avvika från statistiken

Hon ville inte ha hund längre, den pissade inne, gnällde i tid och otid över att den inte fick komma ut och vände nästan alltid nosen i vädret vid matskålen i protest mot kvalitén på födan.

Marianne Statis hade planerat precis hur det skulle gå till. Till och med sett ut en lyktstolpe där själva dådet skulle ske. I vanliga fall var det inga problem att få med hundrackaren ut men just idag var det som förgjort. Hon fick till slut bära ner kräket för trapporna med ett motsträvigt morrande i örat. Det var en lång promenad, brottsplatsen låg många kvarter ifrån hennes hem. På gatan hängde hunden som en trasa efter henne, nästan som om den visste vad som väntade bakom nästa gathörn. Folk runtomkring reagerade med skakande huvuden men gjorde i vanlig ordning ingenting.

Man kan lätt förledas att tro att en tik är mer lätthanterlig än en hanhund men inget kan vara mer fel. Marianne fick hoppa undan vid mer än ett tillfälle när hon med livet som insats knöt kopplet runt lyktstolpen. Därefter avvek hon från platsen så stillsamt hon förmådde och insåg att hon förmodligen lyckats bli fri från den eländiga tiken.

ett påhopp

Herr Larssons ynkliga kropp låg nerbäddad under landstingets lakan. Han var nyopererad och befann sig i dvala med hjälp av intravenöst dropp levererat i lagom stora doser av den sinnrika droppanordningen ovanför hans huvud. Harry ville genast gå därifrån men blev nerröstad av de andra. Han tyckte inte det fanns någon anledning att låtsas bry sig om inte målet för uppoffringen var vaken och uppskattade besväret. Fröken Milano hade till och med tvingat av honom tjugo kronor till en ful liten blombukett som genom hennes försorg nu stod i en vas bredvid sängen. Leif PV Yngveson led fortfarande av sviterna från sitt uppdrag. Han kunde lika lite som de andra förklara varför han hade agerat som han gjorde. Flera gånger på vägen till sjukhuset fick han återfall och började kasta in saker i portuppgångar, ner i källartrappor eller in genom entrédörrarna till någon av de många butikerna i centrum. En blixtrande huvudvärk förknippat med svåra tvångsföreställningar, förklarade han fenomenet som inträffade om han inte följde sina högst impulsiva handlingar. Taggy hade av Harry fått det tvivelaktiga nöjet att hålla ordning på Leif under deras besök på sjukhuset.
”Fröken Milano, är det verkligen ni, så vacker ni är”, mumlade plötsligt Herr Larsson från sängen.
”Tro inte på vad han säger, tänk på att han är drogad” sade Harry omtänksamt till fröken Milano.
När Herr Larsson hörde Harrys röst kom ett skrämt pip över hans läppar. Fröken Milano skyndade genast fram och ställde sig mellan sängen och Harry med handen i en skyddande gest.
”Hör ni inte att han är orolig, gå en sväng och kom tillbaka sedan så ska jag lugna honom”, manade fröken Milano resten av besökarna.
Harry var inte sen att ta henne på orden och gick genast ut från salen. Taggy och Leif PV Yngvesson följde snällt efter som två hundar i koppel. Ingen av dem ville bli vittne till scenariot inne på salen där Herr Larsson låg hjälplöst nerbäddad halvt förlamad av sina smärtstillande medel. Den av skuldkänslor så nedtyngda fröken Milano tog Herr Larssons replik om hennes utseende på fullaste allvar och ville be om förlåtelse på ett högst påtagligt sätt för att hon bitit av honom hans finger. När Herr Larsson insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Hans skrik fastnade i fröken Milanos tjocka läppar vars kyss försenade Herr Larssons tillfrisknande med över en månad. Inte på grund av själva kyssen men väl på grund av att såret i magen som av hennes tyngd, då hon gjorde allt för att komma nära, sprack upp och började blöda ymnigt. Det tog en stund innan fröken Milano insåg allvaret, hon trodde först att han helt enkelt blivit så tagen av hennes kyss att han svimmat av. När hon sent omsider kravlade sig av sängen kunde hon inte undgå att se blodbadet.
Harry och de andra mötte akutpersonalen i korridoren och förstod genast vart de var på väg. Somliga naturlagar hade undantag som gjorde dem svårbedömda, fröken Milanos gärningar och dess följder hörde inte dit.

vinna ett litteraturpris

Att iaktta, registrera, på avstånd betrakta människor och deras relationer. I lugn och ro se lövet dala från trädet och sedan beskriva färden på ett vitt papper. Den färdiga produkten är inte alls ny när den kommer, den är genomsyrad av förfluten tid, av långa pauser när tvivlet hunnit slå rot för att sedan slitas upp ur myllan av nyfunnen kraft. Jag vill att du ska glädjas, gråta och sörja med mig. Det enda pris jag uppskattar och vill ha är att du läser mig med respekt.

Att lägga annat på den jag är, göra mig till talesman för alla som sliter med ordet, det är inte jag. Visst är jag offentlig i många sammanhang och visst står jag för det jag skriver men det skrivna ordet är alltid skrivet och inget jag ska ta i min mun. Till det krävs eftertanke, en tanke jag inte har i stridens hetta. Pris förpliktigar, ett ansvar, ett ok, låser in mig i en förutfattad mening.

Tolka mig rätt, det är svårt nog att skriva, ska jag behöva tala om det också. Om världen är beredd att se vem som verkligen står bakom mina ord accepterar jag, inte annars.

Julstress

Jag är icke troende. Där kom det till sist. Erkännandet som under många år velat slippa ut från mitt inre. Jag tror inte på julens alltmer upptrissade tempo. Allt är en fabrikation för att vi inte ska hinna tänka på vad vi gör med vår tid och våra pengar. Efteråt kan vi förfärat säga "hoppsan, gick det åt så mycket", "jul är ju ändå jul", eller något annat för att släta över vårt irrelevanta beteende.

Ett par dagars samvaro med våra nära och kära ska inte behöva månader av planering och stress. Vad förväntar jag mig när jag kommer hem till min mor eller någon av mina systrar? Utbrister jag i klagosång över att granen inte är tillräckligt tät, glöggen inte tillräckligt spetsad, köttbullarna för få, skinkan dåligt griljerad? Svaret är naturligtvis nej. Vad som är intressant är ju varför de tror att jag, eller de andra som också är inbjudna, har så höga förväntningar. Det enda vi vill är ju att träffas, till det behövs inte något annat än ett stort hjärta.

Bli julateist du också, plocka russinen ur kakan men låt resten helt rättmätigt gå raka vägen ner i sophinken.

ta emot

Tystnaden var tvungen. Tjock som röken över svedjebruket vällde den ner i deras lungor och kvävde dem. Hade stoltheten ett pris, August ville inte tro det.
"Vad ska du med den här gamla gården till, den är ju alldeles förfallen, ta pengarna och ge dig av någon annanstans."
Malin, hans yngsta dotter, stod och höll honom i byxbenet och hon tittade storögt på den välklädde mannen. Nils Gustafson var herre över allt och alla i bygden och var i sanning en imponerande person med sin stora kroppshydda och sina fina kläder. August såg på sin dotter och led vid anblicken av hennes tunna armar under klänningen.
"Vi har vårt liv här och endast Gud flyttar på oss", sade han tyst men kände sig för första gången osäker på om han gjorde rätt i att tacka nej till budet från Nils.
Vintern var i antågande och det var mycket att göra innan snön föll.

"Du är som ett stycke vresved, August", sade Nils, "jag tänker inte stå och göra mig till åtlöje medan du håller på att trilskas, tänk över saken och återkom senast måndag, då vill jag ha ett klart besked."

August stod och tittade efter honom tills han försvann bakom skogskanten. Skulle han ändra sig och ta emot pengarna? Ge sig av någon annanstans för att börja om? Nej, det gick inte. Trots att gården hans var liten och inte gav speciellt mycket avkastning var han tvungen att stanna kvar. Han och Magdalena hade satt nio barn till världen här och fem av dem levde fortfarande. Sina barn i livet kunde han ju ta med sig men inte kunde han lämna gravarna vind för våg. Vad skulle Gud ha att säga om det när det blev dags. En lång rad av oår för egen räkning kunde han se fram emot om han ens dristade sig till att fundera på saken. Han tog yxan och lade upp ett rejält stycke ved på huggkubben. Förlitade han sig på Gud skulle det gå bra. Han hade givit och han hade tagit men det fanns säkert skäl till det som han inte förstod. I valet mellan Gud och Nils visste han vem han fruktade mest.

överflöd

Han tyckte inte om att se dem i tjocka vinterjackor, vantar och mössor. Deras stora klumpiga fötter stampade mot vitmjölig asfalt i väntan på att tomtens släde skulle rulla in på torget. I hundratal trängdes de tillsammans med föräldrar och syskon i hopp om att få tag i en av de löjliga små julklapparna som bara innehöll skräp. Om han hade velat kunde han tagit en av dem i armen och gått iväg. Trilskande ungar var det gott om i kylan och ingen skulle reagera. Men lockelsen var för tillfället borta. Det gick inte att urskilja deras ansiktsdrag, deras nätta kroppar och inte heller om deras fötter var de rätta. Dessutom hade han redan vad han behövde hemma i källaren. Han njöt när han tänkte på henne, att hon snart skulle få möta hans andar i brunnen.

Det stora lugnet i honom gjorde honom upprymd. I sakta mak gick han genom folkmassan och kikade noggrannt efter de flickor som stod en aning avskiljda från flocken. Henne kunde jag ta, henne också, och henne... han räknade sig igenom över till andra sidan. Om de bara visste hur nära han var. Men det var inte deras dag idag, de skulle inte få möjlighet att höra andarna sjunga för dem. Det var synd om dem, men det visste de inte.

att smyga

"Vilken tomte som helst kan väl smyga", röt far i huset.
Ett utbrott av detta slag hörde verkligen till ovanligheterna men hade sin förklaring på armlängds avstånd. Fars hand var placerad i ett nackgrepp på stackars Gunnar som inte ens kom sig för att försöka ta sig därifrån.
"Det ska finnas spår av tomtar i naturen, jag kan till och med tänka mig en glimt av en luva bakom en tuva, men Nissar i helfigur är förbjudet."
"Jag ville ju bara...", gnällde Gunnar utan framgång.
"Baahh...", morrade far och släppte greppet om nacken.

Gunnar var fars sorgebarn på mer än ett sätt. Ingen hade sedan urminnes tider gått ut tomteskolan med så urusla betyg. Gunnar slarvade bort paket, levererade dem till fel adress, smög som en bulldozer och hans röst ville aldrig, trots täta besök hos logopeden, bli tomtebullrig. Gunnars pipiga röst rimmade dåligt med hans stora kroppshydda, kanske var det därför som far blev så sorgsen och arg över hans misslyckande, vilken stor och bullrig tomte han skulle kunnat bli om han bara kunde lära sig att hålla sig undan under resten av året. Gunnar var helt enkelt inte tomtematerial.

Vem ville se en tomte i augusti när man plockade svamp, eller i skogskanten i juni under badet bland näckrosorna i sjön? Det var under de här funderingarna som en av de övriga Nissarna kom på en strålande idé.
"Varför låter vi inte Gunnar gå ut i världen som en vanlig man under året? Då kan han ju rapportera om vad människorna håller på med så slipper vi de farliga smygningarna."
"Hmmm...", sade far och lade pannan i djupa veck. "Så får det bli, Gunnar, från och med nu är du vår länk till omvärlden, vår utrikeskorrespondent."

Så kom det sig att Gunnar som inte kunde smyga blev tomtarnas vakande öga ute i världen. Tänk på det nästa gång du möter en alldeles vanlig man på gatan. Var snäll, det kanske är Gunnar.

bära ljus

Han var dagen, hon var natten. I en ständig kamp drog de i varandras kläder för att blotta den andre.
"Människan är rädd för mörker och behöver lära sig hantera det", sade hon och slet honom i håret.
"De vill se och veta vad som väntar runt hörnet, jag lyser upp deras väg", skrek han så molnen skingrades.
"Rädslan för mörker gör dem oroliga och misstänksamma, jag lär dem att gå raka i ryggen genom natten."
"Ljuset gör deras sinne glatt och de orkar göra underverk."

Han började bli trött och natten lade sig över honom och skymde hans ljus. Det blev kallt. Huttrande försökte han sträcka sin hand utanför hennes omfamning men han stelnade i kylan. Då såg han på avstånd ett ensamt ljus närma sig. En flicka trotsade natten, kom med sin fladdrande låga och gav honom kraft att andas. Hon var hoppet. Natten darrade, viss att ljuset ännu en gång skulle segra och hon grät i förbittring.

en liten tuva

Ilsk var han, mer än vanligt. De behandlade honom som luft, som om han inte existerade. Nu hade de dessutom fördärvat större delen av hans ägor genom att dra en väg rakt igenom hans bärbuskar. Förbannade människor att bre ut sig, tänkte gubben när han inspekterade eländet. Protesterna mot vägbygget hade inte hjälpt trots de drastiska metoder han använt. Nåja, de skulle få sota för det, förr eller senare. Det var lättare att hämnas förr när de hölls med djur och odlade för eget bruk. En död ko bet i skinnet på de snåla bönderna.

