avvika från statistiken

Hon ville inte ha hund längre, den pissade inne, gnällde i tid och otid över att den inte fick komma ut och vände nästan alltid nosen i vädret vid matskålen i protest mot kvalitén på födan.

Marianne Statis hade planerat precis hur det skulle gå till. Till och med sett ut en lyktstolpe där själva dådet skulle ske. I vanliga fall var det inga problem att få med hundrackaren ut men just idag var det som förgjort. Hon fick till slut bära ner kräket för trapporna med ett motsträvigt morrande i örat. Det var en lång promenad, brottsplatsen låg många kvarter ifrån hennes hem. På gatan hängde hunden som en trasa efter henne, nästan som om den visste vad som väntade bakom nästa gathörn. Folk runtomkring reagerade med skakande huvuden men gjorde i vanlig ordning ingenting.

Man kan lätt förledas att tro att en tik är mer lätthanterlig än en hanhund men inget kan vara mer fel. Marianne fick hoppa undan vid mer än ett tillfälle när hon med livet som insats knöt kopplet runt lyktstolpen. Därefter avvek hon från platsen så stillsamt hon förmådde och insåg att hon förmodligen lyckats bli fri från den eländiga tiken.

ett påhopp

Herr Larssons ynkliga kropp låg nerbäddad under landstingets lakan. Han var nyopererad och befann sig i dvala med hjälp av intravenöst dropp levererat i lagom stora doser av den sinnrika droppanordningen ovanför hans huvud. Harry ville genast gå därifrån men blev nerröstad av de andra. Han tyckte inte det fanns någon anledning att låtsas bry sig om inte målet för uppoffringen var vaken och uppskattade besväret. Fröken Milano hade till och med tvingat av honom tjugo kronor till en ful liten blombukett som genom hennes försorg nu stod i en vas bredvid sängen. Leif PV Yngveson led fortfarande av sviterna från sitt uppdrag. Han kunde lika lite som de andra förklara varför han hade agerat som han gjorde. Flera gånger på vägen till sjukhuset fick han återfall och började kasta in saker i portuppgångar, ner i källartrappor eller in genom entrédörrarna till någon av de många butikerna i centrum. En blixtrande huvudvärk förknippat med svåra tvångsföreställningar, förklarade han fenomenet som inträffade om han inte följde sina högst impulsiva handlingar. Taggy hade av Harry fått det tvivelaktiga nöjet att hålla ordning på Leif under deras besök på sjukhuset.
”Fröken Milano, är det verkligen ni, så vacker ni är”, mumlade plötsligt Herr Larsson från sängen.
”Tro inte på vad han säger, tänk på att han är drogad” sade Harry omtänksamt till fröken Milano.
När Herr Larsson hörde Harrys röst kom ett skrämt pip över hans läppar. Fröken Milano skyndade genast fram och ställde sig mellan sängen och Harry med handen i en skyddande gest.
”Hör ni inte att han är orolig, gå en sväng och kom tillbaka sedan så ska jag lugna honom”, manade fröken Milano resten av besökarna.
Harry var inte sen att ta henne på orden och gick genast ut från salen. Taggy och Leif PV Yngvesson följde snällt efter som två hundar i koppel. Ingen av dem ville bli vittne till scenariot inne på salen där Herr Larsson låg hjälplöst nerbäddad halvt förlamad av sina smärtstillande medel. Den av skuldkänslor så nedtyngda fröken Milano tog Herr Larssons replik om hennes utseende på fullaste allvar och ville be om förlåtelse på ett högst påtagligt sätt för att hon bitit av honom hans finger. När Herr Larsson insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Hans skrik fastnade i fröken Milanos tjocka läppar vars kyss försenade Herr Larssons tillfrisknande med över en månad. Inte på grund av själva kyssen men väl på grund av att såret i magen som av hennes tyngd, då hon gjorde allt för att komma nära, sprack upp och började blöda ymnigt. Det tog en stund innan fröken Milano insåg allvaret, hon trodde först att han helt enkelt blivit så tagen av hennes kyss att han svimmat av. När hon sent omsider kravlade sig av sängen kunde hon inte undgå att se blodbadet.
Harry och de andra mötte akutpersonalen i korridoren och förstod genast vart de var på väg. Somliga naturlagar hade undantag som gjorde dem svårbedömda, fröken Milanos gärningar och dess följder hörde inte dit.

