en speciell plats

Rötter, mossa och stora stenar varsamt utlagda i ett oregelbundet mönster. Granar som i flera generationer kämpat för att bli dem de är, stolta och trygga står de och blickar ut över nejden. Marken som sluttar brant upp mot berget täcks av blåbärsris. Står jag alldeles stilla kan jag höra vinden rassla i de torkade fröställningarna i mosskanten. Spillning av älg och rådjur vittnar om att de är många men som jag sällan får se, men jag vet att de är där, avvaktande och nyfikna. Trots mina försiktiga steg längs stigen skrämmer jag upp en skogsduva som i sin tur får mitt hjärta att hoppa till. Doften är mättad av fukt, hösten dränker allt i sin väg, målar allt i mörkare toner i väntan på iskylan som så småningom ska ta hela skogen i besittning. Ännu så länge kryper insekter längs rötterna på jakt efter föda men snart ska de dö eller kanske övervintra i någon hålighet. Jag tar ett djupt andetag och känner mig hemma.

Styrka

Det sipprar in ljus från ett litet, litet hål i min själ.
En punkt stor som ett knappnålshuvud, men det räcker.
Jag har sett det förr, anat det, smakat på det, vet att det går.
Genomlider, ror i motvind, söker lä bakom udden.

Vattnet hotar att sluka min bräckliga farkost.
Svart och oändligt djupt, virvlar, strömmar.
Känner att jag håller andan, väntar.
Koncentrerar mig på ljuspunkten, liggande.

Jag kommer att resa mig upp, växa.
Jag har gjort det förr, nu ska jag komma ihåg.
Ta ett steg upp på land, fast mark.
Aldrig vända mig mot vattnet igen.

smak

Han förbannade sin täppta näsa, det var som att ha bomullstussar instoppade i skallen. När han vänligt försökte hälsa på folk flög hela meningar bestående av enbart konsonanter ur honom. Den rara lilla damen som han förra veckan mer eller mindre lurade att köpa en starkt kryddad korv stod nu framför honom återigen.

"Goddag, jag skulle vilja ha en bit av den korv ni förra fredagen rekommenderade mig", sade hon vänligt och plirade med sina ögon bakom glasögonen.
"Så, ni gillade den i alla fall, det var väl en lycka", svarade Kazir så tydligt han förmådde.
"Inte trodde jag att er konstiga mat skulle tilltala mig, men det gjorde den faktiskt", fortsatte damen glatt.
"Allt är inte vad det ser ut att vara", svarade Kazir vänligt.
"Försök inte lura mig att äta fågelbon eller gravida apor, då raseras genast mitt förtroende för er."
"Det skulle jag aldrig göra, en fin dam som ni förtjänar det allra bästa."
"Ja, mina smaklökar har på äldre dagar blivit alltmer finsmakade och tål verkligen inte att äta det ni vanligtvis äter."
"Nej, min kära dam, min föda är enkel och jag sparar alltid det bästa åt mina kunder."
"Ni tar väl er inte ton, försök inte vara någon annat än den ni är, en enkel arbetare vars enda syfte är att ge mig det jag vill ha."
"Skulle aldrig komma på fråga, jag är er, helt och hållet."
"Nå, plocka då ihop en kasse med varor som jag stolt kan gå hem med och visa upp för mina vänner, jag är tillbaka om femton minuter."

Kazir bugade sig långt ner under disken och när han ställde sig upp igen var damen försvunnen. Blodet bultade i pannan av förnedring och han var tvungen att gå ut bakom disken för att banka näven i bordet. Samtidigt passade han på att göra ett tröstlöst försök att snyta sig. Den här gången skulle han inte låta sig trampas på. Med stor iver plockade han ihop en kasse helt enligt den gamla damens önskemål. I salladen med oliver och pinjenötter ringlade han olja från en flaska utan etikett. Hade inte huvudet sprängt så av förkylningen skulle han kostat på sig ett leende.

"Goddag, är min matkasse färdig", undrade den gamla damen kort efter att hon energiskt plingat på den lilla klockan som stod uppställd på disken.
Kazir log vänligt mot henne och räckte över kassen med matvaror.
"Smaklig måltid, på återseende."

Mästare

Mehowan stod bredbent framför den lille pojken och skrek så skägget fladdrade. Tänderna lyste märkligt vita genom det toviga håret, ett resultat av roten han tuggade varje morgon. Blicken var blodsprängd och benhårt fastnaglad vid den taniga kroppen som låg på marken.

