ett tillslag

Mor stod vid diskbänken och pressade sina händer hårt mot den rostfria ytan. Jonas stod bakom henne och tittade ut på gårdsplanen genom köksfönstret. Från sin plats såg han inte mors tårar men det svaga snyftandet förrådde henne.
"Varför", viskade hon tyst.
Far stod ute på gården tillsammans med ett par poliser. Framför dem på gräsmattan låg Sara, livlös. Brunnen låg öppen med locket strax bredvid. Det svarta hålet i marken var en pupill som stirrade rakt in i Jonas själ och han betvingade en impuls att blunda. Trots avståndet hördes fars ilskna röst genom det stängda fönstret. En av poliserna fick far att lägga händerna på ryggen för att därefter sätta handklovar på honom.

"Så, jag förstår att det är svårt men ni måste ändå försöka ta er samman", sade polisen till mor när de satt ensamma i köket, "er man påstår att han är oskyldig men bevisen är ju entydiga."
Jonas stod med örat tryckt mot dörren inne i sängkammaren för att kunna höra vad som sades i köket. Saras ena vita sko hittade de under ett par gamla mattor på höskullen och hennes hårtofs låg instoppad längst in i en byrålåda bland fars underkläder.
"Jag vet inte", sade mor, "jag vet inte vad som har hänt, men han har inte mördat någon."
"Hur förklarar ni annars att flickstackaren hittas på botten av brunnen med ett tungt cementlock på och hennes sko och hårtofs undanstoppade här på gården."
"Jag vet inte", sade mor igen, denna gång svagare och med gråten farligt nära.
"Säg nu som det är, samvetet kommer att kännas så mycket lättare då."
"Han är visserligen onödigt sträng ibland men någon mördare är han då inte", sade mor nu med trots i rösten.
"Pojken din säger att han sett er man svassa runt Sara vid ett flertal tillfällen."
"Jonas?"
"Ja, till och med att han har lurat in henne i vedskjulet. När er man fick höra det började han skylla ifrån sig på er son, att han skulle lagt hårtofsen i lådan."
"Det räcker nu, det var min man som gjorde det."

När Jonas fick komma ut i köket stod mor darrande mitt på golvet med tårarna rinnande utmed kinderna. Han rusade fram till henne och kramade henne hårt. Polisen tog ett bistert farväl och lovade återkomma. När dörren stängdes brast det för mor.
"Jag var tvungen att välja", grät hon.

ett tilltag

Han tittade sig i spegeln och kisade med ögonen. Moster sade alltid att han hade mors ögon och hennes näsa men inte ens med ögonen halvt stängda kunde han se några likheter. Han ville inte se ut som mor, han ville likna Sara. Bilden av henne under äppelträdet där hon stod alldeles stilla och tittade upp i lövverket var för alltid inpräntad i hans minne. Hennes blommiga sommarklänning som var så tunn att konturerna av hennes kropp syntes därunder, hennes vita lackskor som kontrasterade mot hennes brunbrända ben och hennes ljusa hår som alltid var uppsatt med en tofs i nacken.

Mors klänningar var inte på långa vägar så vackra som Saras. Stormönstrade i grälla färger hängde de på galgar inne i garderoben. Han plockade ut en med stora gröna näckrosblad på, åtminstone trodde han att det var näckrosblad. Först tvekade han när han höll upp den framför sig i spegeln men impulsen blev till sist för stark. Den var alldeles för stor för honom men det gjorde å andra sidan att den lätt gled över huvudet och draperade sig utanpå hans kläder. En röd scarf med blålila krumelurer knöt han om halsen, nu fattades bara ett par skor. Mors högklackade finskor med blanka silverspännen stod på golvet i garderoben och han böjde sig ner för att ta ut dem när han hörde fars röst bakom ryggen.
"Vad i helvete, pojk, håller du på med."
Han ville säga att han bara tänkte på Sara men ur honom kom bara en flämtning. Far tog honom hårt i armen medan han ryckte av honom scarfen.
"Vad är det för ett djävulens påhitt", fräste han i ansiktet på honom.
Hans far hade förvandlats till en blodtörstig varg där fradga rann ur mungipan och de vassa tänderna blänkte av hunger. Han kände inte ens när klänningen åkte av, inte heller när han blev utsläpad på gården fram till brunnen. Det susade i huvudet på honom och han visste att han skulle dö.

