skrubbsår

Han visste att han borde tycka om orientering men det gjorde han inte. Alla dessa kontroller som inte stod där de skulle, kartan som aldrig stämde överens med verkligheten, snåriga skogar, genomsura mossar, mygg, livsfarliga kor som jagade en genom hagarna. Listan kunde göras lång med anledningar till varför han inte tyckte om orientering.

Analyserna efteråt var ett undantag. När han och pappa satt med kartorna framför sig och diskuterade vägval, kompassriktningar, höjdkurvor och gemensamt avgjorde vad som varit bra eller dåliga val, då gillade han orientering. Så länge det gick hyfsat bra för honom, vill säga.

På sistone hade han av någon outgrundlig anledning sprungit fel redan från början och missat första kontrollen vid ett flertal tävlingar. Eftersom han då var hjälplöst efter i resultatlistan hade han valt att avbryta till pappas stora förtret. Uppmaningarna duggade tätt om att inte ge upp, fortsätta springa, man vet aldrig vad som händer längre fram. Jodå, han visste. Om han kom på den nedre halvan i resultatlistan hjälpte det inte att pappa försökte köra med sina uppmuntrande tillrop, besvikelsen lyste ändå igenom fasaden. Då avbröt han hellre. Till och med det började bli svårt efter ett par gånger.

Söndag och tävling som vanligt. Efter en ryggdunk av pappa rusade han iväg mot första kontrollen men missade ett stigkors. När han väl upptäckte misstaget var han redan långt efter. Inne i huvudet målade han upp samtalet med pappa och insåg att han inte ville vara med om det en gång till. Han satte sig under en gran och grät en stund innan han tog mod till sig att gå tillbaka. Kottarna under granen hade gjort djupa veck på hans bara ben och han tog upp en i handen. Utan att egentligen veta vad han gjorde började han skrapa den vassa kotten över armen tills blodet började rinna. Nu hade han i alla fall ett giltigt skäl att avbryta tävlingen, sedan fick pappa säga vad han ville.

Monstret under sängen

Jag har aldrig sett det, men bara ljudet gör att det går kalla kårar längs ryggen på mig. Det är en av anledningarna till att jag inte går in och lägger mig hos mamma och pappa längre. De säger att jag är för stor för det, att jag ska sova i min egen säng, men hade inte monstret bott under deras säng skulle jag gått in i alla fall. Nu vågar jag inte.

Hur mamma och pappa vågar ligga kvar när monstret nästan tar livet av dem fattar jag bara inte. Mamma stönar och ylar omvartannat, pappa grymtar som om han höll på att bli strypt tills de plötsligt blir alldeles tysta. Då kan jag inte låta bli att skrika på dem.
"Lever ni fortfarande?"
"Jadå, ingen fara, monstret är borta nu."
Pappa förklarade att monstret bara bor hos vuxna. Jag hoppas att jag aldrig blir vuxen.

lära sig räkna

Hon fattade verkligen inte vad mamma menade. Det värsta var att när hon blev osäker såg mamma så där arg ut i ansiktet som hon brukade göra när Malin gjort något dumt. Då blev det ännu värre, alla tankarna bara snurrade runt där inne i skallen.
"Men tänk nu, snälla lilla gumman, så svårt kan det väl inte vara. Om du har fyra bollar och får fem bollar till, hur många har du då sammanlagt?"
Malin tänkte på alla bollarna och undrade plötsligt vilken färg de hade, om de var lika stora och om de var gjorda i plast eller var så där fina som bollarna på fotbollsträningen. En sådan skulle hon önska sig när hon fyllde år, det hade hon bestämt sedan länge.
"Nå, hur många?", undrade mamma irriterat.
"Det är inget roligt när du bara blir arg hela tiden, jag vill leka istället."
"Det blir ingen lek förrän vi har klarat av räkningen, bara så att du vet det."
Malin suckade tungt. Det var mycket lättare i skolan när man fick vara ifred. Att skriva talen i böckerna var inga som helst problem men så fort någon frågade henne blev hon alldeles tom i skallen. Hon fattade inte varför det skulle vara så himla bråttom hela tiden, när hon precis fått tag i siffrorna och såg dem framför sig avbröt alltid någon så allting blev en enda röra igen och hon fick börja om. Då var det mycket roligare att rita och måla, där fick man göra lite som man ville. Malin lade ner huvudet på bordet och började fantisera om allt kul hon skulle rita sedan, en grön björn med långkalsonger och höghatt, en prinsessa på motorcykel med tända tomtebloss i avgasrören, fyra pingviner som drog en isbjörn på en kälke i öknen, en hel skock med fåglar som...
"Jag ger upp", sade mamma och suckade samtidigt som hon skakade på huvudet. "vad ska det bli av dig egentligen."

