Mikael vaknade plötsligt. Det var fortfarande mörkt och han hörde Jessica andas tungt bredvid honom. Han kvävde en impuls att vända sig om och somna igen. Försiktigt drog han täcket åt sidan, noga med att inte blotta Jessicas kropp för kylan. Han ville ha den här stunden för sig själv på morgonen och ville inte att hon skulle vakna.
Måndagar var enda dagen i veckan då Jessica började senare. Då kunde han sitta i kalsongerna vid köksbordet och dricka sitt kaffe, fri från alla. Fyra koppar på raken, en grov macka med ost och paprika, en banan, lokaltidningen och lugnet. Detta ofattbara lugn som svepte in honom i en välbehövlig dimma. Vid denna enda tidpunkt var han någon annan, eller sig själv, han visste inte vilket. Mald mellan kvarnstenar förvandlad till stenmjöl för att sedan hällas i form och gjutas. Vem fan var han egentligen? Kunde han med säkerhet säga en enda sak han verkligen ville göra?
Hans egna tankar togs tidigt ifrån honom och ersattes av föräldrarnas. Arvtagare var riktningen och målet, kopiera ett liv och fortsätta leva det åt någon annan. Mot sin vilja hade nu också nått det målet. Han skulle aldrig sälja företaget till kineserna, det visste han. Även om han hatade stället var han genomsyrad av det, hans livsluft bestod av plastångor och granulat.
Far hade överlevt gårdagens attack men var nu i stort sett okontaktbar. Hur han än försökte kände han ingenting, ingen ånger, ingen sorg, det var tomt. Mor hade till sist fällt några tårar i bilen på vägen hem men han misstänkte starkt att det var för att hon tyckte synd om sig själv. Pliktskydligast hade han frågat om hon klarade sig ensam innan han släppte av henne utanför villan.
Han hällde i sig det sista av kaffet och blundade intensivt. Tvingade sig att tömma huvudet på gårdagen. En ny vecka hade börjat, han skulle ta sin fars plats, fars liv hade blivit hans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Fy vilken vånda! Och det känns inte allt för obekant heller, det är många som lever sina föräldrars liv. Och det är nog många som inte reflekterar över vems liv de VILL leva, därför att de inte är medvetna om vem som har haft inflytande över vilka val de gjort Idag tycker jag att du har en annan ton i eller förhållningssätt till texten. Det lyriska är borta. Men det existensiella är kvar. Cissi
Nä... Var finns gårdagens styrka som han visade upp då.
Skrivmässigt var det samma bra kvalité.
det verkar ha blivit en mera faktisk text känner konstaterande som han gjort. gillar det raka coh tydliga mor tårar. föräldra relationen och han verkar vara mycket dolt. intressant just i denna texten gillade jag det mera avskalade just så där som tankarna bara flyger in och bor i en " morgontankar"
Mikaels måndagsmorgon och hans tankar beskriver du bra, rakt språk som jag kan känna igen mig i. "Blundade intensivt", ett intressant uttryck.
Jaha...han har resignerat och ska trampa i redan upptrampade fotspår trots sin ovilja. Intresant vändning...
"Mald mellan kvarnstenar förvandlad till stenmjöl för att sedan hällas i form och gjutas. Vem fan var han egentligen?" Bra beskrivning på ett fruktansvärt tillstånd. Förstår precis vad du menar. Uppgivet och kuvat. Mycket bra text.
Måndagarna tycks vara en möjlighet till någon slags självinsikt men i slutet känns det som om han slukas av sin bakgrund. Ger rysningar!
Bra inledning med morgonkänslan som går över i verkligheten och accepterandet. Livserfarenheten är tydlig.
TAck för kommentaren. Ja, så är det. Jag samlar material. Försöker få det att gå ihop, annars blir det ju bara en samling lösryckta momentana intryck. Kittet behövs. Cissi
Det börjar med en skön måndagmorgon och slutar med ett liv utan förankring. Skickligt manövrerat i tiden - som vanligt.
Dina texter får mig att sugas in i dem, berör, skapar stämning, så även denna måndag. Mikaels situation försätter sig tyvärr många i. Vad var det nu han sa den Kinesiska poeten ”Endast jag är annorlunda, därför att jag håller fast vid Modersbröstet”
Väntar spänt på fortsättningen
Skicka en kommentar