Han var dagen, hon var natten. I en ständig kamp drog de i varandras kläder för att blotta den andre.
"Människan är rädd för mörker och behöver lära sig hantera det", sade hon och slet honom i håret.
"De vill se och veta vad som väntar runt hörnet, jag lyser upp deras väg", skrek han så molnen skingrades.
"Rädslan för mörker gör dem oroliga och misstänksamma, jag lär dem att gå raka i ryggen genom natten."
"Ljuset gör deras sinne glatt och de orkar göra underverk."
Han började bli trött och natten lade sig över honom och skymde hans ljus. Det blev kallt. Huttrande försökte han sträcka sin hand utanför hennes omfamning men han stelnade i kylan. Då såg han på avstånd ett ensamt ljus närma sig. En flicka trotsade natten, kom med sin fladdrande låga och gav honom kraft att andas. Hon var hoppet. Natten darrade, viss att ljuset ännu en gång skulle segra och hon grät i förbittring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
du pratar om fullträff det här kallar jag fullträff fullbodan och allt din text var vacker vackrare än vackrast gillar hela texten så skör på något sätt men skör med en styrka den fladdrande lågan mmmmm det var vackert blev upprymd av den
Instämmer fullt med malix en kanon text.
Sagolikt vackert
Underbar metaforisk text.
det var en så vacker text o så hoppfull. tack
Skicka en kommentar