Pojken skulle aldrig bli man.Det var inte Mehowans fel, inte pojkens heller. Enligt Mehowan var det nästintill förutbestämt att pojken skulle sluta här, sönderslagen och förnedrad. Hela sitt trettonåriga liv hade han ägnat åt allt annat än att göra sig redo för vuxenlivet. Sittande på en stubbe i skogen med blicken riktad mot stjärnorna, vad skulle det tjäna till. Pojken pratade med himlen som om den hade några svar att komma med. Mehowan var inte ensam om sin misstro mot den underlige parveln. Trådsmal utan ett uns av muskler låg han flämtande i gruset och spottade blod.

"Vatten kommer att rena din själ och du blir fri", gnydde pojken knappt hörbart.
"Kan du inte ens prata ordentligt ditt lilla missfoster", hånade Mehowan högt och ljudligt så alla de församlade skulle höra.
"Dina öron kommer att höra himlen skrika, Den store Bau kommer att gråta träden till marken, fäkta med sina armar så bergen rasar."
Trots sitt ynkliga yttre steg en glöd i pojkens ögon så till och med Mehowan tillfälligt ryggade undan.
"Lyssna inte på honom, hans sinne är förtvinat, se på hans kropp, inte kan hans ord bära ett enda uns av sanning i sig."
Ett sorl som Mehowan tolkade som bifall lade sig som en filt över lägret. Nu fick det vara nog med tokigheter. Han tog sitt svärd och höjde det över huvudet. Sorlet ökade i styrka när Mehowan tog sats för att göra slut på pojken. Ett dovt mullrande lade sig i botten av kören för att sedan växa i styrka. Först förstod Mehowan inte alls men när Lowarch kom skrikande i riktning från floden blev allting klart för honom. Det var han som skulle dö, inte pojken.

Pojken reste sig upp, ställde sig på vingliga ben och pekade på Mehowan.
"Jag förlåter dig, du visste inte bättre."

något skenbart

Ett bräckligt träd, stympat av vind och parasiter
ändå klär jag mig vackert
En fisk i syrefattigt vatten, tröstlöst kippande
ändå andas jag djupt

En naken klippa ständigt piskad av vågor
ändå går jag samma väg varje dag
Ett evigt snöfall begraver min själ
ändå ser jag solen

Ser du mig, vem är jag
en reflektion, en solkatt
Svara ärligt, vem är jag
Du har inte hittat mig ännu

Skrapa inte för hårt
Det håller inte då
Låt det vara osant
annars går du, lämnar mig kvar

Utan hud skulle jag lukta ruttet
Mina vita ben sticka ut
Håll fast vid det som är osant
och stanna, bara ett litet tag

ett frö

Det var inte meningen, ändå hade det blivit så. Onödigt hårda ord som egentligen skulle bli något helt annat. Som om de på sin väg upp från strupen plötsligt fick för sig att mutera, göra myteri. Varför var en fråga hon många gånger ställt sig utan att för den sakens skull få något svar. Det var inte lätt att erkänna sina fel och brister när de fått sådana konsekvenser.

Hennes dotter tittade misstänksamt på henne under den långa luggen. Stora målade ögon under ett svart rufs fick henne att se ut som en nykläckt fågelunge. De hudfärgade läpparna var lätt åtskilda och hon andades med snabba andetag, också det som en fågel.

"Jag kanske aldrig blir frisk igen, fattar du det", sade Emma lågt.
"Det är klart du blir, lita på psykologerna, de är proffs på sådana som dig."
"Vad fan menar du med det, sådana som mig, är jag bara ett stort freak för dig eller, jag är ju för fan din dotter."
Jag menade inte så, tänkte hon säga men visste att det var meningslöst. Hade det väl börjat gick det inte att stoppa.

Varför hade hon varit så hård mot henne när hon var liten. Det var en hård värld och hon måste lära Emma att hantera livets olyckor. Det var i alla fall vad hon intalade sig. Sakta reste hon sig från bordet för att fylla på kaffekoppen en andra gång. Som hon ångrade dessa ord som växt genom åren och nu blivit stora, ogenomträngliga. Som törnebuskar, taggiga och fula.
Hon blundade och såg Emma framför sig som liten flicka. Blond med ett stort leende kramande kattungen som för länge sedan var död. Påkörd av en bil, stel som en pinne efter en halv dag i diket. Var det den händelsen som gjort Emma till den hon var? Tänk om hon kunde isolera det ord eller just den minuten i det förgångna, varsamt plocka bort det onda och sedan försiktigt väcka henne till liv igen, utan dåliga minnen, med en framtid som bara var ljus.

"Du ser ju för fan inte klok ut, sitta där och gapa med öppen mun", fräste Emma, reste sig och gick med hetsiga steg ut från köket och slängde igen dörren till sitt rum.
Någonstans därinnne fanns Emma fortfarande kvar. Hon var övertygad om det, hon var tvungen, annars skulle hon dö.