låtsaskompis

Du sitter som en mörk fläck i mitt öga, omöjlig att bli av med, om jag nu skulle vilja det. Jag är din väg ut ur mörkret, genom mig tillåts du se dagen därute. Vi samtalar ändå ibland om saker vi ser, om saker vi gör. Du har varit noga med att poängtera att vi måste dela allt, men jag gillar inte allt du gör genom mig. När du är elak mot mina syskon skäller jag på dig men du skrattar bara och säger att jag inte kan göra någonting åt det. Jag tycker mycket om mina syskon och går du över gränsen har jag kommit på ett sätt att stoppa dig, trots att du är min vän.

"Din djävla idiot, se nu vad du gjorde med mina läxpapper."
"Det var inte jag, det var Agnes, jag har talat om för henne att hon inte får göra så."
"Nu får du väl för fan sluta att skylla ifrån dig på den där djävla Agnes, tror du att jag är dum i huvudet eller?"

Jag tystnar eftersom allt jag säger från och med nu kommer att feltolkas. När Agnes höjer min hand och slår ett knytnävsslag rakt i ansiktet på min syster bestämmer jag mig. Hela vägen uppför trappan hör jag jämmerlåten från vardagsrummet där min syster ylar av smärta.

Den kalla luften är frisk mot huden och ett lätt duggregn sköljer mitt ansikte när jag öppnar fönstret. Innan Agnes förstår vad som kommer att hända har jag redan hoppat.
"Jag varnade dig", viskar jag innan jag slår i asfalten på garageuppfarten.

Lön för mödan

Han var omåttligt irriterad men var noga med att inte visa det utåt. Folk var mer på sin vakt nu efter hans sista erövring och till en början hade det bara gjort honom mer upphetsad men när han nu fortfarande inte lyckats hitta ett nytt offer började det tära på hans humör. För sin egen skull kunde han nog tänka sig ett uppehåll tills det lugnade ner sig men andarna ville annorlunda. De gånger han var nere i källaren för att längtansfullt smeka den tomma stolen skrek de åt honom att fylla deras magar med nytt blod. Det gick helt enkelt inte att stå emot, han var tvungen.

Under två månaders tid hade han gått omkring med en växande klump i magen. Varje gång han tog en tur med bilen höll han ögonen öppna. På Ica pratade han glatt med de han kände medan blicken hela tiden sökte mellan hyllraderna efter tänkbara offer. Inte ens när han rastade hunden kom flickorna fram och ville klappa. Hösten var en förfärlig tid, alla höll sig inomhus, parken låg öde där han annars hade lätt att skilja sitt utvalda får från flocken. Alla tänkbara uppslag slog slint innan de ens blivit realiserade, det som förut varit självklart grinade honom nu elakt rakt i ansiktet. Hade han förlorat sin förmåga skulle han dö, det var han övertygad om. Andarna skulle äta honom levande och låta resterna långsamt ruttna bort på botten av brunnen.

"Är du ledsen?"
Han ryckte till av den späda rösten tätt intill. Han hade förlorat sig i sina tankar halvvägs ut ur bilen och nu stod hon framför honom som en liten gudinna med sitt ljusa hår fuktat av duggregnet. Hon frågade om han var ledsen och han tvingade sig att få gråten upp till ytan trots att han nu bara ville skratta. Sin vana trogen parkerade han bilen i bortre änden av parkeringen bakom återvinningscontainrarna. Bara ett fåtal bilar stod i närheten och han förstod att han äntligen skulle få betalt för sin väntan.
"Lite grann, det var snällt av dig att du frågade", sade han och spanade samtidigt efter någon vuxen i flickans sällskap.
Hon höll i en halvfull plastkasse med tomma konservburkar.
"Ska jag hjälpa dig att slänga skräpet", frågade han henne vänligt och sträckte fram sin hand.
Hon tvekade en aning men räckte honom sedan kassen. Allting skedde sedan på bara ett sekunder, med en snabb rörelse slet han in henne i bilen, stängde dörren, startade och körde därifrån. Flickan skrek, något han var ovan vid eftersom han alltid annars lyckades att söva ner dem. Mot sin egen vilja slog han henne hårt över ansiktet men det var nödvändigt. Han var tvungen att få tyst på henne, han skulle i alla fall tvätta henne ren sedan, innan han gav henne till andarna i brunnen. Livet hade återigen tagit en oväntad vändning och han kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom honom.