vinna ett litteraturpris

Att iaktta, registrera, på avstånd betrakta människor och deras relationer. I lugn och ro se lövet dala från trädet och sedan beskriva färden på ett vitt papper. Den färdiga produkten är inte alls ny när den kommer, den är genomsyrad av förfluten tid, av långa pauser när tvivlet hunnit slå rot för att sedan slitas upp ur myllan av nyfunnen kraft. Jag vill att du ska glädjas, gråta och sörja med mig. Det enda pris jag uppskattar och vill ha är att du läser mig med respekt.

Att lägga annat på den jag är, göra mig till talesman för alla som sliter med ordet, det är inte jag. Visst är jag offentlig i många sammanhang och visst står jag för det jag skriver men det skrivna ordet är alltid skrivet och inget jag ska ta i min mun. Till det krävs eftertanke, en tanke jag inte har i stridens hetta. Pris förpliktigar, ett ansvar, ett ok, låser in mig i en förutfattad mening.

Tolka mig rätt, det är svårt nog att skriva, ska jag behöva tala om det också. Om världen är beredd att se vem som verkligen står bakom mina ord accepterar jag, inte annars.

Julstress

Jag är icke troende. Där kom det till sist. Erkännandet som under många år velat slippa ut från mitt inre. Jag tror inte på julens alltmer upptrissade tempo. Allt är en fabrikation för att vi inte ska hinna tänka på vad vi gör med vår tid och våra pengar. Efteråt kan vi förfärat säga "hoppsan, gick det åt så mycket", "jul är ju ändå jul", eller något annat för att släta över vårt irrelevanta beteende.

Ett par dagars samvaro med våra nära och kära ska inte behöva månader av planering och stress. Vad förväntar jag mig när jag kommer hem till min mor eller någon av mina systrar? Utbrister jag i klagosång över att granen inte är tillräckligt tät, glöggen inte tillräckligt spetsad, köttbullarna för få, skinkan dåligt griljerad? Svaret är naturligtvis nej. Vad som är intressant är ju varför de tror att jag, eller de andra som också är inbjudna, har så höga förväntningar. Det enda vi vill är ju att träffas, till det behövs inte något annat än ett stort hjärta.

Bli julateist du också, plocka russinen ur kakan men låt resten helt rättmätigt gå raka vägen ner i sophinken.

ta emot

Tystnaden var tvungen. Tjock som röken över svedjebruket vällde den ner i deras lungor och kvävde dem. Hade stoltheten ett pris, August ville inte tro det.
"Vad ska du med den här gamla gården till, den är ju alldeles förfallen, ta pengarna och ge dig av någon annanstans."
Malin, hans yngsta dotter, stod och höll honom i byxbenet och hon tittade storögt på den välklädde mannen. Nils Gustafson var herre över allt och alla i bygden och var i sanning en imponerande person med sin stora kroppshydda och sina fina kläder. August såg på sin dotter och led vid anblicken av hennes tunna armar under klänningen.
"Vi har vårt liv här och endast Gud flyttar på oss", sade han tyst men kände sig för första gången osäker på om han gjorde rätt i att tacka nej till budet från Nils.
Vintern var i antågande och det var mycket att göra innan snön föll.

"Du är som ett stycke vresved, August", sade Nils, "jag tänker inte stå och göra mig till åtlöje medan du håller på att trilskas, tänk över saken och återkom senast måndag, då vill jag ha ett klart besked."

August stod och tittade efter honom tills han försvann bakom skogskanten. Skulle han ändra sig och ta emot pengarna? Ge sig av någon annanstans för att börja om? Nej, det gick inte. Trots att gården hans var liten och inte gav speciellt mycket avkastning var han tvungen att stanna kvar. Han och Magdalena hade satt nio barn till världen här och fem av dem levde fortfarande. Sina barn i livet kunde han ju ta med sig men inte kunde han lämna gravarna vind för våg. Vad skulle Gud ha att säga om det när det blev dags. En lång rad av oår för egen räkning kunde han se fram emot om han ens dristade sig till att fundera på saken. Han tog yxan och lade upp ett rejält stycke ved på huggkubben. Förlitade han sig på Gud skulle det gå bra. Han hade givit och han hade tagit men det fanns säkert skäl till det som han inte förstod. I valet mellan Gud och Nils visste han vem han fruktade mest.