Gubben stoppade pipan och satte sig tillrätta i fåtöljen. Grunnade, stötte och blötte den ena idén efter den andra. Till slut trodde han sig veta vad han skulle göra. Det bar emot men han var nog så illa tvungen att prata med de andra. Problemen kunde väl knappast bara beröra honom, marken exploaterades ju i en rasande fart med asfalt, grus och betongplattor. Diskussionen angående bristen på mark borde föras upp på högsta nivå. Så, då var det bestämt, tänkte han och packade genast ränseln innan han ångrade sig.

Han pustade och stönade där han gick. Benen hans var gjorda för att gå i skogsmark, inte på dessa hårda, plana ytor. Ingenstans fanns att gömma sig och att bli upptäckt skulle betyda slutet. Den inre kompass han var utrustad med sedan urminnes tider ledde honom rakt på målet. Men när han kom fram trodde han inte sina ögon, en byggnad större än han någonsin tidigare sett stod på precis den plats där Rådet förut haft sitt högkvarter. Vad skulle han göra nu? Gå tillbaka till sin tuva och förbereda sig på att dö. Gubben suckade uppgivet när han hörde en viskning.
Psst, kom med här.
En grabb vinkade åt honom att följa efter. Ner under gatuplan och vidare i vindlande gångar gick de tills han var alldeles yr i huvudet. När de äntligen stannade flämtade han tungt av ansträngningen. Grabben öppnade en lucka i väggen där han försvann in.

Utan att ha något annat val följde han efter grabben men han undrade om han verkligen gjorde rätt. Gubben skulle precis fråga honom om hans avsikter när ett sorl växte sig starkare och starkare. Ett par decimeter längre fram sken ett ljus så starkt att det bländade honom.
"Så, ytterligare en besökare, jag förmodar att du också har klagomål att komma med."
Mannen som tilltalade gubben satt upphöjd på ett podie tillsammans med fyra andra. Gubben förstod att han till slut ändå hittat Rådet men var förvånad över att församlingen var så stor. Flera hundra både satt och stod i en enda röra medan Rådet försökte bringa lite ordning i kaoset.
"De brer ut sig och verkar tro att de äger världen", sade gubben och fick genast bifall från större delen av församlingen.
"Trots alla åtgärder verkar de inte förstå allvaret", sade Rådsäldste. "Vi måste gå ett steg till för att få dem att återgå till ursprunget."
"Det enda vi kan styra över är naturen och djuren, det är dem vi är satta att skydda", resonerade Rådsäldste, "vi måste nog inse att människans tid har kommit till ett slut."
Rådsäldste försökte fortsätta men hurraropen var så kraftiga att det var lönlöst. Gubben var lycklig, äntligen skulle de förhatliga människorna försvinna och han skulle få tillbaka sin mark. Visst skulle en del av naturen och en del djur dö på kuppen men de skulle återhämta sig när människan inte längre fick härja fritt. Gubben sprudlade av glädje när han gick hemåt, det skulle bli en fin jul trots allt.

Nedräkning

Ett hav av huvuden bugade samfällt som på kommando. Endast ett fåtal av dem gjorde det av egen fri vilja. Mannen som förfogade över Knappen hade låtit dem komma undan med mindre än de egentligen var skyldiga.

Aron frös. Den gamla överrocken var så utnött att den knappt höll ihop längre. Till och med andedräkten var kall som is, tänkte han när han förgäves försökte blåsa liv i sina stelfrusna fingrar. Hans arbete som chaufför var ett av de sista som avvecklades för att skötas automatiskt av Mannen med Knappen. Det var förväntat, en naturlig utveckling som pågått under lång tid och som nu nådde sin slutpunkt.

Nedräkningen av deras skuld var lika väntad, vad skulle Han annars göra. Ingen av dem hade längre något arbete att gå till, inga pengar att hämta ut förutom det ynka bidrag som kom från centralt håll. Aron var inte bitter, resignationen dövade effektivt alla känslor. Han kunde till och med tycka att han var i en bättre sits än Mannen med Knappen. Vem hade Han att samtala med, att gråta ut hos? Ensam satt Han i sitt fort utan möjlighet till verklig kontakt med omvärlden.

Skulle Han drista sig till att gå ut skulle Han omedelbart bli avrättad. Inte av lagliga skäl, det fanns inga sådana, men av mänskliga. Kanske skulle det vara en befrielse för Honom att slippa det stora ansvar Han ändå hade. Trycka på Knappen för att jordens produktion skulle hållas igång. Tänk om Han någon gång försov sig, det vore otänkbart. Aron hade flera gånger sovit långt in på förmiddagen i brist på annan sysselsättning. Skulle han vara beredd att offra den friheten för möjligheten att styra världen? Knappast, han frös hellre, gick hellre och lade sig med knorrande mage än att behöva axla det ansvar som Mannen med Knappen bar på sina axlar.

Vid några tillfällen hade ändå makten skiftat. Inte vid något av dessa tillfällen märktes förändringen. En statisk makt som bara behövde ett finger, ingenting annat. Nej, Aron ville dö fri, det var den enda friheten han hade kvar.

förfalskning

Vatten. Han blundade för att se det framför sig. Vinden som drev ytan till krusning. På avstånd ett minne från örnens klo i form av en växande ring. Utan byte formad som en flyende siluett ovanför skogsbrynet.

Mörka trädstammar i givakt som tvekar i sin spegelbild. Gryning som väntar på en dag utan sol, utan värme. Han anar frostnupna löv, lukten av kyla i antågande. Av någon anledning tror han att det är gott om fisk i sjön.

Med darrande hand doppar han spetsen försiktigt. Nu är han redo. Detta blir hans verk, ingen annans.

språkkänsla

Idag blir det ingen historia utan en betraktelse över dagens svåra ämne.

Känslan för språk är väl en av de byggstenar som vi blivande, och för all del redan etablerade, författare försöker lägga till i vårt bygge som till slut förhoppningsvis ska utmynna i ett gediget författarskap.

Jag uppfattar språkkänslan som en förmåga att kunna sätta sig in i olika karaktärer, epoker, situationer och förmedla det med ett språk som återger hela scenen på ett trovärdigt sätt. Språkkänsla kan väl också vara att det känns lätt och ledigt när man läser och inte fastnar i onödigt krångliga formuleringar.

Därmed inte sagt att språket eller formuleringarna behöver vara banala. Jag har ju själv gjort en del lyriska försök med målande beskrivningar där ämnet i sig är dolt för läsaren och lämnar fältet fritt för egna tolkningar. Metaforer och dolda hänvisningar är väl också något som hamnar under rubriken språkkänsla.

Att man har ett rikt växande ordförråd, koll på stavning, tempus och allt det andra är väl en självklarhet. Det är en förutsättning för allt det andra och om man kan reglerna kan man också med gott samvete bryta mot dem vid behov för att uppnå ett specifikt mål.

Svårt att skriva om ett ämne man inte riktigt behärskar men en betraktelse blev det och min personliga syn på vad vi håller med här på skrivpuff.

attityd

Som om inte det var nog med en olycka den dagen gick halva klassen i skytteltrafik ner till folktandvården för den årliga kontrollen. I bokstavsordning travade vi en efter en ner till mottagningen för en stunds omild behandling av tandläkare Svensson, som uppenbarligen valt sitt yrke bara för att han hatade barn.
I väntsalen satt Åke och väntade på sin tur. Vi blev nedskickade med en kvarts intervall men uppenbarligen hade undersökningarna tagit längre tid än beräknat. Han bläddrade förstrött i en Hemmets Veckotidning och försökte se avslappnad ut. Ett dämpat ylande ljud sipprade ut från den stängda dörren till tandläkarens rum.
”Det är Ulf som är därinne nu”, sade Åke med ett plågat uttryck i ansiktet.
Jag svarade med en tyst nick. Det kröp i kroppen av nervositet när jag tänkte på stolen jag snart skulle sitta i. Trots ett års mellanrum bleknade aldrig minnena från rummet med tänger, vassa nålar, doften av bedövningsmedel och ljudet av den surrande borren. Känslan av att inte kunna andas med svalget fullt av vatten och saliv. En rysning gick utmed ryggraden när jag insåg att jag bara var minuter ifrån att behöva genomlida detta ännu en gång.
”Åke Pettersson”, sade sköterskan som öppnade dörren för att släppa ut Ulf.
Åke suckade och reste sig upp, lika medveten som jag om vad som väntade därinne. Ulf såg ut som han hade lurat döden och log matt.
”Hur många hål hade du”, frågade jag och han visade upp fem fingrar.
Frågan var aldrig om man hade några hål eller inte, det var antalet som var det viktiga. Fluortantens mission hade ännu inte fått genomslag och tandläkarnas arbetsuppgifter bestod fortfarande av att ta hand om skadorna mer än att förebygga dem. Jag och mina kompisar var svartprickiga i munnen av alla amalgamfyllningar och varje år lades nya till. Även om både mamma och pappa insåg fördelarna med regelbunden tandborstning gick det att med idogt trilskande klara sig ifrån denna blödande plåga. Att farmor och farbror Axel, låt vara omedvetet, köpte sig in i mitt och mina syskons hjärtan med hjälp av godis gjorde inte saken bättre.
”Det är klart att pojken ska ha en tablettask”, var en ständigt återkommande fras när mamma försökte hindra sin svärmor från att mata oss med mer socker.
Åke kom ut från tandläkarens mottagning med handen på kinden. Jag såg att den var illande röd och undrade vad han hade råkat ut för.
”Jag råkade bita honom i fingret.”
”Lägg av, du skojar.”
”Nej, det var inte meningen, munnen bara bet till, av sig själv liksom, då klippte han till mig rakt i fejset.”
”Va, klippte han till dig?”
”Alexander Stigrot.”
Sköterskan ropade upp mitt namn och blängde samtidigt ilsket på Åke. Ingen av oss barn kunde undgå att se med vilken undergivenhet hon servade tandläkare Svensson. Med nigningar och ”herr tandläkare” hit och ”herr tandläkare” dit smög hon som en trånsjuk katt längs väggarna och uppfyllde hans minsta önskan. Åkes bett var ett personligt angrepp på henne eftersom det speglade hennes oförmåga att skydda sin käre tandläkare från snorungar som oss. Detaljerna om deras förhållande hade vi barn inte skaffat oss på egen hand. Runt kaffebordet hemma avhandlades alla sådana affärer över koppar av kaffe och cigaretter i mungipan utan tanke på att skydda oskyldiga barnaöron. Med bävan gick jag in genom dörren till helvetet som efter Åkes bett kändes än mer oförsonligt.
”Sätt dig”, sade sköterskan kort och pekade på tandläkarstolen.
Vid denna tid var åtkomsten till skräckfilmer lika med noll för en nioåring men den egna fantasin räckte mer än väl. Jag såg ett monster med armar fulla av tortyrinstrument, sugslangar och bländande lampor. Darrande tog jag plats på det hala sätet och fick genast en haklapp fäst runt halsen. Detta var det enda tillfället på året då jag önskade att min tandborstning varit mer frekvent och att både mamma och pappa gott kunde vara mer ihärdiga i sin övertalning.
Med ett plåster på höger pekfinger närmade sig tandläkare Svensson med ett elakt leende på sina läppar.
”Så, då ska vi räkna hål”, sade han och stoppade in ett finger i mitt motsträviga gap.
Plåstret smakade illa och de lösa trådarna retade svalget och fick mig att klökas. Med en spegel i den andra handen gick han metodiskt igenom munnen och rabblade samtidigt upp en radda obegripliga siffror och bokstäver som sköterskan villigt plitade ner på ett papper. Min mun var uppenbarligen inte så stor som tandläkare Svensson önskade och han drog bryskt åt alla håll för att göra den större. Läpparna blev torra samtidigt som saliven gjorde sitt bästa för att kväva mig. Jag fick en liten respit då han bytte sin spegel mot nästa tortyrinstrument, en nål att peta hål på mitt känsliga tandkött med. Snabbt fuktade jag mina läppar innan hans illaluktande finger återigen tvingade sig in i munnen. Lika metodiskt stack han nu hål överallt tills blodsmaken genomsyrade hela munnen. Alla försök till klagande ignorerades med ett irriterat fräsande.
”Sitt nu still så jag kan göra mitt jobb, det är inte mitt fel att du ser ut som du gör i munnen.”
Så var pinan över lika plötsligt som den började. Han släppte sitt grepp om mig och jag fick resa mig upp för att skölja. Vattnet färgades rött ända till den fjärde ursköljningen, mungiporna värkte av den omilda behandlingen men jag hade klarat mig levande.
”Du har fyra hål, två små och två stora, du får en tid av syster.”

det bästa med måndagar

Mikael vaknade plötsligt. Det var fortfarande mörkt och han hörde Jessica andas tungt bredvid honom. Han kvävde en impuls att vända sig om och somna igen. Försiktigt drog han täcket åt sidan, noga med att inte blotta Jessicas kropp för kylan. Han ville ha den här stunden för sig själv på morgonen och ville inte att hon skulle vakna.

