attityd

Som om inte det var nog med en olycka den dagen gick halva klassen i skytteltrafik ner till folktandvården för den årliga kontrollen. I bokstavsordning travade vi en efter en ner till mottagningen för en stunds omild behandling av tandläkare Svensson, som uppenbarligen valt sitt yrke bara för att han hatade barn.
I väntsalen satt Åke och väntade på sin tur. Vi blev nedskickade med en kvarts intervall men uppenbarligen hade undersökningarna tagit längre tid än beräknat. Han bläddrade förstrött i en Hemmets Veckotidning och försökte se avslappnad ut. Ett dämpat ylande ljud sipprade ut från den stängda dörren till tandläkarens rum.
”Det är Ulf som är därinne nu”, sade Åke med ett plågat uttryck i ansiktet.
Jag svarade med en tyst nick. Det kröp i kroppen av nervositet när jag tänkte på stolen jag snart skulle sitta i. Trots ett års mellanrum bleknade aldrig minnena från rummet med tänger, vassa nålar, doften av bedövningsmedel och ljudet av den surrande borren. Känslan av att inte kunna andas med svalget fullt av vatten och saliv. En rysning gick utmed ryggraden när jag insåg att jag bara var minuter ifrån att behöva genomlida detta ännu en gång.
”Åke Pettersson”, sade sköterskan som öppnade dörren för att släppa ut Ulf.
Åke suckade och reste sig upp, lika medveten som jag om vad som väntade därinne. Ulf såg ut som han hade lurat döden och log matt.
”Hur många hål hade du”, frågade jag och han visade upp fem fingrar.
Frågan var aldrig om man hade några hål eller inte, det var antalet som var det viktiga. Fluortantens mission hade ännu inte fått genomslag och tandläkarnas arbetsuppgifter bestod fortfarande av att ta hand om skadorna mer än att förebygga dem. Jag och mina kompisar var svartprickiga i munnen av alla amalgamfyllningar och varje år lades nya till. Även om både mamma och pappa insåg fördelarna med regelbunden tandborstning gick det att med idogt trilskande klara sig ifrån denna blödande plåga. Att farmor och farbror Axel, låt vara omedvetet, köpte sig in i mitt och mina syskons hjärtan med hjälp av godis gjorde inte saken bättre.
”Det är klart att pojken ska ha en tablettask”, var en ständigt återkommande fras när mamma försökte hindra sin svärmor från att mata oss med mer socker.
Åke kom ut från tandläkarens mottagning med handen på kinden. Jag såg att den var illande röd och undrade vad han hade råkat ut för.
”Jag råkade bita honom i fingret.”
”Lägg av, du skojar.”
”Nej, det var inte meningen, munnen bara bet till, av sig själv liksom, då klippte han till mig rakt i fejset.”
”Va, klippte han till dig?”
”Alexander Stigrot.”
Sköterskan ropade upp mitt namn och blängde samtidigt ilsket på Åke. Ingen av oss barn kunde undgå att se med vilken undergivenhet hon servade tandläkare Svensson. Med nigningar och ”herr tandläkare” hit och ”herr tandläkare” dit smög hon som en trånsjuk katt längs väggarna och uppfyllde hans minsta önskan. Åkes bett var ett personligt angrepp på henne eftersom det speglade hennes oförmåga att skydda sin käre tandläkare från snorungar som oss. Detaljerna om deras förhållande hade vi barn inte skaffat oss på egen hand. Runt kaffebordet hemma avhandlades alla sådana affärer över koppar av kaffe och cigaretter i mungipan utan tanke på att skydda oskyldiga barnaöron. Med bävan gick jag in genom dörren till helvetet som efter Åkes bett kändes än mer oförsonligt.
”Sätt dig”, sade sköterskan kort och pekade på tandläkarstolen.
Vid denna tid var åtkomsten till skräckfilmer lika med noll för en nioåring men den egna fantasin räckte mer än väl. Jag såg ett monster med armar fulla av tortyrinstrument, sugslangar och bländande lampor. Darrande tog jag plats på det hala sätet och fick genast en haklapp fäst runt halsen. Detta var det enda tillfället på året då jag önskade att min tandborstning varit mer frekvent och att både mamma och pappa gott kunde vara mer ihärdiga i sin övertalning.
Med ett plåster på höger pekfinger närmade sig tandläkare Svensson med ett elakt leende på sina läppar.
”Så, då ska vi räkna hål”, sade han och stoppade in ett finger i mitt motsträviga gap.
Plåstret smakade illa och de lösa trådarna retade svalget och fick mig att klökas. Med en spegel i den andra handen gick han metodiskt igenom munnen och rabblade samtidigt upp en radda obegripliga siffror och bokstäver som sköterskan villigt plitade ner på ett papper. Min mun var uppenbarligen inte så stor som tandläkare Svensson önskade och han drog bryskt åt alla håll för att göra den större. Läpparna blev torra samtidigt som saliven gjorde sitt bästa för att kväva mig. Jag fick en liten respit då han bytte sin spegel mot nästa tortyrinstrument, en nål att peta hål på mitt känsliga tandkött med. Snabbt fuktade jag mina läppar innan hans illaluktande finger återigen tvingade sig in i munnen. Lika metodiskt stack han nu hål överallt tills blodsmaken genomsyrade hela munnen. Alla försök till klagande ignorerades med ett irriterat fräsande.
”Sitt nu still så jag kan göra mitt jobb, det är inte mitt fel att du ser ut som du gör i munnen.”
Så var pinan över lika plötsligt som den började. Han släppte sitt grepp om mig och jag fick resa mig upp för att skölja. Vattnet färgades rött ända till den fjärde ursköljningen, mungiporna värkte av den omilda behandlingen men jag hade klarat mig levande.
”Du har fyra hål, två små och två stora, du får en tid av syster.”