överflöd

Han tyckte inte om att se dem i tjocka vinterjackor, vantar och mössor. Deras stora klumpiga fötter stampade mot vitmjölig asfalt i väntan på att tomtens släde skulle rulla in på torget. I hundratal trängdes de tillsammans med föräldrar och syskon i hopp om att få tag i en av de löjliga små julklapparna som bara innehöll skräp. Om han hade velat kunde han tagit en av dem i armen och gått iväg. Trilskande ungar var det gott om i kylan och ingen skulle reagera. Men lockelsen var för tillfället borta. Det gick inte att urskilja deras ansiktsdrag, deras nätta kroppar och inte heller om deras fötter var de rätta. Dessutom hade han redan vad han behövde hemma i källaren. Han njöt när han tänkte på henne, att hon snart skulle få möta hans andar i brunnen.

Det stora lugnet i honom gjorde honom upprymd. I sakta mak gick han genom folkmassan och kikade noggrannt efter de flickor som stod en aning avskiljda från flocken. Henne kunde jag ta, henne också, och henne... han räknade sig igenom över till andra sidan. Om de bara visste hur nära han var. Men det var inte deras dag idag, de skulle inte få möjlighet att höra andarna sjunga för dem. Det var synd om dem, men det visste de inte.

att smyga

"Vilken tomte som helst kan väl smyga", röt far i huset.
Ett utbrott av detta slag hörde verkligen till ovanligheterna men hade sin förklaring på armlängds avstånd. Fars hand var placerad i ett nackgrepp på stackars Gunnar som inte ens kom sig för att försöka ta sig därifrån.
"Det ska finnas spår av tomtar i naturen, jag kan till och med tänka mig en glimt av en luva bakom en tuva, men Nissar i helfigur är förbjudet."
"Jag ville ju bara...", gnällde Gunnar utan framgång.
"Baahh...", morrade far och släppte greppet om nacken.

Gunnar var fars sorgebarn på mer än ett sätt. Ingen hade sedan urminnes tider gått ut tomteskolan med så urusla betyg. Gunnar slarvade bort paket, levererade dem till fel adress, smög som en bulldozer och hans röst ville aldrig, trots täta besök hos logopeden, bli tomtebullrig. Gunnars pipiga röst rimmade dåligt med hans stora kroppshydda, kanske var det därför som far blev så sorgsen och arg över hans misslyckande, vilken stor och bullrig tomte han skulle kunnat bli om han bara kunde lära sig att hålla sig undan under resten av året. Gunnar var helt enkelt inte tomtematerial.

Vem ville se en tomte i augusti när man plockade svamp, eller i skogskanten i juni under badet bland näckrosorna i sjön? Det var under de här funderingarna som en av de övriga Nissarna kom på en strålande idé.
"Varför låter vi inte Gunnar gå ut i världen som en vanlig man under året? Då kan han ju rapportera om vad människorna håller på med så slipper vi de farliga smygningarna."
"Hmmm...", sade far och lade pannan i djupa veck. "Så får det bli, Gunnar, från och med nu är du vår länk till omvärlden, vår utrikeskorrespondent."

Så kom det sig att Gunnar som inte kunde smyga blev tomtarnas vakande öga ute i världen. Tänk på det nästa gång du möter en alldeles vanlig man på gatan. Var snäll, det kanske är Gunnar.

bära ljus

Han var dagen, hon var natten. I en ständig kamp drog de i varandras kläder för att blotta den andre.
"Människan är rädd för mörker och behöver lära sig hantera det", sade hon och slet honom i håret.
"De vill se och veta vad som väntar runt hörnet, jag lyser upp deras väg", skrek han så molnen skingrades.
"Rädslan för mörker gör dem oroliga och misstänksamma, jag lär dem att gå raka i ryggen genom natten."
"Ljuset gör deras sinne glatt och de orkar göra underverk."

