Att iaktta, registrera, på avstånd betrakta människor och deras relationer. I lugn och ro se lövet dala från trädet och sedan beskriva färden på ett vitt papper. Den färdiga produkten är inte alls ny när den kommer, den är genomsyrad av förfluten tid, av långa pauser när tvivlet hunnit slå rot för att sedan slitas upp ur myllan av nyfunnen kraft. Jag vill att du ska glädjas, gråta och sörja med mig. Det enda pris jag uppskattar och vill ha är att du läser mig med respekt.
Att lägga annat på den jag är, göra mig till talesman för alla som sliter med ordet, det är inte jag. Visst är jag offentlig i många sammanhang och visst står jag för det jag skriver men det skrivna ordet är alltid skrivet och inget jag ska ta i min mun. Till det krävs eftertanke, en tanke jag inte har i stridens hetta. Pris förpliktigar, ett ansvar, ett ok, låser in mig i en förutfattad mening.
Tolka mig rätt, det är svårt nog att skriva, ska jag behöva tala om det också. Om världen är beredd att se vem som verkligen står bakom mina ord accepterar jag, inte annars.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så himla bara beskrivet om hur det verkligen är. Jag hade inte kunnat uttrycka det så bra sjölv, men jag skriver under på vart ord.
Tänkte på det, när Hertha Müller skulle hålla tal på Nobelfesten. Vilket ansvar som lägges på litteraturpristagaren, det går knappast att säga nej till att hålla ett tal. Håller med dig, en del författare behöver offentlighetens ljus, men det ska vara frivilligt.
Jag håller med Tjotten!
Det verkar som att vi allihop på skrivpuff bara skriver för att beröra utan tanke på att bli berömd!
Att kunna omformulera innan man presenterar är den stora vinsten med det skrivna ordet. Och att få uttrycka hela sin tanke utan att bli avbruten som oftast sker i samtal.
Din beskrivning av skrivprocessen är mycket vacker och "talande" om du ursäktar formuleringen. ;)
Så bra skrivet, känner igen mig i din beskrivning.
Läser dig med respekt..!
Skicka en kommentar