snubbla

Sven Efraim Larsson var en till synes lugn och behärskad individ. Intrycket man fick vid en närmare granskning av hans person, om nu någon skulle komma på den befängda idén, var att han var påfallande kort. Att längden inte hade någon betydelse var ett av de värsta talesätt han någonsin hört. Folk ignorerade honom i köer och gjorde sig lustiga över att han var tvungen att hoppa för att se över disken i affären. Han skaffade platåskor och höghatt för att på så sätt förlänga sig själv i båda ändar men inte heller det hjälpte till att stoppa gliringarna.
"Du ser ut som en cirkusclown", skrattade en liten rödhårig pojke när han för femtioelfte gången snubblade i de höga skorna och lade sig pladask mitt på golvet i gallerian.
Sven Efraim Larsson blev arg, trots sitt så vanligtvis milda humör, och hoppade upp ner i flera minuter tills orken helt enkelt tog slut. Pustande och stånkande klättrade han upp på en bänk för att vila sig en stund.
"Hur ska jag få slut på eländet, är enda sättet att försvinna helt", beklagade han sig tyst.
"Du måste vända det till något positivt", sluddrade en ovårdad man bredvid honom med handen hårt kramande en ölburk.
"Vad menar du med det", frågade Sven Efraim Larsson och tänkte samtidigt att råd från en sådan slusk inte kunde vara mycket värda.
"Eftersom du inte vill att de ska skratta åt dig blir du arg, tänk om det vore tvärtom", sade mannen och tog en klunk ur burken.
"Menar du att jag ska börja skratta åt dem istället?"
"Hittar du något att skratta åt kan du väl göra det, men jag menar att du faktiskt är väldigt bra på att snubbla, lita på mig, jag är själv expert, och låt dem skratta om de vill det."
Sven Efraim Larsson tänkte en stund på mannens ord och insåg att han faktiskt hade rätt. I sin iver att bli accepterad hade han helt förbisett sin ovanliga förmåga att snubbla roligt.

Ett nytt liv började i samma ögonblick han tillät skratten. Han gjorde folk lyckliga med sina snubbelkonster som till och med började inbringa lite pengar. Butiksinnehavarna i gallerian gjorde gemensam sak och hyrde in honom för uppträdande på stora scenen i gallerians centrum varje månadskifte vid löning. De resonerade som så att lyckliga människor spenderar mer pengar. För att tjäna ännu mer pengar bad de honom skaffa högre skor och högre hatt, för att hans snubbelkonster skulle se ännu roligare ut och göra människorna ännu lyckligare.

När Sven Efraim Larsson för fjärde månaden i rad köpt högre skor och högre hatt började han få svårt att röra sig på scenen. Folk började bua åt honom istället för att skratta och i sin iver att vända den elakartade trenden försökte han sig på en bakåtvolt. Den misslyckades totalt och ljudet av Sven Efraim Larssons nacke som bröts hördes över stora delar av torget.

På bänken satt mannen med ölburken i handen och skakade sorgset på huvudet.
"Du skulle ju snubbla roligt, inte göra volter", viskade han och tog en klunk ur burken.