Han började bli trött och natten lade sig över honom och skymde hans ljus. Det blev kallt. Huttrande försökte han sträcka sin hand utanför hennes omfamning men han stelnade i kylan. Då såg han på avstånd ett ensamt ljus närma sig. En flicka trotsade natten, kom med sin fladdrande låga och gav honom kraft att andas. Hon var hoppet. Natten darrade, viss att ljuset ännu en gång skulle segra och hon grät i förbittring.

en liten tuva

Ilsk var han, mer än vanligt. De behandlade honom som luft, som om han inte existerade. Nu hade de dessutom fördärvat större delen av hans ägor genom att dra en väg rakt igenom hans bärbuskar. Förbannade människor att bre ut sig, tänkte gubben när han inspekterade eländet. Protesterna mot vägbygget hade inte hjälpt trots de drastiska metoder han använt. Nåja, de skulle få sota för det, förr eller senare. Det var lättare att hämnas förr när de hölls med djur och odlade för eget bruk. En död ko bet i skinnet på de snåla bönderna.

Gubben stoppade pipan och satte sig tillrätta i fåtöljen. Grunnade, stötte och blötte den ena idén efter den andra. Till slut trodde han sig veta vad han skulle göra. Det bar emot men han var nog så illa tvungen att prata med de andra. Problemen kunde väl knappast bara beröra honom, marken exploaterades ju i en rasande fart med asfalt, grus och betongplattor. Diskussionen angående bristen på mark borde föras upp på högsta nivå. Så, då var det bestämt, tänkte han och packade genast ränseln innan han ångrade sig.

Han pustade och stönade där han gick. Benen hans var gjorda för att gå i skogsmark, inte på dessa hårda, plana ytor. Ingenstans fanns att gömma sig och att bli upptäckt skulle betyda slutet. Den inre kompass han var utrustad med sedan urminnes tider ledde honom rakt på målet. Men när han kom fram trodde han inte sina ögon, en byggnad större än han någonsin tidigare sett stod på precis den plats där Rådet förut haft sitt högkvarter. Vad skulle han göra nu? Gå tillbaka till sin tuva och förbereda sig på att dö. Gubben suckade uppgivet när han hörde en viskning.
Psst, kom med här.
En grabb vinkade åt honom att följa efter. Ner under gatuplan och vidare i vindlande gångar gick de tills han var alldeles yr i huvudet. När de äntligen stannade flämtade han tungt av ansträngningen. Grabben öppnade en lucka i väggen där han försvann in.

Utan att ha något annat val följde han efter grabben men han undrade om han verkligen gjorde rätt. Gubben skulle precis fråga honom om hans avsikter när ett sorl växte sig starkare och starkare. Ett par decimeter längre fram sken ett ljus så starkt att det bländade honom.
"Så, ytterligare en besökare, jag förmodar att du också har klagomål att komma med."
Mannen som tilltalade gubben satt upphöjd på ett podie tillsammans med fyra andra. Gubben förstod att han till slut ändå hittat Rådet men var förvånad över att församlingen var så stor. Flera hundra både satt och stod i en enda röra medan Rådet försökte bringa lite ordning i kaoset.
"De brer ut sig och verkar tro att de äger världen", sade gubben och fick genast bifall från större delen av församlingen.
"Trots alla åtgärder verkar de inte förstå allvaret", sade Rådsäldste. "Vi måste gå ett steg till för att få dem att återgå till ursprunget."
"Det enda vi kan styra över är naturen och djuren, det är dem vi är satta att skydda", resonerade Rådsäldste, "vi måste nog inse att människans tid har kommit till ett slut."
Rådsäldste försökte fortsätta men hurraropen var så kraftiga att det var lönlöst. Gubben var lycklig, äntligen skulle de förhatliga människorna försvinna och han skulle få tillbaka sin mark. Visst skulle en del av naturen och en del djur dö på kuppen men de skulle återhämta sig när människan inte längre fick härja fritt. Gubben sprudlade av glädje när han gick hemåt, det skulle bli en fin jul trots allt.

Nedräkning

Ett hav av huvuden bugade samfällt som på kommando. Endast ett fåtal av dem gjorde det av egen fri vilja. Mannen som förfogade över Knappen hade låtit dem komma undan med mindre än de egentligen var skyldiga.