Att bära sina demoner

Välkommen
Längtan på kortändan
Sorg får ta plats bredvid Frustration
Gråt placerar vi tills vidare ute i köket
Men var beredd på att göra entré med kort varsel

Så…även Glädje försöker nästla sig in på detta dystra party
Gör dig icke besvär, du är inte välkommen, stick och brinn
Självömkan däremot får ta plats i högsätet om inte rentav mitt på bordet
Placera din feta häck rakt i vinbålen, bara för att sätta nivån från början

Vilka väntar vi på?
Avundsjuka blir lite sen, har mycket att göra idag
Apati blev sittande hemma som vanligt, den dysterkvisten
Nåväl, vi är ändå ett tillräckligt antal för att börja med välkomstdrinken
Skål då, och låt för Guds skull inte det fina vädret förstöra stämningen

Eftertanken glömde vi faktiskt bort
Hon tittar nog förbi i morgon och ser så att allt står rätt till
Fyll nu era magar med allt vad huset har att bjuda
Vältra er på gammalt vis i dagarna tre tills ni kräks

Men se, herr Trötthet behagar dyka upp, sent omsider
Ditt sluddrande vittnar om en lång och beklaglig natt
Röd i ansiktet, feber utlöst av något oförklarligt, diffust
Är det någon här som kan förklara hans varma tillstånd

Verkligheten hann ifatt mig hörs Tröttheten viska
Liggande platt på golvet med en våt trasa över ansiktet
Har vi inte alla varit där, svarar Sorg förstående
De andra nickar och hummar instämmande

Så blev då festen precis som förväntat, en succé av sällan skådat format
Gråt fick äntligen göra sin entre´ iförd balettkjol och plym på huvudet
Alla hurrade och klappade i händerna över den välregisserade tillställningen
Men så fick alla besinna sig, intag era positioner, snart börjar det om på nytt

Att bära en längtan

Han väntade henne den sommaren, hon kom aldrig.
Varför, hur skulle han kunna veta det?
Gräset vissnade bort, ersattes av lavar och mossor.
Han stod ändå kvar vid muren, blickande över ängen.

Hon kom aldrig, men hoppet höll sig levande.
Bara han inte släppte blicken från vägkröken.
Ibland domnade benen bort utan att han märkte det.
Han hade bott där hela sitt liv, ändå var han vilsen.

Vintern var kall, hon borde suttit inomhus i en varm pläd.
Han gjorde alltid två koppar choklad, en utan extra socker.
Det ångade från koppen där den stod vinglande på muren.
Genom sin andedräkt kunde han se henne dansa på ängen

En enda gång skrattade hon inne i huset, det var tillräckligt
Tillräckligt för att få husets själ att lossna och försvinna
Kallt och oigenkännligt var hans hem från den dagen
Han stod hellre ute vid muren och väntade på ännu ett leende

Om han sökt efter henne skulle han gett sig av i medvind
Hon skulle aldrig gå i motvind, till det var hon för vek
Hennes skratt flöt på nordan eller västanvinden, lätt och elegant
Det var hon tvungen att följa, utan skratt fanns hon inte

Men han vågade inte gå, tänk om hon kom när han var borta
Om han möttes av en gulnande lapp som talade om att hon varit där
Med grånande hår skulle han gråta över sin dumhet, sin iver
Han stannade, trogen sin kärlek, tålmodigt väntande, natt som dag

Nu satt han på murens kant, hans ben hade blivit svaga
Blicken såg grumligt ut över vad som förut varit en blomstrande äng
Torrhostan hade blivit värre och han frös in i märgen
Händerna skakade av köld men pannan brände av längtan

Så kom hon äntligen gående, vacker och bländande
På långt håll hörde han hennes röst klinga över nejden
Ett porlande skratt, som lekande vatten över sten
Han blundade, lyssnade, äntligen fick han ro

snubbla

Sin vana trogen tog hon av sig både skor och strumpor när hon kommit på plats bakom skrivbordet. Det var skönt att låta de nakna tårna greppa öglorna i heltäckningsmattan, trots att hon mycket väl förstod att den var långt ifrån ren. Hon kände med fingrarna efter headsetet, det låg där det skulle, datorn brummade redan tryggt eftersom Malte nyss gått därifrån. Kaffe...tanken gjorde det omöjligt att börja dagens arbete innan hon realiserat den. Automaten stod i samma rum borta vid kortväggen och skickade ständigt doftsignaler som triggade igång hennes behov. Det borde vara ett tydligt spår i mattan från hennes skrivbord och dit, tänkte hon medan hon sakta tog sig de få metrarna över golvet. Ett kort ögonblick av kaos utbröt i maskinen medan bönorna maldes och förpassades ner i den automatiskt utplacerade muggen.

Tillbaka vid skrivbordet funderade hon på Eva i receptionen som så tydligt var i behov av hjälp. Var det inte viktigare att hjälpa dem i sin närhet än alla de med problem som ringde henne anonymt? Hon lovade sig själv att försöka prata med Eva under lunchen.