Måndagar var enda dagen i veckan då Jessica började senare. Då kunde han sitta i kalsongerna vid köksbordet och dricka sitt kaffe, fri från alla. Fyra koppar på raken, en grov macka med ost och paprika, en banan, lokaltidningen och lugnet. Detta ofattbara lugn som svepte in honom i en välbehövlig dimma. Vid denna enda tidpunkt var han någon annan, eller sig själv, han visste inte vilket. Mald mellan kvarnstenar förvandlad till stenmjöl för att sedan hällas i form och gjutas. Vem fan var han egentligen? Kunde han med säkerhet säga en enda sak han verkligen ville göra?

Hans egna tankar togs tidigt ifrån honom och ersattes av föräldrarnas. Arvtagare var riktningen och målet, kopiera ett liv och fortsätta leva det åt någon annan. Mot sin vilja hade nu också nått det målet. Han skulle aldrig sälja företaget till kineserna, det visste han. Även om han hatade stället var han genomsyrad av det, hans livsluft bestod av plastångor och granulat.

Far hade överlevt gårdagens attack men var nu i stort sett okontaktbar. Hur han än försökte kände han ingenting, ingen ånger, ingen sorg, det var tomt. Mor hade till sist fällt några tårar i bilen på vägen hem men han misstänkte starkt att det var för att hon tyckte synd om sig själv. Pliktskydligast hade han frågat om hon klarade sig ensam innan han släppte av henne utanför villan.

Han hällde i sig det sista av kaffet och blundade intensivt. Tvingade sig att tömma huvudet på gårdagen. En ny vecka hade börjat, han skulle ta sin fars plats, fars liv hade blivit hans.

att övervaka

Nu låg han bara där. En oformlig massa som flöt ut över sängen hjälpligt dold av det randiga täcket. Rösten som förut fått honom att rysa av skräck var nu sprucken och skör. Blicken, ett avlägset minnne sökande efter en punkt att slå sig ner vid.

Mikael trodde han skulle känna sig fri, men känslan var den rakt motsatta. Förut visste han vad han slogs mot men utan en tydlig fiende gick han vilse. Företaget var hans men Eriks anda hängde som tunga draperier längs väggarna. Överallt där Mikael gick blåste en het vind som viskade med fars röst. Förut kunde han stormande slänga igen dörren efter sig, lämna Erik kokande av ilska bakom sitt skrivbord. Nu satt han tyst i hans själ och noterade alla andetag med ett oförsonligt leende.

Margaretha grät inte, det anstod inte en kvinna i hennes ställning. När som helst kunde en sköterska komma in genom dörren, då ville hon vara representabel. Hon log ömt mot Mikael där han böjde sig ner vid sin fars sida och lade armen över hans mage. De hade gett honom en bra uppväxt och hon var glad att han till sist valt att arbeta i familjeföretaget. Det borgade för att hennes ställning i samhället skulle bestå ännu en tid. Plötsligt såg hon Mikael resa sig hastigt från sängen. Erik låg med uppspärrade ögon och en hög ton skar genom rummet. Dörren öppnades och två sköterskor rusade fram till sängen.
"Vi måste kalla på läkaren, vill ni vara snälla och vänta utanför så länge."

Margaretha kämpade fram ett stoiskt leende och gick långsamt med rak rygg ut från rummet med Mikael strax bakom. Den del av henne som inte syntes för omvärlden skrek efter Erik, bad honom att inte lämna dem ännu.
"Plötsligt började han bara att rycka i hela kroppen", sade Mikael tyst där han stod med ryggen lutad mot väggen.
Margaretha sade ingenting, hon lade sin arm över Mikaels och strök den sakta för att trösta.
Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna.
Han hade njutit av att se hjälplösheten i hans ögon men visste att det var tillfälligt. Strax skulle han åter klänga sig som en mistel runt hans själ och suga ur honom all näring tills bara ett tomt skal återstod. Han hoppades att Erik skulle dö innan dess.
"Doktorerna är duktiga nu för tiden, det blir nog bra ska du se, mor."
"Du är en god son, Mikael, jag och far är så stolta över dig."

ett bidrag

Trötthet. Förut kunde han peka på sin kropp och tala om var den kom ifrån. Alla undrade och han berättade. Det gjorde han inte längre. Hans nya liv hade satt munkavel på honom, tagit ifrån honom rätten att klaga.

Tacksamhet. Det nya ordet i hans liv som alla drog ur honom som trasorna ur en trollkarlshatt. Allt han kände var skuld men ingen ville se. En främmande planet i hans universum som landat med hjälp av en kapsel fylld av is.

Någon dog för hans skull. Så var det inte men det var så han såg det. Spridd likt frömjöl för vinden, en färdigskuren tårta där bitarna lottades ut. Han hade tagit emot sin bit och ätit under tystnad.

Nu var han tvungen att leva vidare med fler än sina egna minnen. Minnen som han inte visste något om, som han gång på gång fantiserade fram i en ändlös rad av kombinationer. Det var hans trötthet nu, en trötthet ingen ville veta av.

att exkludera

En bok med tomma blad där jag med mina tankar fuktat sidorna, kapitel efter kapitel. Den är min och ingen annans, ett enda exemplar med rätten att skrivas om när jag så önskar. Jag vet att jag är unik liksom du men hur jag än skriker kan du inte höra mitt innersta. Där är vi ensamma, gungande som skeppsbrutna på öppet hav. Min vilja har inget med saken att göra. Du kan gräva i min kropp med dina bara händer utan att hitta vad du söker.
För det är väl det du gör, söker? Letar efter ljuset, ett enda tecken på att jag verkligen finns. Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv. Vad du vill är aldrig detsamma som jag vill.

Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Därför är inte evigheten för dig, därtill är du alldeles för otålig. En vindil blåser och du följer den utan tanke i tron att den har ett mål. Vet att stanna i tid innan den lämnar land. Som en fyrbåk står du ensam vid havets början och kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar.

en explosion

Han var en rovfågel, stillasittande, spanande efter byte. Med glasklar blick registrerades varje rörelse, varje avvikelse från naturens egen rytm.
Han kunde se att Mikael svettades långt därinne under sin skräddasydda kostym. Vad i helvete var det för påhitt? Han såg det som ett utslag av mindervärdeskomplex, själv gick han alltid till jobbet i jeans och t-shirt och det gick alldeles utmärkt ändå. Hans egen son var ett löv som landat i strömmande vatten utan möjlighet att välja riktning. Mikael, vem är som Gud, ett noga utvalt namn, passande för en efterträdare till posten som VD för företaget. Till Eriks stora sorg och vrede en ärkeängel som tidigt förlorat sina vingar.
Erik reste sig upp från sin plats vid kortänden av bordet.
"Vad jag förstår har detta extramöte sammankallats med anledning av den förestående expansionen av företaget, men som ni alla vet är allting redan i rullning och går inte att stoppa."
Med bävan i blicken reste sig Mikael upp från stolen och såg sin far i ögonen. Ögonblicket var ett hål så djupt att ljuset försvann i det. Ett bottenlöst gap som skulle sluka honom hel om inte han fick ur sig det han var tilldelad att säga.
"Jo, far", harklade han sig och fick samtidigt en spark under bordet av Björn som stirrade ilsket på honom. "Kontraktet är lagt på is tills vidare och vi har tillsammans kommit fram till att du inte är lämplig som ledare för det här företaget."
Egentligen skulle han ha satt sig ner på en gång för att på så sätt klargöra att det var slutdiskuterat, men han var fastfrusen. Blodådrorna i hans fars panna hotade att tränga ut genom huden och munnen gapade ljudlöst. I nästa ögonblick låg Erik på golvet. Björn hejdade Mikael att rusa fram och lät istället de närmaste ta hand om saken.
"Fokus, för helvete, det är ju ditt nu."

Erik var vagt medveten om att han låg ner men brydde sig inte nämnvärt. Ljuset i honom exploderade i regnbågens alla färger och för första gången på mycket länge tyckte han att världen var vacker.

fem ord på I och en berättelse

Iver, Ilska, Inuti, Internationell, Irrbloss

Det räckte inte längre, han kvävdes i sin egen linda. Allt var för litet, familjen, företaget, hela djävla landet var för litet. Målmedveteheten hade fått honom att slå i taket och nu måste han välja att antingen dö eller satsa internationellt.

Margaretha kunde han inte prata med om saken, till det var hennes oro alldeles för stor. Det gällde inte bara företagets väl och ve, allt sågs i ljuset av katastrofer. Hennes oroliga själ dansade som ett irrbloss på myren och han fick allt svårare att hantera känslan.

Han fick ta hand om Margaretha senare. Den välbekanta ivern rev honom i skinnet och manade till handling. I en sak hade hon rätt i alla fall. Utanpå började han bli till åren men inuti var han densamme. Det spratt i kroppen vid avgörande beslut som i hans ungdoms dagar. Hängande på berget med ett litet utsprång i sikte, ett enda felsteg och han föll mot döden. Så hade han levt och inget var tillräckligt. Sin ilska utnyttjade han till att samla mod. Så många det var som aldrig sade något, han var övertygad om att de hade begravt sig själva i tron att det var lättare att överleva då.

När dörren slogs upp och styrelsen kom in log han med hela ansiktet. Han var inte rädd, det var hans företag och ville han satsa kunde de väl inte hindra honom. Övertygelsen gjorde honom lugn, ända tills han såg Mikaels nedslagna blick. Han såg inte på honom. Skammen ångade från hans kropp som dimman över gryningsvatten.

Han tog spjärn inom sig och tänkte på alla gånger han sprungit tills smaken av järn bubblat upp i munnen på honom. Den uthålligheten skulle de få varse. Han var skogens konung, härskare över havens djup, Gud över himlen, aldrig att de skulle få ta hans företag ifrån honom.

Öppna en lucka

Kvadratisk, grå och nästan alltid stängd. Med ren viljekraft försökte han förmå tiden att stanna. Blickarna dem emellan var skygga, som om närheten till döden gjort dem stumma. Kanske för att han inte ville se sig själv i deras glansiga ögonvitor. Det fanns ingenting kvar av dem, som tomma skal satt de fjäderlätta med ryggen mot tegelväggen.

Metall. Skärande och slamrande i hans domnade själ såg han ljuset slå hål på dörren. Döden skymde för ett ögonblick och log med gulnade tänder.
Han flög med hjälp av svarta korpar som bar hans kropp mot det slutliga målet. En sista kraftansträngning att med rak rygg stå utan stöd. Länge hade han sett döden komma och gå men när det nu var hans tur vägrades han denna sista gest. Metall, återigen metall som små vattendroppar i ett duggregn men han visste att det annalkande ovädret snart skulle vara över.

hyllning till november

Med varsam hand plockar du träden rena från dess glödande dräkt. Förbereder. Får oss att stillna.

Dimma och regn putsar fjädrarna fria från sommarens hesa andetag. Svalka. Längtan efter sömn.

Bugar vördsamt under det att du drar dig tillbaka och låter kylan dra in. Väntan. Tid till eftertanke.

