Min karriär som designer

Min karriär som designer blev bara en kort parantes i livet. Att jag efter så kort tid lade skapandet av nya kläder på hyllan berodde på min passion för choklad, och till viss del också det rävspel som hela tiden förekom i kulisserna. Det är ändå en tid jag minns med glädje trots sena kvällar, hispiga modeller och omöjliga deadlines. Kollektionen jag arbetade fram kom aldrig till boutiqerna, i alla fall inte under sitt rätta namn.

Jag hade alltid mitt stora skissblock med mig varthän jag än gick, idéer kommer som bekant inte enbart under kontorstid. En middag stod denna kväll på programmet med en potentiell finansiär av min kollektion och jag hade för den sakens skull låtit sy upp prov på ett par av modellerna. Vi hälsade artigt på varandra genom kyssar på kinden innan vi satte oss till bords. Jag tänkte inte föra syftet med middagen på tal förrän till kaffet och tillät mig därför att ohämmat njuta av maten och vinet. Min eventuelle välgörare var trevlig och konverserade om allt mellan himmel och jord, faktum var att hon började attrahera mig. När kaffet serverades fann jag mig vara nervös av mer än en anledning. Med handsvetten rinnande öppnade jag väskan för att visa upp den lilla provkollektion jag hade med mig. Hon nickade nöjt när jag höll upp en enkel kort klänning i svart, tunna axelband, tydliga sömmar och en liten spets i kanten. Nästa plagg var en limegrön tunn blus med en matchande kort kjol som också fick ett varmt bemötande leende. Nervositeten släppte en aning av hennes uppenbara intresse och jag slappnade av när jag plockade upp byxorna ur väskan. Vida ben med slitsar ända upp till knäna som skulle ge ett världsvant intryck på den som en gång bar dem. Nöjd satte jag mig ner för att höra hennes åsikter. Jag sträckte mig efter en chokladbit och undslapp mig en ljudlig suck när jag bet av den på mitten.
Nu hände det som bara inte fick hända. Den resterande biten av chokladen halkade ur min hand och landade på min vita skjorta. Innan jag hann reagera hade den glidit hela vägen från bröstet ner till byxlinningen och lämnat efter sig ett långt brunt spår. Jag ursäktade mig genast och reste mig för att fly till toaletten.

När jag så småningom kom tillbaka med en hjälpligt ren skjorta var hon borta. Väskan med kläder och mitt skissblock hade även de tagit samma väg. Jag gjorde flera försök att nå henne under de närmaste dagarna men hon var som uppslukad av jorden. Utan större framgång försökte jag rekonstruera min kollektion, utan mitt skissblock var jag förlorad. När jag så efter en dryg månad såg min kollektion slås upp som en sensation under ett annat namn, jag säger inte vilket eftersom jag ännu inte bestämt mig om jag ska stämma dem eller inte, kastade jag in handduken. Folk i allmänhet betraktar mig förmodligen som en slusk eftersom jag ute inte bär annat än jeans och t-shirt, men hemma innanför mina egna väggar går jag alltid omkring i mina egna skapelser och drömmer om tiden som skulle kunnat göra mig berömd över hela världen.