Han tyckte inte om att se dem i tjocka vinterjackor, vantar och mössor. Deras stora klumpiga fötter stampade mot vitmjölig asfalt i väntan på att tomtens släde skulle rulla in på torget. I hundratal trängdes de tillsammans med föräldrar och syskon i hopp om att få tag i en av de löjliga små julklapparna som bara innehöll skräp. Om han hade velat kunde han tagit en av dem i armen och gått iväg. Trilskande ungar var det gott om i kylan och ingen skulle reagera. Men lockelsen var för tillfället borta. Det gick inte att urskilja deras ansiktsdrag, deras nätta kroppar och inte heller om deras fötter var de rätta. Dessutom hade han redan vad han behövde hemma i källaren. Han njöt när han tänkte på henne, att hon snart skulle få möta hans andar i brunnen.
Det stora lugnet i honom gjorde honom upprymd. I sakta mak gick han genom folkmassan och kikade noggrannt efter de flickor som stod en aning avskiljda från flocken. Henne kunde jag ta, henne också, och henne... han räknade sig igenom över till andra sidan. Om de bara visste hur nära han var. Men det var inte deras dag idag, de skulle inte få möjlighet att höra andarna sjunga för dem. Det var synd om dem, men det visste de inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Usch! Ja nog finns det möjligheter alltid.
Jag brukar tjata mig blå på ungarna när vi är ute i affärer att de inte får springa iväg.
För några månader sedan var det en incident på IKEA här i staden. En liten flicka blev tagen och fick sitt hår avrakat, som tur var hittade vakterna den storgråtande flickan på toaletten
Bra beskrivning av din brunnspojkes tankar och utanförskap.
Jag säger också usch, otäckt. Obehagligt att få vara med i hans tankar. Bra text!
Det var en otäck liten sak du har skrivit. Så långt ifrån en själv man kan komma.
Apropå ditt påpekande på min blogg, så är det just en blandning av lättare upplevelser i vardagen blandat med existentiella frågeställningar som jag är ute efter.
En text som för mig till deckarvärlden. Meningen med att de skulle få höra andarna sjunga för dem ger en stark känsla.
Identifierar mig med brunnspojken och hans sätt att tänka.
*Burr* Otäckt men bra!
Texten för mig bort från den anonyma massan till individerna och deras dolda tankar. Du lyfter fram den explosiva "vad-som-helst-kan-egentligen hända"-dynamiken i människomöten! Som vanligt avundas jag ditt sätt att få ihop det med så få ord ...
Skönt att se att du lyckades skriva en berättelse utifrån ett ämne som lätt blir väldigt moraliserande. Jag klarade inte uppgiften lika bra :)
Ruggigt. Får en att inse att det till väldigt stor del gäller att ha tur - eller åtminstone inte någon väldig otur - när det gäller sina barn.
Bara det att du skrev i förtexten att brunnspojken var tillbaka gjorde mig illa till mods. Bra text som skakar om i tankarna.
Nej inte brunnspojken igen ;-)! Förstå mig rätt, denna berättelse är bara för äcklig. Jag har aldrig klarat läsa rysare, våldsberättelser elle som denna, smygande psykologisk triller. Problemet för mig är att du skriver för bra, så att det suger i magen av obehag. Skulle jag fotat mig själv med vebbkameran när jag läste så hade hade bilden visat ett ansikte som just ätit en citron. Äckligt bra alltså!
Suggestiv bra text, dina texter får alltid igång mitt inre på något sätt, både hjärna o känsla.
Skicka en kommentar