Grå penseldrag målar åldriga fåror i ditt ansikte och blottar dina ben. Hopp. Tiden vänder.

alla goda ting är tre

Det sedan länge vedertagna begreppet, alla goda ting är tre, hade satt sig på hjärnan så till den milda grad att Karl-Axel Nilsson inte längre fungerade normalt. Till en början var sjukdomen, det är med resultatet i hand en fullt adekvat beskrivning av tillståndet, något sånär hanterbar för Karl-Axel och han lyckades också dölja den för sin familj och sina närmaste vänner. Hans fru tyckte dock det var konstigt att Karl-Axel, efter att ha varit en smärre pedant hela sitt liv, nu började slarva bort alla sina kläder. Byxor, skjortor som kalsonger och strumpor försvann i en rasande fart och lämnade garderobens hyllor gapande nästintill tomma. Inte kan man lasta frun hans för att inte se sambandet i detta skede av sjukdomen. Hon hade annat att tänka på, avsaknaden av kläder gjorde hennes besök i tvättstugan än mer frekvent än tidigare.
Förhållandet i köket var dock det motsatta. Plötsligt fann hon i skafferiet flera påsar av mjöl, socker, salt, ris och gryn. Med en växande rynka i pannan undrade hon på fullt allvar om de hade fått en hustomte på halsen. När hon så till slut förmådde sig att fråga sin man om saken avfärdade han henne med orden att, hemmet var hennes revir och det skötte hon efter eget huvud. Så var det med den saken och därmed talade hon aldrig mer om det.
I en ålder av femtiotvå år kan man tycka att familjebildningen borde vara avklarad, men Karl-Axel började plötsligt enträget be sin fru om ytterligare ett barn till de två som redan flugit ut ur boet. Nu började en misstanke gro hos henne, gott och väl ett år efter de första symptomen men sjukdomen hade nu tagit ett sådant grepp om Karl-Axel att det verkade omöjligt att stoppa den.
Det blev också allt svårare för honom att dölja sitt tillstånd för omvärlden. Allt handlade om siffran tre. Fjärde advent försvann som i ett trollslag eftersom Karl-Axel helt sonika sågade itu ljusstaken, teve tre var den enda tillåtna kanalen i hemmet, han skruvade bort en platta från spisen under förevändning att den behövde bytas ut och han sågade av ett ben på samtliga stolar och bord vilket naturligtvis inte gick spårlöst förbi.
När han till sist kontaktade en plastikkirurg för att höra sig för om möjligheten att få inympat ytterligare ett ben, en arm och ett öra tog förståeligt nog tålamodet slut hos hans fru.
Hon kontaktade psykvården som mer än gärna tog sig an detta svårbemästrade fall. Inget tidigare exemplar av någon med detta symptom hade kommit till deras kännedom och doktorerna stod som spön i backen för att vara först med en tillförlitlig diagnos. Karl-Axel visade sig vara en svår nöt att knäcka och till slut var elchocker det enda som återstod för att få bukt med problemet.
När Karl-Axel efter den fjärde elchocken förstod att han faktiskt fortfarande var vid liv fick han en uppenbarelse. Han vaknade upp ur sin villfarelse att allt gott var sprunget ur siffran tre. Doktorerna kastade sina hattar i luften och klappade varandra euforiskt på ryggen i glädje över att ha löst gåtan med den märklige mannen.
När Karl-Axel så stod i frihet utanför porten till kliniken förstod han inte hur han kunde ha varit så blind. När han vaknade efter sin fjärde elchock stod det helt klart att det var siffran fyra som var roten till allt gott i världen.

Nu är den förbannade julen här

Nu är den förbannade julen här
Med lucia i spetsen och annat besvär
All väntan kommer med brådska och jäkt
Men jag tänkte strunta i allt, helt fräckt

När andra stökar med pepparkakshus
Och slabbar med allt som sen blir till ljus
Då ligger jag här och mår bara gott
Att skita i julen har blivit min lott

Doften av saffran och nymald kanel
Familjen som tillsammans spelar ett spel
Då är jag glad att jag slipper va där
Att vara trevlig, på humöret det tär

Och tänk när skinkan så ska griljeras
Köttbullar stekas och snapsen serveras
Då slipper jag oset från julmaten fet
Och kan mysa här i min ensamhet

Släkten samlas enligt god gammal sed
Framför brasan med nyköpt björkeved
Jag som inte har någon annan i livet
Slipper ju allt tjafset och kivet

Tomten kommer med klappar till alla
Julsånger sjungs som alla vill tralla
Falsksång är inte min melodi
Jag är glad att på julen kunna va fri

För tänk när julen sedan är över
Och alla har bränt sina sista klöver
Ni tänker hur kunde det sluta så snart
Det som kändes så underbart

Jag ligger här och bryr mig inte ett skvatt
För mig är det lika vareviga natt
Någon gång kanske jag drömmer mig hem
Från rum tre, säng nummer fem

att fly

Sätten att fly från obehagligheter är säkert lika många som det finns människor på jorden. Var och en försöker efter bästa förmåga hitta sin egen oas i det allmänna kaoset. För min egen del har jag framförallt tre sätt att glömma dagens jävligheter, de gånger sådana framträder, vilket i ärlighetens namn inte är speciellt ofta. Mina tre tillvägagångssätt blir då istället bara meditiation och uppbyggande av positiv energi för att klara av nästa pärs när den dyker upp.

På plats nummer ett kommer mitt skrivande där jag samtidigt kan bearbeta livets orättvisor och ge en känga åt mina antagonister i fiktiv form.

Plats nummer två viker jag åt musiken där en timmes tragglande med paradiddlar, ratamacues, dubbelslagsvirvlar av olika längd, heavymetalkomp med smattrande dubbelpedal genast får mig på bättre humör. All frustration rinner ur mig i takt med trumstockarnas aga mot trumskinnen.

På tredje plats kommer motionen, där både gymet, simningen och löpningen fyller samma funktion. Den totala fokuseringen med enda målet att bli så utmattad som möjligt. Yin och yang, balansen mellan fysisk och mental trötthet. Den balansen är ett måste för att livet ska kännas värt att leva. En sund själ i en sund kropp är ett ganska bra uttryck som levt under lång tid, förmodligen för att det finns en gnutta sanning i det.

Den som nu tror att jag lever som jag lär får inse att även jag är en människa med stundtals bristande kontroll och självinsikt. Men det blir åtminstone lite lättare att låta jobbiga saker rinna av om man har någon strategi att ta till. Dags att packa väskan med badbyxor och simglasögon.

något klibbigt

När han såg fröken närma sig fanns ingen tid att smyga ner klubban i bänken igen. Enda utvägen var att trycka ner den i bakfickan på La-Paz jeansen. Som tur var hade han inte kommit in till salmiakpulvret.
"Hur går det" frågade fröken och lutade sig över honom.
"Det går bra", sade han fast han knappt kom ihåg vad han skulle göra. Han ville bara bli av med henne, mest för att hon luktade svett.
"Du har ju knappt skrivit några stora S alls", klagade hon när hon såg den nästintill tomma sidan, "och vad är det för bruna fläckar i boken?"
Han ryckte på axlarna eftersom han först nu såg de skitiga fingeravtrycken i boken.
"Gå genast ut och tvätta dina händer."
Fröken pekade med hela armen mot dörren så den mörka fläcken i armhålan blev synlig. Han tyckte det var äckligt.

Han låste dörren till toaletten och tänkte passa på att äta färdigt klubban under tiden han tvättade sina händer. Det var lättare sagt än gjort. Klubban hade fullständigt klibbat fast i byxfickan och hur han än drog i den ville den inte lossna. Han var tvungen att ta av sig sina byxor och vända ut och in på fickan. Med lite lirkande lossnade den men nu var den alldeles full med jeansludd. Lite varmvatten kanske skulle kunna få den ren, han tänkte absolut inte slänga den. Han hade fått den av Roland för att han vann över honom i brottningen på skolgården.

"Vad gör du därinne egentligen?"
Fröken bankade på dörren och lät sträng på rösten. Vad skulle han säga? Det var nog lika bra att han höll tyst så kanske hon gav sig iväg igen. Efter ytterligare ett par knackningar på dörren hörde han hennes hårda klackar försvinna bort. Bra, då kunde han koncentrera sig på att få klubban ren.

Han hade precis stoppat klubban i munnen när han hörde hur det rasslade i låset till toaletten. Som tur var hade han låst dörren ordentligt. Plötsligt slogs dörren upp på vid gavel utan förvarning. Fröken och vaktmästaren tittade strängt på honom där han stod i bara kalsongerna med klubban i munnen.
"Vi trodde att något allvarligt hade hänt eftersom du inte svarade", sade fröken bistert.
Bakom dem hade hela klassen samlats och han hörde hur de började fnissa.
"Gå in i klassrummet igen", röt hon till klassen men skadan var redan skedd.
Resten av terminen skulle bli ett helvete, det förstod han.

Själ, Skäl och stjäl

Han visste att han inte fick stjäla, det hade mamma noga tutat i honom. Men omständigheterna runtomkring hade hon inte talat så mycket om, då hade hon för det mesta avfärdat honom.
"...men om man liksom skulle vara tvungen, eller om man bara råkar gå ut med något utan att betala", hade han försökt.
"Man får inte stjäla, punkt, slut, ska det vara så svårt att förstå."
Med en djup suck hade han gått därifrån utan att få svar på sina frågor.

Nu stod han i prånget mellan speceriaffären och sybehörsbutiken med en påse godis i handen osäker på om han verkligen hade stulit eller inte. Kurre med Kniven hade av någon anledning stått i kassan med en blå skylt på bröstet och tagit betalt av honom när han kom med mammas varor. Den tjugofemöring han skulle använda till ettöres harpluttar hade genom Kurres försorg blivit en nästan full påse med allehanda godisbitar värda långt mer.
"Är du dum, eller, stick nu innan Majvor ser din påse", hade Kurre snäst åt honom när han lamt försökte påpeka att han inte kunde betala för så mycket godis.
Om det nu var så att han hade stulit var han dömd att för evigt brinna i helvetet. Det hade farmor sagt. Djävulen skrev upp alla syndare och tog hand om ens själ så fort man dog.

Han kunde förstås ha påpekat det hela för Majvor som ägde butiken, men då skulle Kurre ha dödat honom med sin stora Kommadokniv. Han rös när han kom att tänka på kniven, hur den sprättat upp den döda ekorren och allt det röda som rann ut i gruset. Där ville han absolut inte hamna, då var nog till och med helvetet bättre. Han hoppades att Gud skulle ha överseende med honom och började förtvivlat fila på ett försvarstal.
"Käre Gud, jag hade mina skäl att göra som jag gjorde, jag ville liksom inte dö än riktigt."
Mer kunde han inte komma på men han hoppades innerligt att det skulle räcka för att ta honom till himmelen. För säkerhets skull gömde han påsen med godiset bakom en lös sten i muren, men först efter att ha stoppat i sig de tjugofem harpluttar han betalat för. Rätt skulle vara rätt.

banan

Det var mörkt när han steg upp ur sängen men ett rosa sken steg bakom björkarna utanför köksfönstret. Idag var det dags och han ville att det skulle bli perfekt därav den tidiga timmen. I vanliga fall räckte det om han åkte ner efter jobbet och preparerade banan men eftersom det var final ville han se till att allt var i så bra ordning som det bara gick.

Dimman steg från mossen när han svängde in mot banan. Två rådjur skuttade över grusvägen men han behövde inte ens bromsa för dem. När det väl var dags skulle alla djuren hålla sig på behörigt avstånd, det var han säker på. Det var ofta han såg både rådjur, älg och grävling när han var här nere i gryningen. En familj med igelkottar hade slagit sig till ro under trädäcket till serveringen och han undrade hur de stod ut när speedwaycyklarna dundrade runt banan varv efter varv.

Han tog en näve av gruset och silade det mellan fingrarna. Koncistensen var bra, möjligen en aning för lös. Om han först drog med gallret och sedan vattnade skulle han finjustera banan efter jobbet. I samma ögonblick han startade traktorn föll solljuset över läktaren ner på banan. Det var sådana här ögonblick som fick honom att förstå varför han gjorde denna uppoffring år efter år. Ensamheten, solen, dimman som steg, djuren som man anade i skogkanten och traktorns trygga brummande under honom.

Att laget vann på kvällen var ingen större överraskning, de hade varit överlägsna större delen av säsongen. Deras hemmastatistik var förkrossande, endast en förlust på tjugofem möten. Han visste att banans kondition varit avgörande för utgången av många matcher men han såg ingen anledning att slå sig för bröstet för det. Han gjorde sitt jobb och förarna gjorde sitt. Rätt man på rätt plats. Den enda skillnaden var att han varit där i trettio år medan förarna ofta byttes ut med några få års intervall. Efter att de firat triumfer med klubben lockade storklubbarna med feta löner och hade snart övertalat dem att flytta. Det skulle han aldrig göra och ingen skulle fråga honom heller.

under

Sitter med knäna uppdragna i soffan framför teven. Solen har visat sig för första gången på ett tag och jag ser hur dammig teverutan är. Teven är avstängd och dammet lyser vitt mot den svarta bakgrunden. Jag vet inte varför men en känsla av tacksamhet far genom kroppen. Istället för att titta på reprisen av Idol sitter jag stilla med huvudet nerböjt mellan mina ben och känner hur blodet pumpar runt i kroppen. Är det verkligen meningen att vi ska ägna vår tid åt att följa andras liv genom teven? Det virrvarr av impulser som far genom kroppen snabbare än någon kan ana borde väl vara menat åt något annat, något stort.

Jag reser mig ur soffan och har bestämt mig. Jag ska bli människa.

något helt

Min värld, mina värderingar, mitt liv men ändå så många andras. Kurar ihop mig som en boll och skyddar mig mot den skur av önskemål och krav som jag bombaderas av. Vem utom jag själv kan tala om vad jag vill eller vad jag behöver, vem jag är och vem jag vill bli? Stoppar fingrarna i öronen för att höra mina egna tankar i bruset från alla de andra.
"Varför träffar du inte någon du kan leva ditt liv med?"
Ignorerar frågan eftersom svaret bara leder till fler frågor som inte har önskvärda svar. En halv människa blir inte hel bara för att man träffar en annan halva. Det faller inte i god jord att hävda att man själv är viktigast därav min tystnad. När jag är hel kommer allt annat också att falla på plats, då ska jag svara på alla frågor.

En plantering

"Hennes föräldrar odlar potatis på toaletten, det har min syrra sagt", sade Maggan med näsan i vädret.
Ingen av de andra vågade säga emot, om Maggan sade det var det säkert sant. Det var i alla fall bättre att hålla med än att riskera bli utanför gänget. Och den där grekungen ville man väl inte vara med ändå. Hon luktade alltid så konstigt.