Aron frös. Den gamla överrocken var så utnött att den knappt höll ihop längre. Till och med andedräkten var kall som is, tänkte han när han förgäves försökte blåsa liv i sina stelfrusna fingrar. Hans arbete som chaufför var ett av de sista som avvecklades för att skötas automatiskt av Mannen med Knappen. Det var förväntat, en naturlig utveckling som pågått under lång tid och som nu nådde sin slutpunkt.

Nedräkningen av deras skuld var lika väntad, vad skulle Han annars göra. Ingen av dem hade längre något arbete att gå till, inga pengar att hämta ut förutom det ynka bidrag som kom från centralt håll. Aron var inte bitter, resignationen dövade effektivt alla känslor. Han kunde till och med tycka att han var i en bättre sits än Mannen med Knappen. Vem hade Han att samtala med, att gråta ut hos? Ensam satt Han i sitt fort utan möjlighet till verklig kontakt med omvärlden.

Skulle Han drista sig till att gå ut skulle Han omedelbart bli avrättad. Inte av lagliga skäl, det fanns inga sådana, men av mänskliga. Kanske skulle det vara en befrielse för Honom att slippa det stora ansvar Han ändå hade. Trycka på Knappen för att jordens produktion skulle hållas igång. Tänk om Han någon gång försov sig, det vore otänkbart. Aron hade flera gånger sovit långt in på förmiddagen i brist på annan sysselsättning. Skulle han vara beredd att offra den friheten för möjligheten att styra världen? Knappast, han frös hellre, gick hellre och lade sig med knorrande mage än att behöva axla det ansvar som Mannen med Knappen bar på sina axlar.

Vid några tillfällen hade ändå makten skiftat. Inte vid något av dessa tillfällen märktes förändringen. En statisk makt som bara behövde ett finger, ingenting annat. Nej, Aron ville dö fri, det var den enda friheten han hade kvar.

förfalskning

Vatten. Han blundade för att se det framför sig. Vinden som drev ytan till krusning. På avstånd ett minne från örnens klo i form av en växande ring. Utan byte formad som en flyende siluett ovanför skogsbrynet.

Mörka trädstammar i givakt som tvekar i sin spegelbild. Gryning som väntar på en dag utan sol, utan värme. Han anar frostnupna löv, lukten av kyla i antågande. Av någon anledning tror han att det är gott om fisk i sjön.

Med darrande hand doppar han spetsen försiktigt. Nu är han redo. Detta blir hans verk, ingen annans.

språkkänsla

Idag blir det ingen historia utan en betraktelse över dagens svåra ämne.

Känslan för språk är väl en av de byggstenar som vi blivande, och för all del redan etablerade, författare försöker lägga till i vårt bygge som till slut förhoppningsvis ska utmynna i ett gediget författarskap.

Jag uppfattar språkkänslan som en förmåga att kunna sätta sig in i olika karaktärer, epoker, situationer och förmedla det med ett språk som återger hela scenen på ett trovärdigt sätt. Språkkänsla kan väl också vara att det känns lätt och ledigt när man läser och inte fastnar i onödigt krångliga formuleringar.

Därmed inte sagt att språket eller formuleringarna behöver vara banala. Jag har ju själv gjort en del lyriska försök med målande beskrivningar där ämnet i sig är dolt för läsaren och lämnar fältet fritt för egna tolkningar. Metaforer och dolda hänvisningar är väl också något som hamnar under rubriken språkkänsla.

Att man har ett rikt växande ordförråd, koll på stavning, tempus och allt det andra är väl en självklarhet. Det är en förutsättning för allt det andra och om man kan reglerna kan man också med gott samvete bryta mot dem vid behov för att uppnå ett specifikt mål.