"Hjälpcenter, vad kan jag hjälpa till med", sade hon och tog dagens första samtal.
Rösten i luren var desperat, men det var den alltid.
"Han står här strax bakom mig, jag kan inte hindra honom från att komma upp", väste rösten.
Var det Eva, det lät verkligen som hennes röst.
"Är det du Eva", frågade hon tvärtemot alla regler för hur hon skulle sköta sitt jobb.
Tänk om det var ett test på hur väl hon skötte sig. Precis som kontrollanterna i mataffärerna som skickade sina underåriga spioner för att handla tobak eller folköl. I så fall hade hon misslyckats totalt.
"Göm dig, han är på väg", väste rösten och nu hörde hon definitivt att det var Eva i andra änden på luren.
En dov suck och ett klick, sedan tystnade allt.

Handflatorna reagerade innan hennes hjärna och hon kände hur våta de blev. Gömma sig, men var då och för vem. Det fanns ingenstans att ta vägen. Rummet var bara en fyrkantig låda med en dörr. Bakom dörren, tänkte hon och reste sig från stolen. Hennes vanligt lugna steg var nu hetsiga, oplanerade. Kanske var det därför hon räknade fel både i riktning och längd. Hennes nakna fot träffade kaffeautomaten med full kraft och hon skrek när hon föll.

struktur

Hon förfasades över hur lite andra människor uppfattade av omvärlden. I panik rusade de förbi henne på väg någonstans, försenade till ett möte, en kärleksaffär eller en väntande buss vars dörrar precis var i färd att stängas. De doftade till och med annorlunda med stressen rinnande ur porerna, inte vanligt joggingsvett, det kände hon lätt igen. Stressen luktade fränt, koncentrerat. Om de nu hade så bråttom borde de dessutom använda andra skor, mjuka sportskor istället för de hårda klapprande klackarna som bombarderade den hårda trottoaren. Ibland hörde hon rytmer i kaoset, klackarna, bilars acceleration och inbromsningar, tickandet vid övergångsställena, sorlet från förbispringande konversationer i mobiltelefoner.

Hon förpassade alla ovidkommande ljud till bakhuvudet och tog steget ut från porten, ett tiocentimeter högt steg ner på trottoaren. Ytterligare ett långt steg ut för att sedan vända till vänster, cyklarna invid väggen skulle annars riskera att fälla henne till marken. Efter tio meter stannade hon upp och lade handen på den gamla trädstammen. Hon kände igen varenda skrovlig bit av trädet och undrade stilla hur många andra som tog sig tid att betrakta det levande mitt i myllret av betong, stål och asfalt. Det var som att lägga handen på en kär gammal vän, hälsa och önska ett gott liv innan det var dags att låta dagen föra en vidare.

Betongborren skrek av smärta när den tvingades genom den hårda ytan. Hon var inte särdeles förtjust över ombyggnaden men visste samtidigt att hon skulle klara av det den här gången också. Det gällde bara att lära om, memorera, lägga en ny bana av tankar i hjärnan.

När hon stängde dörren om sig var förvandlingen total. Tystnaden gjorde nästan ont i öronen och det dröjde ett tag innan suset lade sig. Receptionisten hälsade vänligt på henne som vanligt, hon hälsade tillbaka. Hennes röst avslöjade att allt inte stod rätt till men idag orkade hon inte fråga. Hon gick in på sitt rum för att börja en ny dag.

Ett bett

Den låg framför mig och väntade. Om kakan haft mun skulle den hånlett mot mig, skrattat mig rakt upp i ansiktet. Jag tittade bedjande på mamma men hon var alldeles för upptagen med att prata finska med sin gamla moster.

Djävla gamla kärring, det var hennes fel alltihop. Virrig, senil, åderförkalkad och halvblind hade hon fått för sig att bjuda mamma och hennes familj på kaffekalas. Flugor gick lojt fram och tillbaka över det varma fönsterglaset, också väntande på det jag nu förstod var oundvikligt. Mina systrar satt skräckslagna på andra sidan bordet med varsin likadan kaka framför sig. Båda två blundade för att slippa se möglet som spridit sig över ytan på kakorna. Jag ville aldrig mer åka till Finland för att hälsa på släkten.

"Hon tycker att det är såå roligt att vi har kommit för att hälsa på", översatte mamma. "Hon har längtat ända sedan i julas och har sparat kakor till er bara för det här tillfället."

Jag försökte öppna munnen och protestera men mamma skakade på huvudet. "Nu gör vi det här för hennes skull, ni behöver bara ta ett litet bett på kakan."

Pappa fyllde glasen till brädden med röd saft och log beklagande. Jag blundade, tog ett djupt andetag och stoppade kakan i munnen. Nu skulle jag dö.