De brukade gå omkring i hyreshusen och lukta utanför dörrarna för att se om det bodde greker där, det räckte med en sniff i brevinkastet. Vitlöksdoften fick ögonen att tåras. Deras kläder var konstiga också, alla tanter gick omkring i svarta kläder med lika svarta sjalar om huvudet. Maggan sade att de liknade Spökplumpen allihop och det gjorde de.

Kristina stod ensam utanför huset när hon närmade sig tillsammans med sin bror. Igår hade han haft långt svart hår, idag var han renrakad och såg inte klok ut, tyckte hon. Mamma sade att hon inte begrep varför de ville att deras pojkar skulle se ut som straffångar från Sibirien.
"Hej, vad gör du, ska vi va`", frågade Noumi blygt efter det att hennes bror knuffat henne i ryggen.
Kristina visste inte vad hon skulle säga. Vågade hon säga ja, vad skulle de andra i gänget tycka om det? Hon bestämde sig för att strunta i dem. Skulle hon vara alldeles ärlig tyckte hon att Noumi såg ganska snäll ut.
"Visst", sade hon och nickade.
Noumis bror vände om med ett leende i mungipan och lämnade dem ensamma.

något trasigt

Han föreställde sig det som ett antal kablar som kapats av och lämnats med sina stumpar hängande i tomma intet. Kanske berodde det på att han hela sitt liv arbetat som elektriker och därför sett dessa skåp med virrvarret av trådar så ofta att inga andra bilder fanns att tillgå. Nu handlade det dock inte om ett elskåp som han kunde fixa med skruvmejsel och avbitartång.

Det värsta var frustrationen över att inte bli åtlydd. Glaset med den röda saften stod på bordet bredvid sängen och han kände sig törstig. Trots den enorma viljeansträngningen darrade bara armen en aning utan att röra sig i den önskvärda riktningen. När han så gav upp for armen ut i en plötslig rörelse och rev ner glaset med en ljudlig krasch.

Vad var meningen med att de fick liv i honom igen? Skulle han genomleva resten av sina dagar på det här viset, då kunde det lika gärna kvitta. Inte kunde han slänga iväg några dräpande kommentarer till de klämkäcka systrarna heller som med sina glada tillrop tycktes tro att de hade hand om en nöjespark. Nog förstod han att de försökte ingjuta hopp i honom men effekten blev snarast den motsatta. Nej, han ville nog lämna det här livet nu, men inte ens det skulle han klara utan hjälp.

skrubbsår

Han visste att han borde tycka om orientering men det gjorde han inte. Alla dessa kontroller som inte stod där de skulle, kartan som aldrig stämde överens med verkligheten, snåriga skogar, genomsura mossar, mygg, livsfarliga kor som jagade en genom hagarna. Listan kunde göras lång med anledningar till varför han inte tyckte om orientering.

Analyserna efteråt var ett undantag. När han och pappa satt med kartorna framför sig och diskuterade vägval, kompassriktningar, höjdkurvor och gemensamt avgjorde vad som varit bra eller dåliga val, då gillade han orientering. Så länge det gick hyfsat bra för honom, vill säga.

På sistone hade han av någon outgrundlig anledning sprungit fel redan från början och missat första kontrollen vid ett flertal tävlingar. Eftersom han då var hjälplöst efter i resultatlistan hade han valt att avbryta till pappas stora förtret. Uppmaningarna duggade tätt om att inte ge upp, fortsätta springa, man vet aldrig vad som händer längre fram. Jodå, han visste. Om han kom på den nedre halvan i resultatlistan hjälpte det inte att pappa försökte köra med sina uppmuntrande tillrop, besvikelsen lyste ändå igenom fasaden. Då avbröt han hellre. Till och med det började bli svårt efter ett par gånger.

Söndag och tävling som vanligt. Efter en ryggdunk av pappa rusade han iväg mot första kontrollen men missade ett stigkors. När han väl upptäckte misstaget var han redan långt efter. Inne i huvudet målade han upp samtalet med pappa och insåg att han inte ville vara med om det en gång till. Han satte sig under en gran och grät en stund innan han tog mod till sig att gå tillbaka. Kottarna under granen hade gjort djupa veck på hans bara ben och han tog upp en i handen. Utan att egentligen veta vad han gjorde började han skrapa den vassa kotten över armen tills blodet började rinna. Nu hade han i alla fall ett giltigt skäl att avbryta tävlingen, sedan fick pappa säga vad han ville.

Monstret under sängen

Jag har aldrig sett det, men bara ljudet gör att det går kalla kårar längs ryggen på mig. Det är en av anledningarna till att jag inte går in och lägger mig hos mamma och pappa längre. De säger att jag är för stor för det, att jag ska sova i min egen säng, men hade inte monstret bott under deras säng skulle jag gått in i alla fall. Nu vågar jag inte.

Hur mamma och pappa vågar ligga kvar när monstret nästan tar livet av dem fattar jag bara inte. Mamma stönar och ylar omvartannat, pappa grymtar som om han höll på att bli strypt tills de plötsligt blir alldeles tysta. Då kan jag inte låta bli att skrika på dem.
"Lever ni fortfarande?"
"Jadå, ingen fara, monstret är borta nu."
Pappa förklarade att monstret bara bor hos vuxna. Jag hoppas att jag aldrig blir vuxen.

lära sig räkna

Hon fattade verkligen inte vad mamma menade. Det värsta var att när hon blev osäker såg mamma så där arg ut i ansiktet som hon brukade göra när Malin gjort något dumt. Då blev det ännu värre, alla tankarna bara snurrade runt där inne i skallen.
"Men tänk nu, snälla lilla gumman, så svårt kan det väl inte vara. Om du har fyra bollar och får fem bollar till, hur många har du då sammanlagt?"
Malin tänkte på alla bollarna och undrade plötsligt vilken färg de hade, om de var lika stora och om de var gjorda i plast eller var så där fina som bollarna på fotbollsträningen. En sådan skulle hon önska sig när hon fyllde år, det hade hon bestämt sedan länge.
"Nå, hur många?", undrade mamma irriterat.
"Det är inget roligt när du bara blir arg hela tiden, jag vill leka istället."
"Det blir ingen lek förrän vi har klarat av räkningen, bara så att du vet det."
Malin suckade tungt. Det var mycket lättare i skolan när man fick vara ifred. Att skriva talen i böckerna var inga som helst problem men så fort någon frågade henne blev hon alldeles tom i skallen. Hon fattade inte varför det skulle vara så himla bråttom hela tiden, när hon precis fått tag i siffrorna och såg dem framför sig avbröt alltid någon så allting blev en enda röra igen och hon fick börja om. Då var det mycket roligare att rita och måla, där fick man göra lite som man ville. Malin lade ner huvudet på bordet och började fantisera om allt kul hon skulle rita sedan, en grön björn med långkalsonger och höghatt, en prinsessa på motorcykel med tända tomtebloss i avgasrören, fyra pingviner som drog en isbjörn på en kälke i öknen, en hel skock med fåglar som...
"Jag ger upp", sade mamma och suckade samtidigt som hon skakade på huvudet. "vad ska det bli av dig egentligen."

låtsaskompis

Du sitter som en mörk fläck i mitt öga, omöjlig att bli av med, om jag nu skulle vilja det. Jag är din väg ut ur mörkret, genom mig tillåts du se dagen därute. Vi samtalar ändå ibland om saker vi ser, om saker vi gör. Du har varit noga med att poängtera att vi måste dela allt, men jag gillar inte allt du gör genom mig. När du är elak mot mina syskon skäller jag på dig men du skrattar bara och säger att jag inte kan göra någonting åt det. Jag tycker mycket om mina syskon och går du över gränsen har jag kommit på ett sätt att stoppa dig, trots att du är min vän.

"Din djävla idiot, se nu vad du gjorde med mina läxpapper."
"Det var inte jag, det var Agnes, jag har talat om för henne att hon inte får göra så."
"Nu får du väl för fan sluta att skylla ifrån dig på den där djävla Agnes, tror du att jag är dum i huvudet eller?"

Jag tystnar eftersom allt jag säger från och med nu kommer att feltolkas. När Agnes höjer min hand och slår ett knytnävsslag rakt i ansiktet på min syster bestämmer jag mig. Hela vägen uppför trappan hör jag jämmerlåten från vardagsrummet där min syster ylar av smärta.

Den kalla luften är frisk mot huden och ett lätt duggregn sköljer mitt ansikte när jag öppnar fönstret. Innan Agnes förstår vad som kommer att hända har jag redan hoppat.
"Jag varnade dig", viskar jag innan jag slår i asfalten på garageuppfarten.

Lön för mödan

Han var omåttligt irriterad men var noga med att inte visa det utåt. Folk var mer på sin vakt nu efter hans sista erövring och till en början hade det bara gjort honom mer upphetsad men när han nu fortfarande inte lyckats hitta ett nytt offer började det tära på hans humör. För sin egen skull kunde han nog tänka sig ett uppehåll tills det lugnade ner sig men andarna ville annorlunda. De gånger han var nere i källaren för att längtansfullt smeka den tomma stolen skrek de åt honom att fylla deras magar med nytt blod. Det gick helt enkelt inte att stå emot, han var tvungen.

Under två månaders tid hade han gått omkring med en växande klump i magen. Varje gång han tog en tur med bilen höll han ögonen öppna. På Ica pratade han glatt med de han kände medan blicken hela tiden sökte mellan hyllraderna efter tänkbara offer. Inte ens när han rastade hunden kom flickorna fram och ville klappa. Hösten var en förfärlig tid, alla höll sig inomhus, parken låg öde där han annars hade lätt att skilja sitt utvalda får från flocken. Alla tänkbara uppslag slog slint innan de ens blivit realiserade, det som förut varit självklart grinade honom nu elakt rakt i ansiktet. Hade han förlorat sin förmåga skulle han dö, det var han övertygad om. Andarna skulle äta honom levande och låta resterna långsamt ruttna bort på botten av brunnen.

"Är du ledsen?"
Han ryckte till av den späda rösten tätt intill. Han hade förlorat sig i sina tankar halvvägs ut ur bilen och nu stod hon framför honom som en liten gudinna med sitt ljusa hår fuktat av duggregnet. Hon frågade om han var ledsen och han tvingade sig att få gråten upp till ytan trots att han nu bara ville skratta. Sin vana trogen parkerade han bilen i bortre änden av parkeringen bakom återvinningscontainrarna. Bara ett fåtal bilar stod i närheten och han förstod att han äntligen skulle få betalt för sin väntan.
"Lite grann, det var snällt av dig att du frågade", sade han och spanade samtidigt efter någon vuxen i flickans sällskap.
Hon höll i en halvfull plastkasse med tomma konservburkar.
"Ska jag hjälpa dig att slänga skräpet", frågade han henne vänligt och sträckte fram sin hand.
Hon tvekade en aning men räckte honom sedan kassen. Allting skedde sedan på bara ett sekunder, med en snabb rörelse slet han in henne i bilen, stängde dörren, startade och körde därifrån. Flickan skrek, något han var ovan vid eftersom han alltid annars lyckades att söva ner dem. Mot sin egen vilja slog han henne hårt över ansiktet men det var nödvändigt. Han var tvungen att få tyst på henne, han skulle i alla fall tvätta henne ren sedan, innan han gav henne till andarna i brunnen. Livet hade återigen tagit en oväntad vändning och han kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom honom.

önskelista

Jul, denna högtid som innehåller så mycket förväntningar. Vad önskar jag mig av dessa dagar? För en gångs skull är det meningen att man ska släppa alla sina vanliga önskningar och försöka hitta på något som går att packa ner i ett litet paket. Jag har faktiskt inte en aning om vad jag vill ha som går att få ner i en låda och som dessutom är tillräckligt billigt för att någon av mina barn ska ha råd att köpa det. Vad jag egentligen vill ha är att mina barn kommer över och tillbringar lite tid här hemma, att de tackar ja när jag bjuder in dem till jul, det räcker gott. Om det sedan kan spilla över på resten av året så är jag mer än nöjd. Man ska inte önska saker åt andra men jag hoppas att min äldsta dotter vinner kampen mot ätstörningarna, att min andra dotter hittar sig själv och inte hela tiden hamnar i situationer hon mår dåligt av, att min äldsta son fortsätter att göra musik som förhoppningsvis tar honom in i min värld så småningom och till sist att min yngste son förvaltar alla sina goda sidor, som är många. Önskningar som jag behåller för mig själv så att inte de plötsligt förvandlas till krav som blir svåra att hantera.