Anlag

Det började alltid med de små dropparna på överläppen. När han kände efter med toppen på pekfingret blev fingret alldeles fuktigt. Han stoppade fingret i munnen och slickade av den salta vätskan. Med en suck lutade han sig tillbaka i stolen och slöt sina ögon. Genom åren hade han försökt att välkomna paniken, omsluta den istället för att blint förlora sig i kaoset. I dag var inte en sådan dag. Beskedet att hans far var ute igen satte igång en tankespiral som var allt annat än sund. Framför sig såg han den mörka brunnen och ljusskärvan som blev allt mindre när locket sköts på plats. Han knep ihop läpparna för att inte skrika högt. Först gnydde han bara svagt men allteftersom paniken spred sig i kroppen kunde han inte längre hålla emot. Fingrarna höll ett krampaktigt grepp i stolsitsen när fördämningarna brast. Han ropade på mamma medan tårarna rann men allt han hörde var sin fars röst.
"Du är väl inte rädd för mörker, din lilla fjolla. Sådant trams är inget för en riktig man och jag ska se till att du blir en."

Minnet var starkare än någonsin men trots att rösterna ropade på honom ville han inte lyssna. De viskade i hans öra, smekte hans nacke med sin varma andedräkt. Värmen rann utmed axlarna, ut i armarna och fick hans fingrar att släppa greppet om stolen. De frågade honom om han ville hitta lugnet och han svarade ja. Ett enda offer krävde de, det kunde det vara värt.

Drag

Ett skälvande ögonblick innan allt somnar in.
En blick som öppnar hela himlavalvet
Du darrar av iskylan som rinner längs marken
Naken står du inför mig, jag ser dig

En vindil kyler din nacke, knottrar din hud
Kalla tårar målar dina kinder
Du måste gå nu, jag släpper din hand
Motvilligt ser jag frosten bära dig

Förnimmer en suck av evig sorg
Men vet likväl att den falnar
När värmen tinar din frusna själ
Växer åter bladen på din nakna stam

ett oväder

Svarta regnvåta moln tynger mitt hjärta
Vinden river stora hål i min själ
Min andning är snabb och grund
I väntan på den förlösande gråten

Dagen är svart som natten
Sanning förvandlad till lögn
Allt som gavs togs mångfalt tillbaka
Kvar finns bara en lerig fåra

Inget oväder varar för evigt
Jag ska se solen igen
Le och skratta av lycka
Tack vare mig själv, ingen annan

