onsdag 10 november 2010

lärorikt

Sven slet sitt här i förtvivlan, bildligt talat. Flinten han varit utrustad med de senaste åren gjorde ett sådant teatraliskt uttryck omöjligt. Ett konstant sorl som från en åldrig dammsugare vibrerade i rummet. Emelie satt med fötterna uppslängda på bänken nonchalant tuggande på ett tuggummi. Jonas var djupt försjunken i sin mobiltelefon, några andra med Jennifer i spetsen släntrade in genom dörren högljutt fnittrande utan att be om ursäkt för sin sena ankomst.
"Idag ska vi tala om tonernas intervall", började han men blev genast nedröstad.
"Kan vi inte göra något roligare än den där skiten", sade Erik med hög röst och fick genast medhåll från flera stycken.
Sven kände kallsvetten rinna till. Något hade hänt med ungarna bara de senaste åren. De gjorde ingenting utan att först få en grundlig förklaring om varför just det momentet i undervisningen var viktigt för dem. Han tyckte att pendeln svängt en aning för långt och han längtade tillbaka till tiden då eleverna gjorde som han sade utan frågor.
"Nej, varför ska vi kunna det?"
Jaha, där kom den, frågan som han bara väntat på. Svaret var sedan många år förberett och färdigt att serveras en ny publik.
"Ni måste veta vad avståndet mellan de olika tonerna kallas så ni pratar samma språk med andra musikanter."
"Jamen, det gör vi redan, det är ju du som inte fattar", sade Jonas som tillfälligt lagt ner sin mobil.
"Vem fan bryr sig om vad det kallas, det viktiga är väl att det låter bra och att man vet vad man gör", fyllde Jessica i.
Hela klassen tystnade och tittade på Sven. Han kände hur färgen steg i ansiktet på honom, andningen blev snabbare och det började sticka i fingrarna.
"Jag kommer strax tillbaka", sade han och rann ut genom dörren innan han riskerade ett svimmningsanfall.
Han rusade bort tilll personalrummet och stängde dörren efter sig. Med darrande händer tog han ut sin kopp från skåpet och satte kaffenyckeln i automaten. Det trygga ljudet från kaffet som porlade ner i koppen gjorde honom aningen lugnare. Ungarna pratade hela tiden om Spotify, Youtube och andra namn som han inte ens kom ihåg. De laddade ner musik, drog ut tabs för gitarr och bas och struntade fullständigt i att lära sig noter. Han önskade att de närmaste åren skulle gå fort så han slapp ifrån skiten och kunde gå i pension.

11 kommentarer:

Fröken Johansson sa...

Jag njöt av att läsa din text, allt från flinten till "nymodigheterna". Känns mycket realistiskt. Tycker lite synd om musikläraren som inte vågar ta ut svängarna lite och tänka utanför ramarna och ta tillvara på den kunskap som eleverna redan besitter och kanske lära sig något nytt på kuppen. Det gäller att hänga med i utvecklingen....

marmoria sa...

Jag tycker synd om alla, Sven och eleverna.

marie ettanbo sa...

Stackarn. Inte lätt för någon när man inte förstår vad den andre säger....

Mulen sa...

Vilken härlig inledning! Du satte mig i stämning från första meningen!

disco sa...

jättebra text. Många som hamnar i den situationen.

Anitha Östlund Meijer sa...

Stackars farbror...
Bra och medryckande skrivet

foxy sa...

Känner igen mej lite, är kanske i farbroderns ålder, bra text som vanligt!

disco sa...

Ja du känner nog likadant om en stund.
Beklagar jobbigt är det.

http://tittelina.blogspot.com sa...

Medryckande målande berättelse. Man vill skaka om både elever och lärare.

MrTille sa...

Jag längtar efter att få läsa en längre berättelser, och inte bara utdrag ur sådana som verkar bra :)

Kalle Byx sa...

Kul och välskrivet om skilda världar.