ett påhopp

Herr Larssons ynkliga kropp låg nerbäddad under landstingets lakan. Han var nyopererad och befann sig i dvala med hjälp av intravenöst dropp levererat i lagom stora doser av den sinnrika droppanordningen ovanför hans huvud. Harry ville genast gå därifrån men blev nerröstad av de andra. Han tyckte inte det fanns någon anledning att låtsas bry sig om inte målet för uppoffringen var vaken och uppskattade besväret. Fröken Milano hade till och med tvingat av honom tjugo kronor till en ful liten blombukett som genom hennes försorg nu stod i en vas bredvid sängen. Leif PV Yngveson led fortfarande av sviterna från sitt uppdrag. Han kunde lika lite som de andra förklara varför han hade agerat som han gjorde. Flera gånger på vägen till sjukhuset fick han återfall och började kasta in saker i portuppgångar, ner i källartrappor eller in genom entrédörrarna till någon av de många butikerna i centrum. En blixtrande huvudvärk förknippat med svåra tvångsföreställningar, förklarade han fenomenet som inträffade om han inte följde sina högst impulsiva handlingar. Taggy hade av Harry fått det tvivelaktiga nöjet att hålla ordning på Leif under deras besök på sjukhuset.
”Fröken Milano, är det verkligen ni, så vacker ni är”, mumlade plötsligt Herr Larsson från sängen.
”Tro inte på vad han säger, tänk på att han är drogad” sade Harry omtänksamt till fröken Milano.
När Herr Larsson hörde Harrys röst kom ett skrämt pip över hans läppar. Fröken Milano skyndade genast fram och ställde sig mellan sängen och Harry med handen i en skyddande gest.
”Hör ni inte att han är orolig, gå en sväng och kom tillbaka sedan så ska jag lugna honom”, manade fröken Milano resten av besökarna.
Harry var inte sen att ta henne på orden och gick genast ut från salen. Taggy och Leif PV Yngvesson följde snällt efter som två hundar i koppel. Ingen av dem ville bli vittne till scenariot inne på salen där Herr Larsson låg hjälplöst nerbäddad halvt förlamad av sina smärtstillande medel. Den av skuldkänslor så nedtyngda fröken Milano tog Herr Larssons replik om hennes utseende på fullaste allvar och ville be om förlåtelse på ett högst påtagligt sätt för att hon bitit av honom hans finger. När Herr Larsson insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Hans skrik fastnade i fröken Milanos tjocka läppar vars kyss försenade Herr Larssons tillfrisknande med över en månad. Inte på grund av själva kyssen men väl på grund av att såret i magen som av hennes tyngd, då hon gjorde allt för att komma nära, sprack upp och började blöda ymnigt. Det tog en stund innan fröken Milano insåg allvaret, hon trodde först att han helt enkelt blivit så tagen av hennes kyss att han svimmat av. När hon sent omsider kravlade sig av sängen kunde hon inte undgå att se blodbadet.
Harry och de andra mötte akutpersonalen i korridoren och förstod genast vart de var på väg. Somliga naturlagar hade undantag som gjorde dem svårbedömda, fröken Milanos gärningar och dess följder hörde inte dit.