Som tur är har jag både syskon och föräldrar i närheten som betyder mycket för mig och som jag kommer att träffa en hel del under dessa dagar. Förra julen gick i rannsakningens tecken och jag hoppas att denna jul istället kommer att andas framtidstro. Tid för skrivande är till sist en önskning som alltid står högt upp på alla listor, inte minst för att skrivandet hjälper till att hålla ordning på tillvaron.

snubbla

Sven Efraim Larsson var en till synes lugn och behärskad individ. Intrycket man fick vid en närmare granskning av hans person, om nu någon skulle komma på den befängda idén, var att han var påfallande kort. Att längden inte hade någon betydelse var ett av de värsta talesätt han någonsin hört. Folk ignorerade honom i köer och gjorde sig lustiga över att han var tvungen att hoppa för att se över disken i affären. Han skaffade platåskor och höghatt för att på så sätt förlänga sig själv i båda ändar men inte heller det hjälpte till att stoppa gliringarna.
"Du ser ut som en cirkusclown", skrattade en liten rödhårig pojke när han för femtioelfte gången snubblade i de höga skorna och lade sig pladask mitt på golvet i gallerian.
Sven Efraim Larsson blev arg, trots sitt så vanligtvis milda humör, och hoppade upp ner i flera minuter tills orken helt enkelt tog slut. Pustande och stånkande klättrade han upp på en bänk för att vila sig en stund.
"Hur ska jag få slut på eländet, är enda sättet att försvinna helt", beklagade han sig tyst.
"Du måste vända det till något positivt", sluddrade en ovårdad man bredvid honom med handen hårt kramande en ölburk.
"Vad menar du med det", frågade Sven Efraim Larsson och tänkte samtidigt att råd från en sådan slusk inte kunde vara mycket värda.
"Eftersom du inte vill att de ska skratta åt dig blir du arg, tänk om det vore tvärtom", sade mannen och tog en klunk ur burken.
"Menar du att jag ska börja skratta åt dem istället?"
"Hittar du något att skratta åt kan du väl göra det, men jag menar att du faktiskt är väldigt bra på att snubbla, lita på mig, jag är själv expert, och låt dem skratta om de vill det."
Sven Efraim Larsson tänkte en stund på mannens ord och insåg att han faktiskt hade rätt. I sin iver att bli accepterad hade han helt förbisett sin ovanliga förmåga att snubbla roligt.

Ett nytt liv började i samma ögonblick han tillät skratten. Han gjorde folk lyckliga med sina snubbelkonster som till och med började inbringa lite pengar. Butiksinnehavarna i gallerian gjorde gemensam sak och hyrde in honom för uppträdande på stora scenen i gallerians centrum varje månadskifte vid löning. De resonerade som så att lyckliga människor spenderar mer pengar. För att tjäna ännu mer pengar bad de honom skaffa högre skor och högre hatt, för att hans snubbelkonster skulle se ännu roligare ut och göra människorna ännu lyckligare.

När Sven Efraim Larsson för fjärde månaden i rad köpt högre skor och högre hatt började han få svårt att röra sig på scenen. Folk började bua åt honom istället för att skratta och i sin iver att vända den elakartade trenden försökte han sig på en bakåtvolt. Den misslyckades totalt och ljudet av Sven Efraim Larssons nacke som bröts hördes över stora delar av torget.

På bänken satt mannen med ölburken i handen och skakade sorgset på huvudet.
"Du skulle ju snubbla roligt, inte göra volter", viskade han och tog en klunk ur burken.

Min karriär som designer

Min karriär som designer blev bara en kort parantes i livet. Att jag efter så kort tid lade skapandet av nya kläder på hyllan berodde på min passion för choklad, och till viss del också det rävspel som hela tiden förekom i kulisserna. Det är ändå en tid jag minns med glädje trots sena kvällar, hispiga modeller och omöjliga deadlines. Kollektionen jag arbetade fram kom aldrig till boutiqerna, i alla fall inte under sitt rätta namn.

Jag hade alltid mitt stora skissblock med mig varthän jag än gick, idéer kommer som bekant inte enbart under kontorstid. En middag stod denna kväll på programmet med en potentiell finansiär av min kollektion och jag hade för den sakens skull låtit sy upp prov på ett par av modellerna. Vi hälsade artigt på varandra genom kyssar på kinden innan vi satte oss till bords. Jag tänkte inte föra syftet med middagen på tal förrän till kaffet och tillät mig därför att ohämmat njuta av maten och vinet. Min eventuelle välgörare var trevlig och konverserade om allt mellan himmel och jord, faktum var att hon började attrahera mig. När kaffet serverades fann jag mig vara nervös av mer än en anledning. Med handsvetten rinnande öppnade jag väskan för att visa upp den lilla provkollektion jag hade med mig. Hon nickade nöjt när jag höll upp en enkel kort klänning i svart, tunna axelband, tydliga sömmar och en liten spets i kanten. Nästa plagg var en limegrön tunn blus med en matchande kort kjol som också fick ett varmt bemötande leende. Nervositeten släppte en aning av hennes uppenbara intresse och jag slappnade av när jag plockade upp byxorna ur väskan. Vida ben med slitsar ända upp till knäna som skulle ge ett världsvant intryck på den som en gång bar dem. Nöjd satte jag mig ner för att höra hennes åsikter. Jag sträckte mig efter en chokladbit och undslapp mig en ljudlig suck när jag bet av den på mitten.
Nu hände det som bara inte fick hända. Den resterande biten av chokladen halkade ur min hand och landade på min vita skjorta. Innan jag hann reagera hade den glidit hela vägen från bröstet ner till byxlinningen och lämnat efter sig ett långt brunt spår. Jag ursäktade mig genast och reste mig för att fly till toaletten.

När jag så småningom kom tillbaka med en hjälpligt ren skjorta var hon borta. Väskan med kläder och mitt skissblock hade även de tagit samma väg. Jag gjorde flera försök att nå henne under de närmaste dagarna men hon var som uppslukad av jorden. Utan större framgång försökte jag rekonstruera min kollektion, utan mitt skissblock var jag förlorad. När jag så efter en dryg månad såg min kollektion slås upp som en sensation under ett annat namn, jag säger inte vilket eftersom jag ännu inte bestämt mig om jag ska stämma dem eller inte, kastade jag in handduken. Folk i allmänhet betraktar mig förmodligen som en slusk eftersom jag ute inte bär annat än jeans och t-shirt, men hemma innanför mina egna väggar går jag alltid omkring i mina egna skapelser och drömmer om tiden som skulle kunnat göra mig berömd över hela världen.

något spanskt

Med en stark passion för både musik, kärlek och sprit fastnade han i Sverige. De tre elementen var så starkt förknippade med honom att han vid de tillfällen någon av dem saknades inte riktigt gick att känna igen.
Hans längtan efter sitt hemland och dottern som blev kvar hos sin spanska mor gjorde honom rastlös som få. Nätter utan sömn ägnade han åt att arrangera musik, bra arrangemang som lät svåra men var lättspelade. Kanske var det därför ingen riktigt tog hans problem på allvar, hans elände behövdes för att orka vara kreativ.
När Sara, hans svenska fru, tvingade in honom för sitt alkoholmissbruk hördes protester.
"Så farligt är det väl ändå inte."
"Överreagerar du inte lite."
När han började tafsa på sina kvinnliga musikskoleelever gick det inte att bortse från faktum längre, men då var det för sent.

Manuel var en kärlekstörstande människa som följde sitt hjärta till detta kalla land. Blev han lycklig här? Sara gjorde i alla fall allt hon kunde för sin spanske man men frågan är om det någonsin var tillräckligt. Hon kunde inte riktigt ta sig igenom det sista skalet ända in i själen. När han till sist dog av sitt missbruk blev det i all sorg en lättnad. Den skuld hon alltid känt över att ha berövat honom hans familj och hemland rann bort med tårarna och lämnade så småningom plats för den djupa kärlek som från början varit orsaken till deras liv tillsammans.

en föraning

Han såg vad som pågick men hade ingen möjlighet att ändra händelseförloppet. Samtidigt var han imponerad över vad hans kropp mäktade med. Med spänstiga steg gick han gatan fram, rak i ryggen, stolt som en tupp med Påsen framför sig. Av någon underlig anledning var skottskadan som bortblåst, ett mirakel om man så ville. Egentligen var det bara syftet med promenaden han motsatte sig och möjligen språkbruket. I vanliga fall var väl hans språk inte särskilt sofistikerat men den svada han nu utsatte oskyldiga människor för i sin väg gick långt över gränsen för vad som var okej.

"Vid Allah, ge plats åt hans heliga krigare, Mujahedin."
"Kan du inte ta det lite lugnt, kroppen är gammal."
"Jag tror inte han bryr sig", sade en röst bredvid honom.

Höll han på att bli tokig, det här kunde väl ändå inte hända på riktigt? Fångad i sin egen kropp av en idiot som skrek på folk som om de vore ohyra och en annan som konverserade en aning uppgivet med honom. Han skulle litat på sin intuition och låtit den förbannade väskan med pengar vara ifred. Allt började med den. Redan när han såg väskan ligga under högen av skräp formligen skrek den åt honom att låta den ligga. Varför lyssnade han inte på sig själv? Se vad det lett till, nu var han istället tvungen att lyssna till den här idioten.

"Vad ska vi göra för att hindra honom", undrade han.
"Inte fan vet jag, svarade den andre, "jag har ingen vana av sådant här."
"Nehej, jag trodde kanske det, jag heter Manfred, om det nu spelar någon roll."
"Stefan", sade Stefan och suckade.
"Kan ni hålla käften därinne, jag måste koncentrera mig", sade Jamahl surt.
"Vad ska du göra åt den saken då, vi skiter fullständigt i om du lyckas med dina föresatser", skrek Stefan upprört.

Samtidigt fick han en idé. Jamahl och Påsen var framme vid en port och Påsen sträckte sig fram för att trycka på portknappen.
"Ja", hördes en skrapig röst.
"Det är Påsen här, jag har någon här som jag tror du vill träffa", sade han kryptiskt.
"Jamen, vafan, ut med språket, vem skulle det vara", sade Danne otåligt.
"Manfred."
"Manfred", upprepade Danne misstroget, "är inte han död."
"Du får väl se själv."

Efter en liten stund knäppte det i dörrlåset och någon gläntade försiktigt på dörren. Stefan viskade till Manfred att han skulle räkna till tre innan det var dags. Danne tog ett kliv ut genom dörren och stirrade med vidöppna ögon på Manfreds oskadade kropp.
"Tre", sade Stefan och började yla allt han orkade med Manfred tätt efter.

Jamahl spärrade upp ögonen och tog sig om huvudet. I ett försök att bli av med det fruktansvärda oväsendet slog han huvudet upprepade gånger mot tegelväggen utan annat resultat än ett stort blödande sår i pannan. Stefan kunde inte avgöra om det var med mening eller inte men plötsligt fick Jamahl in en klockren träff mitt på Dannes haka. Danne stöp som en fura och landade i en hög framför fötterna på Jamahl och Påsen.

"Jaha, var det planen", undrade Manfred.
"Nej, jag tänkte att Danne skulle få möjlighet att mörda dig för andra gången..."
"Vad i helvete säger du, ta livet av mig..."
"Håll käften, du var ju redan död, så vad spelar det för roll, då hade vi i alla fall hindrat Jamahl från att använda pengarna till sitt Jihad, eller vad fan han nu kallar det."
"Då får det bli plan B", sade Manfred hoppfullt.
"Det finns ingen plan B, vi får snällt titta på tills vi kommer på något annat."

ta emot välgörenhet

Han dog. I ena stunden skrattande, levande, i nästa liggande på golvet i dödsryckningar. Så mycket som aldrig blev sagt, på något sätt hade de inbillat sig att det fanns tid kvar för allvaret, det där innerliga som var så svårt att prata om till vardags. När hon låg på golvet bredvid hans kropp var det problemet som bortblåst, hon skrek hans namn, slet i honom för att väcka honom till liv igen. Men han var borta för alltid.

Hon tog sig igenom tiden efteråt som i dvala. Hon gick genom livet och tittade på resten av världen genom en immig plastpåse som trätts över hennes huvud. Blodet pulserade så högt i henne, andningen kom stötvis, inte förrän flera månader senare tog hon sitt första djupa andetag. Verkligheten var obarmhärtig, ingenting fick hon ha kvar. Hans barn var obevekliga i sina krav, det räckte inte att de hade älskat varandra på ålderns höst. I deras ögon var hon bara en snyltare.

Med skammen blossande på kinderna stod hon utanför kommunhuset, tvekande. Hon hade alltid gjort rätt för sig, inte genom arbete men genom att sköta om hemmet åt sin första man. Det visade sig i pensionsutbetalningarna. Hon gick visserligen inte lottlös ur skilsmässan men pengarna rann snabbt ner i alla hål som skulle fyllas. När hon så träffade Lars var lyckan fullständig, de hade fått fyra underbara år tillsammans. Barnen hade hindrat honom från att skriva några papper, det var därför hon stod där hon stod.

