnare men det är där jag bor. Det är där jag överlever.

skriv en text innehållande orden tunnel,akut och poäng

Jag skriver namnet långsamt med en eftertänksamhet som för att smaka på det. Är det hon som är min nästa kärlek. Det går inte att veta, inte nu, inte ännu.

Precis som när jag plockade upp en plånbok i cykeltunneln och trodde jag blivit rik. Den var tjock och trind som en välgödd gris men visade sig bara innehålla kvitton, minneslappar och annat skräp. Tur var väl det, jag skulle i vilket fall som helst lämnat in den till polisen, ärlighet varar längst men man blir inte fet av det.

Inte för att läget är akut på något sätt, mitt liv är fyllt av saker jag tycker om och kanske skulle riktig kärlek ställa till det. Kan man vänja sig vid ett liv man egentligen inte tycker om? Själva poängen med livet är väl närheten till andra människor, eller?

Jag vet ju att ni finns där någonstans bakom era skärmar men ni är ändå gömda, osedda. Ni målar bilder av ord som får mig att tro på er, att jag känner er. Människan ÄR genom sin tanke, men tankar som formas helt på egen hand, utan motstånd av andra, riskerar att villa bort sig.

Vem är hon som ska ge mina tankar riktning, ett större mål än att ge mig själv tillfällig njutning över en fras? Vem är hon som fångar mina förlupna ord i luften och ger dem tillbaka med en ny mening?

Kanske får jag aldrig veta.

att strosa

Hon var djupt tagen efteråt och kunde inte förstå varför hon inte gjort det förut. Vägen från hennes hem till arbetet var i ett enda ögonblick förändrad för alltid. Denna gråa vandring från ett helvete till ett annat hade fått färg, en rodnad som ju mer hon tänkte på det spred sig till att omfatta hela hennes väsen. Huden krackelerade likt en islossning där det oroliga havet pressar på för att efter en lång hård vinter åter få bölja fritt. Anledningen var tid, hon hade en enda gång tagit sig tid. Istället för den inåtvända blick hon vanligtvis bar omkring på öppnade hon denna gång ögonen för omvärlden. Förundran över vad hon såg saktade ner hennes steg och fyllde henne med hopp. En tanke tog form inom henne men hon tvekade att ge den ord, viss om att det var oåterkalleligt.
"Jag vill inte längre..."
Tårarna förblindade henne och bröt ljuset likt prisman i regnbågens alla färger. Hon stannade för att torka sina tårar när någon ryckte henne i kjolen. Ett barn med smutsiga händer fläckade hennes kläder men hon stod lugnt kvar.
"Varför är du ledsen", frågade barnet med en enkelhet som hon aldrig förfogat över.
"Du ska vara glad över mina tårar", svarade hon och insåg i samma ögonblick att hon var fri.
Varsamt lösgjorde hon sig från barnet och vände stegen åt ett nytt håll.
"Aldrig mer", tänkte hon.