lärorikt

Sven slet sitt här i förtvivlan, bildligt talat. Flinten han varit utrustad med de senaste åren gjorde ett sådant teatraliskt uttryck omöjligt. Ett konstant sorl som från en åldrig dammsugare vibrerade i rummet. Emelie satt med fötterna uppslängda på bänken nonchalant tuggande på ett tuggummi. Jonas var djupt försjunken i sin mobiltelefon, några andra med Jennifer i spetsen släntrade in genom dörren högljutt fnittrande utan att be om ursäkt för sin sena ankomst.
"Idag ska vi tala om tonernas intervall", började han men blev genast nedröstad.
"Kan vi inte göra något roligare än den där skiten", sade Erik med hög röst och fick genast medhåll från flera stycken.
Sven kände kallsvetten rinna till. Något hade hänt med ungarna bara de senaste åren. De gjorde ingenting utan att först få en grundlig förklaring om varför just det momentet i undervisningen var viktigt för dem. Han tyckte att pendeln svängt en aning för långt och han längtade tillbaka till tiden då eleverna gjorde som han sade utan frågor.
"Nej, varför ska vi kunna det?"
Jaha, där kom den, frågan som han bara väntat på. Svaret var sedan många år förberett och färdigt att serveras en ny publik.
"Ni måste veta vad avståndet mellan de olika tonerna kallas så ni pratar samma språk med andra musikanter."
"Jamen, det gör vi redan, det är ju du som inte fattar", sade Jonas som tillfälligt lagt ner sin mobil.
"Vem fan bryr sig om vad det kallas, det viktiga är väl att det låter bra och att man vet vad man gör", fyllde Jessica i.
Hela klassen tystnade och tittade på Sven. Han kände hur färgen steg i ansiktet på honom, andningen blev snabbare och det började sticka i fingrarna.
"Jag kommer strax tillbaka", sade han och rann ut genom dörren innan han riskerade ett svimmningsanfall.
Han rusade bort tilll personalrummet och stängde dörren efter sig. Med darrande händer tog han ut sin kopp från skåpet och satte kaffenyckeln i automaten. Det trygga ljudet från kaffet som porlade ner i koppen gjorde honom aningen lugnare. Ungarna pratade hela tiden om Spotify, Youtube och andra namn som han inte ens kom ihåg. De laddade ner musik, drog ut tabs för gitarr och bas och struntade fullständigt i att lära sig noter. Han önskade att de närmaste åren skulle gå fort så han slapp ifrån skiten och kunde gå i pension.

en trend

Näsan var en aning sned, öronen lätt utåtstående och han hade ett alldeles för stort mellanrum mellan framtänderna. Dessutom plågades han av fräknar på näsan som spred sig ner på båda kinderna. Genom åren hade han blivit en mästare på att kamouflera sina tillkortakommanden. Hatten och den brokiga scarfen tog fokus ifrån hans ansikte. Visst hade några kommit med kommentarer om hans utstyrsel i början på högstadiet. Likväl fortsatte han med sin förklädnad och så småningom blev han accepterad som en något udda men harmlös figur i utkanten av händelsernas centrum. Han trivdes med det, att få vara ifred.

Det började utan att han ens tänkte på det. Hade han varit uppmärksam skulle han naturligtvis ha sett det, men som vanligt levde han i sin egen värld när han var i skolan. Första tecknet på att något hade förändrats kom när Emelie plötsligt sade hej till honom i korridoren. Någon dag därefter nickade Oscar mot honom och sade "tja". När Andreas stod i cafeterian med en hatt på huvudet och en scarf runt halsen förstod han något var riktigt fel. Världen hade blivit tokig. Inte bara Andreas började klä sig som honom, alla killar dök plötsligt upp med hatt och scarf. Mot sin vilja hamnade han i en malström som obönhörligt drog honom in mot centrum. En plats han i hela sitt liv undvikit med näbbar och klor. Han kände sig obekväm när alla började prata med honom om sådant han inte brydde sig om. De frågade honom vad han tyckte om deras kläder, deodorant och smycken, vilken mat han föredrog. Han fick panik, han var tvungen att göra något åt saken.

Nästa dag tog han på sig en urtvättad, alldeles för stor tröja vars ärmar slutade ett par centimeter nedanför fingertopparna. Hatten lade han undan och istället knöt han en gammal halsduk runt huvudet. När han tittade sig i spegeln var han nöjd, han såg inte klok ut. Lämnade de inte honom ifred efter detta visste han inte hur han skulle göra.

begagnat

Han satt näst intill apatisk och tittade ut på solen genom sina skitiga fönster. Solen borde göra honom glad, det hade den alltid gjort förut. Det var som om någon dragit ut proppen och dränerat honom på all energi. Till och med jobbet hade förlorat sin glädje. Han gick dit, gjorde vad han skulle, gick hem och låste dörren om sig. Alla sade åt honom att släppa det, men hur skulle han kunna göra det. Hon ville inte ens prata med honom. Att samma dag kunde få så olika betydelse beroende på i vilket ljus man såg det. När han träffade henne präntade han den dagens datum som en av de lyckligaste dagarna i livet. Nu förbannade han dagen och önskade att han aldrig hade sett henne. Trots det älskade han henne fortfarande men han förstod att det var omöjligt. Hon var färdig med honom, tagit det hon ville ha av honom, hans känslor, hans tillit och hans självkänsla.