önskelista

Jul, denna högtid som innehåller så mycket förväntningar. Vad önskar jag mig av dessa dagar? För en gångs skull är det meningen att man ska släppa alla sina vanliga önskningar och försöka hitta på något som går att packa ner i ett litet paket. Jag har faktiskt inte en aning om vad jag vill ha som går att få ner i en låda och som dessutom är tillräckligt billigt för att någon av mina barn ska ha råd att köpa det. Vad jag egentligen vill ha är att mina barn kommer över och tillbringar lite tid här hemma, att de tackar ja när jag bjuder in dem till jul, det räcker gott. Om det sedan kan spilla över på resten av året så är jag mer än nöjd. Man ska inte önska saker åt andra men jag hoppas att min äldsta dotter vinner kampen mot ätstörningarna, att min andra dotter hittar sig själv och inte hela tiden hamnar i situationer hon mår dåligt av, att min äldsta son fortsätter att göra musik som förhoppningsvis tar honom in i min värld så småningom och till sist att min yngste son förvaltar alla sina goda sidor, som är många. Önskningar som jag behåller för mig själv så att inte de plötsligt förvandlas till krav som blir svåra att hantera.

Som tur är har jag både syskon och föräldrar i närheten som betyder mycket för mig och som jag kommer att träffa en hel del under dessa dagar. Förra julen gick i rannsakningens tecken och jag hoppas att denna jul istället kommer att andas framtidstro. Tid för skrivande är till sist en önskning som alltid står högt upp på alla listor, inte minst för att skrivandet hjälper till att hålla ordning på tillvaron.

snubbla

Sven Efraim Larsson var en till synes lugn och behärskad individ. Intrycket man fick vid en närmare granskning av hans person, om nu någon skulle komma på den befängda idén, var att han var påfallande kort. Att längden inte hade någon betydelse var ett av de värsta talesätt han någonsin hört. Folk ignorerade honom i köer och gjorde sig lustiga över att han var tvungen att hoppa för att se över disken i affären. Han skaffade platåskor och höghatt för att på så sätt förlänga sig själv i båda ändar men inte heller det hjälpte till att stoppa gliringarna.
"Du ser ut som en cirkusclown", skrattade en liten rödhårig pojke när han för femtioelfte gången snubblade i de höga skorna och lade sig pladask mitt på golvet i gallerian.
Sven Efraim Larsson blev arg, trots sitt så vanligtvis milda humör, och hoppade upp ner i flera minuter tills orken helt enkelt tog slut. Pustande och stånkande klättrade han upp på en bänk för att vila sig en stund.
"Hur ska jag få slut på eländet, är enda sättet att försvinna helt", beklagade han sig tyst.
"Du måste vända det till något positivt", sluddrade en ovårdad man bredvid honom med handen hårt kramande en ölburk.
"Vad menar du med det", frågade Sven Efraim Larsson och tänkte samtidigt att råd från en sådan slusk inte kunde vara mycket värda.
"Eftersom du inte vill att de ska skratta åt dig blir du arg, tänk om det vore tvärtom", sade mannen och tog en klunk ur burken.
"Menar du att jag ska börja skratta åt dem istället?"
"Hittar du något att skratta åt kan du väl göra det, men jag menar att du faktiskt är väldigt bra på att snubbla, lita på mig, jag är själv expert, och låt dem skratta om de vill det."
Sven Efraim Larsson tänkte en stund på mannens ord och insåg att han faktiskt hade rätt. I sin iver att bli accepterad hade han helt förbisett sin ovanliga förmåga att snubbla roligt.

Ett nytt liv började i samma ögonblick han tillät skratten. Han gjorde folk lyckliga med sina snubbelkonster som till och med började inbringa lite pengar. Butiksinnehavarna i gallerian gjorde gemensam sak och hyrde in honom för uppträdande på stora scenen i gallerians centrum varje månadskifte vid löning. De resonerade som så att lyckliga människor spenderar mer pengar. För att tjäna ännu mer pengar bad de honom skaffa högre skor och högre hatt, för att hans snubbelkonster skulle se ännu roligare ut och göra människorna ännu lyckligare.

När Sven Efraim Larsson för fjärde månaden i rad köpt högre skor och högre hatt började han få svårt att röra sig på scenen. Folk började bua åt honom istället för att skratta och i sin iver att vända den elakartade trenden försökte han sig på en bakåtvolt. Den misslyckades totalt och ljudet av Sven Efraim Larssons nacke som bröts hördes över stora delar av torget.

På bänken satt mannen med ölburken i handen och skakade sorgset på huvudet.
"Du skulle ju snubbla roligt, inte göra volter", viskade han och tog en klunk ur burken.

