Nu låg han bara där. En oformlig massa som flöt ut över sängen hjälpligt dold av det randiga täcket. Rösten som förut fått honom att rysa av skräck var nu sprucken och skör. Blicken, ett avlägset minnne sökande efter en punkt att slå sig ner vid.
Mikael trodde han skulle känna sig fri, men känslan var den rakt motsatta. Förut visste han vad han slogs mot men utan en tydlig fiende gick han vilse. Företaget var hans men Eriks anda hängde som tunga draperier längs väggarna. Överallt där Mikael gick blåste en het vind som viskade med fars röst. Förut kunde han stormande slänga igen dörren efter sig, lämna Erik kokande av ilska bakom sitt skrivbord. Nu satt han tyst i hans själ och noterade alla andetag med ett oförsonligt leende.
Margaretha grät inte, det anstod inte en kvinna i hennes ställning. När som helst kunde en sköterska komma in genom dörren, då ville hon vara representabel. Hon log ömt mot Mikael där han böjde sig ner vid sin fars sida och lade armen över hans mage. De hade gett honom en bra uppväxt och hon var glad att han till sist valt att arbeta i familjeföretaget. Det borgade för att hennes ställning i samhället skulle bestå ännu en tid. Plötsligt såg hon Mikael resa sig hastigt från sängen. Erik låg med uppspärrade ögon och en hög ton skar genom rummet. Dörren öppnades och två sköterskor rusade fram till sängen.
"Vi måste kalla på läkaren, vill ni vara snälla och vänta utanför så länge."
Margaretha kämpade fram ett stoiskt leende och gick långsamt med rak rygg ut från rummet med Mikael strax bakom. Den del av henne som inte syntes för omvärlden skrek efter Erik, bad honom att inte lämna dem ännu.
"Plötsligt började han bara att rycka i hela kroppen", sade Mikael tyst där han stod med ryggen lutad mot väggen.
Margaretha sade ingenting, hon lade sin arm över Mikaels och strök den sakta för att trösta.
Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna.
Han hade njutit av att se hjälplösheten i hans ögon men visste att det var tillfälligt. Strax skulle han åter klänga sig som en mistel runt hans själ och suga ur honom all näring tills bara ett tomt skal återstod. Han hoppades att Erik skulle dö innan dess.
"Doktorerna är duktiga nu för tiden, det blir nog bra ska du se, mor."
"Du är en god son, Mikael, jag och far är så stolta över dig."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Vad svårt att ha ett så tveeggat och komplicerat förhållande till en människa. Mikaels och Eriks relation bygger uppenbarligen mycket på makt, som skjuts än hit än dit. Jag fick en känsla av att Mikael försökte ta livet av sin far, men det kanske bara var jag som läste in hans inre önskan att fadern skulle dö, snarare än att han faktiskt gjorde någonting. Det som blev så tydligt för mig när jag läste din berättelse var att här lever tre människor, med helt olika syn på hur deras tillvaro ser ut. Det är väl sorgligt så det förslår, men nog inte särskilt ovanligt. Roligt att du nu har införlivat det lyriska i en mer konkret berättelse! Cissi
En fortsättning från gårdagen? Gillar den här texten. Pia
vilken sorg och vanmakt de sista orden från modern måste ha gjort ont i sonen. Tycker texten visar på krav,föräldrarnas krav på sonen kan känna riktigt hur befrielsen skulle kunna bli ett krig som ingen av dem vill ta i
Har inte hunnit läsa gårdagens texter, men vet ju ändå vilka det handlar om. Bra dramatik. Trodde också att han skulle se till att han dog. Ordet representabel är kul, känns som en hopslagning av representativ och presentabel.
Fascinerar mig hur många kan leva ett liv tillsammans i små olika bubblor utan att kunna länka till varandra. Men sårbarheterna känner man och kan med dem ta död på varandra.
Texten ger inträde till dolda skrymslen på ett skickligt sätt. Så vad kan egentligen befria Mikael? Räcker det med pappans död för det hjälpte ju inte att förgöra honom?
Bra och inlevelserik text, vill läsa mera.
Jag förstår precis hur sonen känner det för "pappans" företag.
Den där klibbiga känslan att det är nästan omöjligt att slita sig från föräldrarnas godtycke - hur gärna man än vill
Som att sjunkan ner i gyttja. Får man upp ena benet så sugs det andra ner.
Ja, vi var tydligen inne på samma spår men du fick det att kännas i magen.
"Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna." var en härlig kontrast som lyffte beättelsen ännu bättre.
Skicka en kommentar