Någonstans inom sig visste han att han skulle komma ut på andra sidan som en hel människa igen. Han hade gjort förut och han kunde göra det igen. Först var han tvungen att sörja klart, blotta sitt innersta, vräka ur sig allt ont. Sådant var han bra på, hade massor av träning. Så innerligt trött han var på känslor och vad de gjorde med honom. Nästa gång, lovade han sig, skulle allt bli bättre.

något som kryper

Fullt koncentrerad med en likadan keps på huvudet som farfar stod hon böjd framåt över hålet i marken. Dagen var ännu knappt påbörjad och därinne i skogsdungen bakom huset rådde ett trolskt dunkel. Ormbunkarna droppade av dagg och det våta gräset kittlade henne på de bara benen. Tystnaden låg som en fuktig filt över dem och den bröts bara vid de tillfällen då farfar tog ett nytt tag med spaden.
"Jag tror det är för torrt i marken", sade han efter att ett stort stycke jord återigen vänts åt sidan.
Magdalena vägrade tro att de inte skulle hitta någon mask och koncentrerade sig så ögonen blev dubbelt så stora. De hade förberett en glasburk med lite löv och jord i botten och där var det meningen att alla maskarna skulle bo tills de blev agn ute vid sjön. Itsmahoa, farfars katt, kom smygande genom det höga gräset och jamade svagt, som om också han respekterade den tidiga morgonens tystnad. Eller så ville han se hur arbetet fortskred, han var ju ändå den som skulle få ta del av dagens fångst i sista änden. Magdalena strök katten över ryggen.
"Om inte vi kan åka och fiska får ju inte Itsmahoa någon mat", sade hon med en sorgsen ton i rösten.
"Vi ger väl inte upp än, eller", sade farfar och vände ännu en tuva.
Magdalena hade plockat upp mängder av små pinnar och rötter i tron att det var mask och hon började misströsta att de någonsin skulle kunna ge sig ut. Det var inte fisket i sig som lockade, även om hon tyckte om känslan när flötet sjönk under ytan och motståndet i spöet när hon lyfte fångsten mot ytan. Det var mer att få vara ensam med farfar i båten, alla hans historier om när han var liten, hans skratt, att sitta tyst bredvid honom och se fåglarna flyga tätt över ytan.
"Ser du, där är en", sade farfar och pekade.
Magdalena nöp med fingrarna om masken och drog ut den innan den försvann igen. Hon log med hela ansiktet när hon lade ner masken i burken.

en installation

Vilsen liten och rädd står jag blickstilla
Rör jag mig faller världen samman
Skriker efter kärlek, närhet, ett ord
Betyder jag något för dig, varför

Stilla väntar jag på ett svar
Under tiden går folk förbi
Fullt upp med sina egna liv
Jag är ett rundningsmärke, en slocknad fyr

Gå vidare, vart då, hur, inte ensam
Med dig vill jag gå, i mörker
Mot ljuset, bekräftad och älskad
Min gåva till dig är jag

Montera inte ner mig, avslutad
Våga se, ta ett ärligt steg i dig själv
Jag står fortfarande kvar för din skull
Fast förankrad, fast besluten att ge

Innan glädjen får oss kommer sorg
Över allt som inte är sagt, inte gjort
Kryp in i mig och ge mig alla dina tankar
Jag lovar att hitta en väg ut

Långt därborta lyser äkta kärlek
Den är till för de som vågar
Stilla står jag och väntar dig
Följer du med, eller stannar du

Ditt val