Hon blundade, tog först mod till sig och tänkte gå in men ångrade sig sedan. Med en suck vände hon på klacken, hon kunde inte förnedra sig på det sättet, det fick lösa sig ändå.

att synas

"Vad i helvete, lever du?"
Långt borta hörde Manfred en röst han kände igen någonstans ifrån men som han inte kunde placera. Inte heller kunde han avgöra om den var vänligt inställd eller om han borde vara rädd.
Långsamt öppnade han ögonen och såg sig själv ligga i en gränd. En ovårdad man lutade sig över honom och sträckte fram en hand. Manfred avvaktade, han ville först känna efter om han var skadad. Trots att minnet saknades kände han instinktivt att han hade hamnat där på grund av någon annan och det var definitivt inte av välvilja. Huvudet bultade som om någon satt därinne och ville komma ut.
"Res dig upp då och se till att komma härifrån, din djävla idiot."
"Tror du att han kan höra dig, eller?"
"Håll dig på din kant, svartskalle, och låt mig sköta det här."
"Tala bara om för honom att han är i fara, eller vill du dö en gång till."
Manfred hade ingen aning om vad som försiggick men tänkte inte stanna och ta reda på det. I en enda rörelse reste han sig upp och skulle precis slå mannen framför sig på käften när benen vek sig under honom.
"Du har precis fått en kula genom kroppen, du kan inte bara resa dig upp och gå härifrån."
"Känner jag dig", kraxade Manfred ynkligt.
"Men för fan, Manfred, det är ju jag, Påsen."
Manfred nickade, Påsen, ett sådant namn borde han väl känna igen. En minnesbild blixtrade genom huvudet på honom där han såg Påsen stå och tala med någon annan som plötsligt höjde en pistol och sköt. Påsen kastade sig åt sidan och...det var så han blev skjuten. Kulan var ämnad för Påsen, inte honom.
"Vem var det som sköt", undrade han.
"Danne, jag sade ju åt dig att ligga lågt, men naturligtvis ville du synas på stan med alla djävla pengar, och se hur det gick."
"Jamen, vad fan, om man hittar en hel säck med pengar kan man väl inte bara låta den ligga."
"Hur mycket handlar det om?"
"Flera hundratusen."
"Vem fan snackar du med?"
"Nu tar jag över härinne, vi måste hitta de där pengarna, de kan komma till användning till mitt Jihad, här ska sprängas."
"Vad då för Jihad, inbilla dig ingenting, jag tänker inte gå omkring och bomba folk."
Påsen tittade misstroget på Manfred när han reste sig upp, tog struptag på honom och väste med vass röst.
"Kom med här, din otrogna hund, nu visar du oss var vi kan hitta Danne och pengarna."

ett svenskt ord jag sällan använder

Det finns saker som man helst såg skulle stanna i utvecklingen. Den oundvikliga trenden rikssvenska som tränger undan dialekterna är en sådan sak. När jag var liten fanns mängder av original där man fick anstränga sig till sitt yttersta för att förstå vad de sade. Nu är jag ju smålänning så det finns kanske naturliga orsaker till detta, småländskan är en bekväm dialekt där svåra konsonanter helt enkelt får stå åt sidan för mer lättuttalade bokstäver.
Jordpäron, potatis, blir på småländska "jopära" med bara ett litet skorr långt ner i halsen på r:et. Allt för att inte reta upp stämbanden i onödan. Att höra en riktig smålänning tala är en lektion i energisparande.
"dö sulle ba"a veta va an sa te me e gåkwäll nä" ve sulle gå te sängs."
"Nä, va sa an?"
"an velle komma te, men dä velle ente ja."
"A?"
"Övetala åhkade an ente så då feck de va."

Leve dialekterna

en bild att skriva till

Enda beviset på hans existens höll på att utplånas. Han betraktade sorgset de vittrande stenarna från sin plats uppe i backen. Det var tur att han stupade på höjden så han åtminstone fick bra utsikt över förödelsen. Nu blev det ju som det blev med den saken, hade han själv valt skulle han naturligtvis ha återvänt hem med en seger i bagaget. Eftersom nederlaget istället var ett faktum var han nästan lika glad över att han blev kvar. Att slippa nesan att komma hem som förlorare efter hans första och enda strid.

Det dröjde inte länge innan folk började vallfärda för att hedra de tappra som låg under jorden. Då var han stolt över sin död. Det var värre nu, ingen verkade veta varför de stod och tittade på portalen. Han ville ställa sig upp och skrika åt dem att Kunskapens vagga gick förlorad här, oraklet flydde med de heliga böckerna och sedan dess har inte världen varit densamma.

"Här stod slaget mellan bla, bla, bla..."
Guiden babblade på om det ena årtalet efter det andra och viftade med armarna som en väderkvarn i storm. De stackars turisterna nickade godtroget och avfyrade sina engångskameror i tron att de verkligen fått ett historiskt ögonblick på bild. Det hade de förvisso, men utan att ha en aning om det.

Genom århundraden hade historien förvrängts från att ha lindat in honom i en hjältegloria till att nu bara vara lite allmänt löst prat om några män som dött en onödig död. Guiderna gick en kort kurs på en vecka och stod sedan och pratade om vad som föll dem in hela sommaren. Någon gång skulle han få upprättelse, det visste han. Han trodde fortfarande på oraklets visdomsord. När människorna minst anade det skulle en ny tid börja. Efter år av mörker och elände skulle Kunskapens vagga åter bli viktig. Han log i sin grav, om de bara visste.

Premiärnerver

Det luktade illa, som om någon gjort ner sig. Trots allvaret kunde han inte låta bli att dra på munnen åt tanken. Mitt i högen stod han och kunde varken ta sig framåt, bakåt eller åt sidorna. Det började muttras runtomkring och han fick för sig att det började bli dags. Klumpen i magen växte, handsvetten forsade i de tjocka handskarna och benen sviktade. Inte såg han något heller. De smala strimmorna av ljus som tog sig in blottlade bara en uppsjö av ryggar. De flesta betydligt mer storvuxna än han själv. Frågan han ställde sig var varför han hade hamnat där?

Den store Leonides hade varit övertygande när han ställde frågan. Vill ni att allt detta ska bli ödelagt? Vill ni se era livsverk gå förlorade, se era nära och kära ligga döda för fiendens hand? Svaret hade naturligtvis blivit ett rungande nej. Därefter blev han inskriven och nu stod han där han stod.

Vem som stod på andra sidan hade han inte riktigt klart för sig, mer än att det tydligen var de som ville honom ont. Oraklet på ön skulle skyddas till varje pris och hennes heliga böcker fick under inga omständigheter förstöras. Allt som Leonides hade talat om lät rätt och riktigt men just nu spelade det inte så stor roll. Rädslan grep ändå fatt i honom när han förstod att det var dags. Ryggarna framför honom började röra på sig och han önskade hett att han fick möjlighet att komma hem när det var över.

något befängt

På varsin sida om den breda floden står vi och ser vattnet rusa fram runt ön. Du har ingen färg, i grått avtecknar du dig mot den aningen mörkare bakgrunden. Vad dina ögon ser vet jag inte, och inte heller bryr jag mig. Det är så jag är lärd, så jag vuxit upp. Henne ska du akta dig för, hon bär kniv och dricker dig full om du inte ser upp. Bredvid dig står fler av din sort, väntar på att vattnet ska sluta flöda. Då kommer ni att försöka ta det som är vårt, men vi är beredda.

Solen lyser på våra rustningar. De blänker vackert men blir heta under dagen. Vi har rätten på vår sida, det har vi alltid haft, trots att ni alltid har hävdat motsatsen. Er urgamla bok är fylld av sagor medan vår är fylld av sanningar, det kan ingen av er bestrida. Er tro har fört er på villovägar, vår leder oss till målet. Ändå står vi här tillsammans för det slutliga slaget.

"Mamma, när ska de ge sig av, jag vill se mer av världen."
"Det går inte, min kära lilla vän, jag själv har väntat i flera hundra år."
"Men varför står de där, vad vill de?"
"Ja säg det, ingen vet, inte ens de själva vet längre."

att veta

Det tär på en att veta. Jag avundas dig som ler mot solen utan en tanke på den förestående katastrofen. Den under eoner förvärvade kunskapen kan inte raderas, hur mycket jag än skulle vilja. Min lott är inte din. Din är att le och skratta, min är att räkna på tiden kvar. Hur skulle jag vara som lyckligt ovetande? Sorgligt nog är detta det enda jag inte vet och som uppfyller mina tankar de få sekunder jag inte är upptagen.

Jag som törstande fyllde mig med världens kunskap häpnade över din ovilja. Men det tröstar mig att du kommer dö lycklig. Du står där med huvudet i sanden och ler medan världen blöder. Jag ser, reagerar, puffar och buffar, till och med skriker högt ibland utan resultat. Uppställda i led om fyra och fyra och flera mil långa faller ni en efter en till marken. Ruttnande, uppblåsta eller förtorkade, skrumpna. Vad sökte ni? Varför ville ni inte veta?

Jag lägger mig till ro en stund för att hämta ny kraft medan ni roar er på barns sätt. Ni kör slut på mig som en gammal mor med för många avkommor. Ändå kommer jag att överleva er alla.

att samsas

Det var försent att ångra tilltaget. Stefan låg med slangar genom kroppen vars enda uppgift var att hålla honom vid liv. Att skrika AIK till ett helt gäng av galna Hammarbysupportrar var inte det smartaste han gjort i sitt liv. Det fick han betala för nu. Inte för att det spelade så stor roll, han var ganska besviken på hur livet hade gestaltat sig ändå. Det enda han undrade var hur det gick till när han dog. Men det skulle han få veta tids nog.


Bussen från flygplatsen fylldes snabbt av utlänningar som skulle till det nybyggda hotellkomplexet nere vid havet. Ju fler desto bättre, tänkte Jamahl. Det gick inte att se bältet utifrån men det skavde en aning mot revbenen. Han skulle vänta tills de var ute på stora vägen. Inne i stan var det för mycket folk och hans uppdrag var att ta med sig så många otrogna som möjligt.


Det var mörkt men Stefan hörde hur det lät bredvid honom. Ett ihåligt rosslande som från en lungsjuk. Plötsligt exploderade mörkret i miljoner stjärnor och han befann sig stående på en silverfärgad platta. Han vred på huvudet och höll på att få krupp när han såg mannen bredvid sig. En mörkhyad man i ett vitt lakan stod och svängde fram och tillbaka. När han vred en aning på sig såg Stefan att han hade ett stort hål i magen. Hur kunde han stå där, han borde vara död.

"Det är han , förstår du inte det", hörde han en röst på avstånd.
En man i mörk kostym satt bakom ett skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Stefan fattade ingenting. Var hade han hamnat?
"Ni ser för djävliga ut båda två, det måste vi råda bot på innan ni kan ta er vidare."
Stefan sänkte blicken och såg sig själv. Stora blåmärken täckte hans kropp och ena benet pekade i en konstig vinkel. Han såg verkligen hemsk ut.
"Blunda nu, så kör vi", sade mannen bakom skrivbordet.
Han började humma en låg baston som växte sig starkare och starkare. Till slut kunde inte Stefan längre hålla emot. Han skrek och fösökte hålla ljudet ute med hjälp av händerna mot öronen. Plötsligt slutade hummandet och han undslapp sig en djup suck.

"Sådär, nu ser det bättre ut."
Faktiskt, både han själv och mannen i lakanet hade på något konstigt sätt blivit av med alla skavanker. Men fortfarande begrep inte Stefan vad det var frågan om. Kunde han drömma?
"Jag ber om ursäkt", sade han, "men var är vi."
"Ha ha ha", skrattade mannen bakom skrivbordet så den stora magen guppade", det var det roligaste jag hört på länge."
"Vi är döda, fattar du väl, och det där ska väl föreställa Gud", sade plötsligt mannen bredvid Stefan.
"Hör på nu, din djävla neger, jag är inte död."
"Din otrogna hund, jag ska döda dig."
"Ha ha ha", ni är för roliga", sade Gud och klappade sig på benen av glädje.
"Hör ni killar, ni har uppenbarligen lite kvar att lära innan ni platsar häruppe. I vanliga fall hör man lite ånger, lite skräck inför vad som komma skall, men ni står ju bara och bråkar."
"Det spelar väl för fan ingen roll om vi nu redan är döda, eller hur."
"Hallå, lite hyfs om jag får be, ni får faktiskt ta en liten runda tillbaka igen och lära er lite ödmjukhet och jag vet precis hur det ska gå till."

Gud försvann för ett ögonblick men kom strax tillbaka med en gammal man.
"Jag hade bara honom kvar men ni får samsas om honom. Lär er komma överens så är ni välkomna tillbaka vid ett senare tillfälle. Inga självmord, det räknas inte, bara så ni vet det."

Stjärnorna slocknade och både Stefan och Jamahl lämnades i mörker.

göra ett undantag

Astrid, stenhård och mjuk på samma gång. Fruktad och älskad av alla. Det fanns ingen anledning att bli kär i henne, därtill var hon alldeles för gammal redan då. Men det gick inte att undvika stoltheten man kände när man fick beröm, likaså den totala förnedringen när hon klankade ner på något. Det fanns ingenstans att gömma sig när hennes granskande blick svepte över klassen för att plocka ut någon.