Min karriär som designer

Min karriär som designer blev bara en kort parantes i livet. Att jag efter så kort tid lade skapandet av nya kläder på hyllan berodde på min passion för choklad, och till viss del också det rävspel som hela tiden förekom i kulisserna. Det är ändå en tid jag minns med glädje trots sena kvällar, hispiga modeller och omöjliga deadlines. Kollektionen jag arbetade fram kom aldrig till boutiqerna, i alla fall inte under sitt rätta namn.

Jag hade alltid mitt stora skissblock med mig varthän jag än gick, idéer kommer som bekant inte enbart under kontorstid. En middag stod denna kväll på programmet med en potentiell finansiär av min kollektion och jag hade för den sakens skull låtit sy upp prov på ett par av modellerna. Vi hälsade artigt på varandra genom kyssar på kinden innan vi satte oss till bords. Jag tänkte inte föra syftet med middagen på tal förrän till kaffet och tillät mig därför att ohämmat njuta av maten och vinet. Min eventuelle välgörare var trevlig och konverserade om allt mellan himmel och jord, faktum var att hon började attrahera mig. När kaffet serverades fann jag mig vara nervös av mer än en anledning. Med handsvetten rinnande öppnade jag väskan för att visa upp den lilla provkollektion jag hade med mig. Hon nickade nöjt när jag höll upp en enkel kort klänning i svart, tunna axelband, tydliga sömmar och en liten spets i kanten. Nästa plagg var en limegrön tunn blus med en matchande kort kjol som också fick ett varmt bemötande leende. Nervositeten släppte en aning av hennes uppenbara intresse och jag slappnade av när jag plockade upp byxorna ur väskan. Vida ben med slitsar ända upp till knäna som skulle ge ett världsvant intryck på den som en gång bar dem. Nöjd satte jag mig ner för att höra hennes åsikter. Jag sträckte mig efter en chokladbit och undslapp mig en ljudlig suck när jag bet av den på mitten.
Nu hände det som bara inte fick hända. Den resterande biten av chokladen halkade ur min hand och landade på min vita skjorta. Innan jag hann reagera hade den glidit hela vägen från bröstet ner till byxlinningen och lämnat efter sig ett långt brunt spår. Jag ursäktade mig genast och reste mig för att fly till toaletten.

När jag så småningom kom tillbaka med en hjälpligt ren skjorta var hon borta. Väskan med kläder och mitt skissblock hade även de tagit samma väg. Jag gjorde flera försök att nå henne under de närmaste dagarna men hon var som uppslukad av jorden. Utan större framgång försökte jag rekonstruera min kollektion, utan mitt skissblock var jag förlorad. När jag så efter en dryg månad såg min kollektion slås upp som en sensation under ett annat namn, jag säger inte vilket eftersom jag ännu inte bestämt mig om jag ska stämma dem eller inte, kastade jag in handduken. Folk i allmänhet betraktar mig förmodligen som en slusk eftersom jag ute inte bär annat än jeans och t-shirt, men hemma innanför mina egna väggar går jag alltid omkring i mina egna skapelser och drömmer om tiden som skulle kunnat göra mig berömd över hela världen.

något spanskt

Med en stark passion för både musik, kärlek och sprit fastnade han i Sverige. De tre elementen var så starkt förknippade med honom att han vid de tillfällen någon av dem saknades inte riktigt gick att känna igen.
Hans längtan efter sitt hemland och dottern som blev kvar hos sin spanska mor gjorde honom rastlös som få. Nätter utan sömn ägnade han åt att arrangera musik, bra arrangemang som lät svåra men var lättspelade. Kanske var det därför ingen riktigt tog hans problem på allvar, hans elände behövdes för att orka vara kreativ.
När Sara, hans svenska fru, tvingade in honom för sitt alkoholmissbruk hördes protester.
"Så farligt är det väl ändå inte."
"Överreagerar du inte lite."
När han började tafsa på sina kvinnliga musikskoleelever gick det inte att bortse från faktum längre, men då var det för sent.

Manuel var en kärlekstörstande människa som följde sitt hjärta till detta kalla land. Blev han lycklig här? Sara gjorde i alla fall allt hon kunde för sin spanske man men frågan är om det någonsin var tillräckligt. Hon kunde inte riktigt ta sig igenom det sista skalet ända in i själen. När han till sist dog av sitt missbruk blev det i all sorg en lättnad. Den skuld hon alltid känt över att ha berövat honom hans familj och hemland rann bort med tårarna och lämnade så småningom plats för den djupa kärlek som från början varit orsaken till deras liv tillsammans.