Det är hårt när man som liten upptäcker att vuxna inte är perfekta. För perfekt var hon till en början, innan fasaden började rämna. Jag hade turen att vara en av gunstlingarna, mycket på grund av mitt läshuvud. Det var värre med Björn och Katarina, de var inte bra på något och de fick veta det hela tiden. Vi andra trodde inte heller att de var något att ha så rasterna blev för dem bara en fortsättning på förnedringen i klassrummet.

"Idag ska vi ha uppsjungning", sade Astrid och kallade fram en efter en till orgeln bredvid katedern där hon slagit sig ner.
De flesta av oss klarade av att sjunga hyfsat rent till "Fjäriln vingad syns på Haga". I alla fall så rent att vi undvek hånskratten från resten av klassen. När Björn kallades upp till orgeln såg vi hur han skakade av rädsla. Gull-Britt tog mod till sig och räckte upp handen.
"Fröken, vi vet redan att Björn inte kan sjunga, kan han inte få slippa."
Det var av ren vänlighet hon försökte rädda Björn men tilltaget straffade sig på en gång.
"Björn ska nu framföra "Jag lyfter ögat mot himmelen"", sade Astrid och började med ett intro.

Psalmen var en av de mest svårsjungna även för oss som kunde hålla tonen, vilket för Björn var omöjligt. När han bräkande tog de första stroferna gick det inte att hålla emot längre. Hela klassen försökte dölja skrattsalvorna med uselt resultat. Björn blev rödare och rödare i ansiktet men han bräkte vidare ända till slutet.

Hur många har genomlidit skolan under dessa stelbenta byråkrater som läste skolplanen som den vore en instruktion till en Ikeamöbel. Alla kan inte sättas ihop på samma sätt, alla är inte ens menade att bli samma möbel. Det vore väl hemskt om hela samhället bestod av Billy Bokhyllor. Och om sanningen ska fram gillar väl ingen egentligen det alldeles perfekta, äkta skönhet är när något blir vackert skamfilat, en liten charmig defekt som förhöjer intrycket.

skvallra

Hemligheter, dessa monster som äter upp dig inifrån. Lidandet i ögonen på dem som inte får svar, jag ser att de vet men kan inte göra någonting.

"Du vet vad som händer om du skvallrar."
Rösten, pipig och raspig på en och samma gång, fanns det verkligen ett släktband mellan dem. I ena stunden trallande glad med nya idéer till lekar, i nästa stund en förtryckare. Enda chansen är att hålla med och göra som hon säger. Jag vet vad som händer om jag skvallrar och jag vill inte råka ut för det.

"Var är Denise, hennes mamma ringde och frågade efter henne", undrade mamma vid matbordet på kvällen.
"Vet inte", svarade jag kort och tittade ner i tallriken för att slippa möta mamms blick.
"Var hon inte tillsammans med er förut då?"
"Jo, men hon gick sedan."

I sängen hörde jag hur upprörd mamma var när hon pratade i telefon men när hon kom in låtsades jag sova. Till slut ryckte hon upp mig ur sängen och tände lampan.
"Är du verkligen säker på att du inte vet var Denise är, hon har fortfarande inte kommit hem."
Tårarna brann bakom ögonen men jag kunde fortfarande inte.
"Jag säger ju att jag inte vet, tror du att jag ljuger", skrek jag men hörde själv hur ihålig min röst lät.
Mamma tittade på mig en lång stund innan hon vände på klacken och gick ut ur rummet.

Skuggorna spelade längs väggarna och jag såg Denises ansikte under vattnet. Bubblorna från munnen som till slut inte längre steg mot ytan. Ulrikas ord när hon släppte taget ekade tomt i mitt huvud.
"Så går det när man försöker stjäla."

Tårarna rann när jag plockade fram de stulna bokmärkena under kudden. Jag ville inte hamna under vatten.

ärr

Att bli erbjuden mängdrabatt av läkaren på grund av alla skador ens pojk råkar ut för är nog inget en förälder önskar sig. Oturligt nog var det precis vad min far blev. Tillfället när erbjudandet kom låg jag på sjukhusbritsen med pappas tumme intryckt i ett stort hål som strax skulle sys.

Jag ansåg inte mig själv vara klumpig eller överdrivet vårdslös som barn. Däremot hade jag bråttom överallt, och vilket barn har inte det, det finns ju massor av saker att upptäcka. Dessutom ville jag bli stuntman, vilket i sig var att utmana ödet. Mina framtida yrkesdrömmar hade inget att göra med hålet i skallen. Söndagsskolan, som ägde rum i källaren på grannhuset, hade precis slutat och som vanligt hade jag bråttom hem för att berätta allt för mamma. Jag hann till skogallret utanför ytterdörren där jag snubblande spräckte pannan mot kanten. En förbipasserande granne lyckades stoppa blodflödet med en finger tills min far hade ringt en taxi och tog över med sin tumme.

Kanhända var det mina många skador som till sist fick min far att investera pengar i en Renault 4. I längden måste det ha varit ohållbart med alla dessa taxiresor. Om han dessutom multiplicerade med fyra skulle han bli tvungen att ta lån för att klara alla resor med sina klumpiga barn. Han kunde ju knappast veta att mina småsystrar inte alls hade samma fallenhet att skada sig som jag.

Nyckelbensbrott efter fall i trappor eller cyklar, fyra stycken. Stygn i pannan efter fall mot vassa kanter, tre stycken. Gipsade ben eller armar, fem stycken. Listan kan göras lång men har ändå fört något gott med sig. Jag insåg efter ett tag att stuntmanjobbet inte var något för mig. Jag lärde mig också att det fanns något som hette självbevarelsedrift, det finns tillfällen där jag numera hellre avstår än kastar mig utför. Lite tråkigare har jag nog blivit men jag har ju alltid mina ärr som tar mig tillbaka till de farliga tiderna då jag var en riktig he-man.

taggigt

Att lära sig cykla har sina sidor. Särskilt om cykeln ifråga är av vuxenmodell och du själv är ett barn. Var finns balansen när överkroppen sticker ut åt höger under ramen på pappas herrcykel medan vänster fot och vänster arm förtvivlat försöker hålla sig på sin sida cykeln. Jag trodde nog att jag en gång skulle förfoga över en egen cykel och att jag gjorde rätt i att börja i förtid med att lära mig tekniken.

Lena på väg till tvättstugan i punkthus nummer tre skakade på huvudet åt mina envisa försök. Elias, vaktmästaren med sin ilskna tax, skrek oavbrutet från sin balkong att jag skulle få stryk om jag fördärvade gräsmattorna i min framfart. Rödhårige Torgil, min ständige antagonist, använde mig som rörligt mål för sitt ärtrör där han låg bakom häcken i tron att han var osynlig.

Men inget av detta avskräckte mig i mina försök att bemästra den svåra konsten att cykla. Visst samlade jag på mig min beskärda del av skrapsår, en tappad nagel, en vrickad fot och blåmärken värdiga en misshandlad hemmafru men skam den som gav sig.

Det var höst och mitt övningsfordon var bara ledigt efter det att pappa kommit hem från arbetet. Mörkret blev alltmer ett problem, även om jag tryckte in dynamon mot framhjulet för att åtminstone få lite ledljus. Mitt cyklande hade flera gånger vid denna tidpunkt fått parkerande bilister att i panik väja undan för min vingliga framfart. Visst försökte jag att hålla mig på rätt sida men när inte tekniken ännu var fulländad kunde jag hamna precis var som helst.

Den enda gång jag var nära att avbryta mina heroiska försök var en sådan höstkväll. Som vanligt ägnade jag hela min vakna tid efter kvällsmaten ute på gården med pappas cykel. Roland kom emot mig i sin Renault 4 och jag förväntade mig en undanmanöver från hans sida som brukligt numera var. Istället vevade han ner rutan och skrek att jag skulle flytta mig. Denna uppmaning fick mig fullständigt ur balans och cykeln tog en helt egen väg. Om nu inte häcken, en tjugo meter lång berberishäck, funnits där skulle jag förmodligen kört in i väggen på huset. Det hade kanske varit att föredra istället för att som nu hamna i det taggiga helvete som omslöt min kropp och gjorde det omöjligt att röra sig.

Roland kände sig tillräckligt skyldig för att hjälpa mig upp och se till att jag kom i säker vård hos mina föräldrar. Med en suck tog mamma hand om mig och plockade noggrant ur alla taggar hon kunde hitta. Ordspråket, det finns inget ont som inte har något gott med sig, besannades dagen efter då en rostig, begagnad cykel i min egen storlek stod och väntade på gården till alla grannars stora glädje.

långsint

"Jag tycker helt enkelt inte om det falska stycket."
Elsa spottade så löständerna skallrade i munnen på henne. Hennes dotter Louise tog ingen notis om utbrottet utan fortsatte bara att dammsuga. Det rasslade i röret av grus, tappade hårnålar och en och annan hård dammig karamell som, efter att ha ramlat ut ur munnen på Elsa, blivit liggande på golvet i väntan på ett bättre öde. Louise gav inte mycket för hemtjänstens hjälp, de kunde lika gärna låta bli att komma dit när hon ändå fick göra om alltig själv.
"Måste du gå på med den där maskinen så förbenat", skrek Elsa irriterat över bruset från dammsugaren.
"Mor vill väl ha det fint nu när det kommer kaffegäster", försökte Louise utan framgång.
"Vad ska det tjäna till, att göra sig till på det där viset", klagade hennes mor från stolen vid köksbordet.

Dagen till ära låg en ljus linneduk med blå blommor på bordet. Vasen var fylld med snittblommor från handelsträdgården som gav det vitmålade köket en välbehövlig färgklick. Kaffebryggaren stod och pruttade i sakta mak på köksbänken, den behövde förmodligen en omgång med kalkrengöring.
Louise litade inte på att Elsa kommit ihåg besöket och hade därför tagit med sig kaffebröd från frysen hemma. Under stint bligande från Elsa lade hon upp sockerbullar, bondkakor och skivor av tigerkaka på kakfatet av tenn som hennes mor fått i sjuttiofemårspresent av någon granne, hon kunde inte komma ihåg vilken.

Dörrklockan ringde och Louise kunde se genom fönstret att det var Astrid som kommit. Louise ställde snabbt undan dammsugaren i städskåpet och gick för att öppna.
"Hej, vad roligt att se dig, att det äntligen kunde bli av", sade Louise och kramade om den gamla damen.
"Ja, verkligen, det måste vara nästan tjugofem år, det är inte klokt vad tiden går", svarade Astrid och lät sig hjälpas av med kappan.
"Mor sitter i köket", sade Louise och nickade i riktning mot dörröppningen.

"Du käre tid, du är dig verkligen lik", skrattade Astrid och gick fram för att krama om Elsa.
"Ja ja, med smicker kommer du inte långt", fräste Elsa.
"Men snälla Elsa, vad är det med dig, tycker du inte att det är roligt att äntligen ses."
"Komma hit som om ingenting har hänt, du förnekar dig verkligen inte."
"Men vad menar du med det?"
"Mor har fått för sig att du har stulit pengar av henne", inflikade Louise med en tung suck.
"Fått för sig, stå inte och försök skyla över hennes tilltag, jag såg genom fönstret med egna ögon hur du plockade pengar ur min portmonnä", skrek Elsa gällt.
"Men herregud Elsa, menar du den gången jag lånade tvåhundra kronor av dig?"
"Lånade, du stal dem."
"Är det sant som mor säger", undrade Lousie som under hela tiden trott att hennes mor drabbats av tillfällig sinnesförvirring, vilket inte var ovanligt numera.

"Låt mig förklara", sade Astrid och fortsatte.
"Det är ju minst tjugofem år sedan och jag trodde inte Elsa hade uppmärksammat det överhuvudtaget. Jag kom hem i taxi men hade inga pengar, det var söndag och jag tänkte låna av Elsa. Hon var inte hemma..."
"Jag var nere en sväng i tvättstugan..."
"Låt nu Astrid tala klart och avbryt inte", manade Louise.
"Nåväl, jag såg hennes plånbok på diskbänken och lånade tvåhundra kronor ur den som jag sedan skulle lägga tillbaka."
"Just det, det var väl..."
"Tyst, mor."
"Eftersom jag inte såg till Elsa förrän dagen efter då jag redan plockat ut pengar tyckte jag det var lika bra att lägga tillbaka dem utan att säga någonting, med ränta ska jag tillägga, tjugo kronor."
"Märkte du inte att du fått tillbaka pengarna", undrade Louise och riktade blicken mot sin mor.
"Jo, det såg jag väl, men jag tänkte att jag kanske hade räknat fel."
"Herregud, har du gått i alla dessa år och varit förbannad på din bästa vännina för en sådan skitsak, att du inte frågade henne", sade Louise upprört.
Elsa svarade inte på en lång stund men man kunde se att det rörde sig inne i huvudet på henne.
"Nåväl, slå dig ner för all del, Astrid, nu dricker vi kaffe, det är Lousie som har bakat."