Svårt att skriva om ett ämne man inte riktigt behärskar men en betraktelse blev det och min personliga syn på vad vi håller med här på skrivpuff.

attityd

Som om inte det var nog med en olycka den dagen gick halva klassen i skytteltrafik ner till folktandvården för den årliga kontrollen. I bokstavsordning travade vi en efter en ner till mottagningen för en stunds omild behandling av tandläkare Svensson, som uppenbarligen valt sitt yrke bara för att han hatade barn.
I väntsalen satt Åke och väntade på sin tur. Vi blev nedskickade med en kvarts intervall men uppenbarligen hade undersökningarna tagit längre tid än beräknat. Han bläddrade förstrött i en Hemmets Veckotidning och försökte se avslappnad ut. Ett dämpat ylande ljud sipprade ut från den stängda dörren till tandläkarens rum.
”Det är Ulf som är därinne nu”, sade Åke med ett plågat uttryck i ansiktet.
Jag svarade med en tyst nick. Det kröp i kroppen av nervositet när jag tänkte på stolen jag snart skulle sitta i. Trots ett års mellanrum bleknade aldrig minnena från rummet med tänger, vassa nålar, doften av bedövningsmedel och ljudet av den surrande borren. Känslan av att inte kunna andas med svalget fullt av vatten och saliv. En rysning gick utmed ryggraden när jag insåg att jag bara var minuter ifrån att behöva genomlida detta ännu en gång.
”Åke Pettersson”, sade sköterskan som öppnade dörren för att släppa ut Ulf.
Åke suckade och reste sig upp, lika medveten som jag om vad som väntade därinne. Ulf såg ut som han hade lurat döden och log matt.
”Hur många hål hade du”, frågade jag och han visade upp fem fingrar.
Frågan var aldrig om man hade några hål eller inte, det var antalet som var det viktiga. Fluortantens mission hade ännu inte fått genomslag och tandläkarnas arbetsuppgifter bestod fortfarande av att ta hand om skadorna mer än att förebygga dem. Jag och mina kompisar var svartprickiga i munnen av alla amalgamfyllningar och varje år lades nya till. Även om både mamma och pappa insåg fördelarna med regelbunden tandborstning gick det att med idogt trilskande klara sig ifrån denna blödande plåga. Att farmor och farbror Axel, låt vara omedvetet, köpte sig in i mitt och mina syskons hjärtan med hjälp av godis gjorde inte saken bättre.
”Det är klart att pojken ska ha en tablettask”, var en ständigt återkommande fras när mamma försökte hindra sin svärmor från att mata oss med mer socker.
Åke kom ut från tandläkarens mottagning med handen på kinden. Jag såg att den var illande röd och undrade vad han hade råkat ut för.
”Jag råkade bita honom i fingret.”
”Lägg av, du skojar.”
”Nej, det var inte meningen, munnen bara bet till, av sig själv liksom, då klippte han till mig rakt i fejset.”
”Va, klippte han till dig?”
”Alexander Stigrot.”
Sköterskan ropade upp mitt namn och blängde samtidigt ilsket på Åke. Ingen av oss barn kunde undgå att se med vilken undergivenhet hon servade tandläkare Svensson. Med nigningar och ”herr tandläkare” hit och ”herr tandläkare” dit smög hon som en trånsjuk katt längs väggarna och uppfyllde hans minsta önskan. Åkes bett var ett personligt angrepp på henne eftersom det speglade hennes oförmåga att skydda sin käre tandläkare från snorungar som oss. Detaljerna om deras förhållande hade vi barn inte skaffat oss på egen hand. Runt kaffebordet hemma avhandlades alla sådana affärer över koppar av kaffe och cigaretter i mungipan utan tanke på att skydda oskyldiga barnaöron. Med bävan gick jag in genom dörren till helvetet som efter Åkes bett kändes än mer oförsonligt.
”Sätt dig”, sade sköterskan kort och pekade på tandläkarstolen.
Vid denna tid var åtkomsten till skräckfilmer lika med noll för en nioåring men den egna fantasin räckte mer än väl. Jag såg ett monster med armar fulla av tortyrinstrument, sugslangar och bländande lampor. Darrande tog jag plats på det hala sätet och fick genast en haklapp fäst runt halsen. Detta var det enda tillfället på året då jag önskade att min tandborstning varit mer frekvent och att både mamma och pappa gott kunde vara mer ihärdiga i sin övertalning.
Med ett plåster på höger pekfinger närmade sig tandläkare Svensson med ett elakt leende på sina läppar.
”Så, då ska vi räkna hål”, sade han och stoppade in ett finger i mitt motsträviga gap.
Plåstret smakade illa och de lösa trådarna retade svalget och fick mig att klökas. Med en spegel i den andra handen gick han metodiskt igenom munnen och rabblade samtidigt upp en radda obegripliga siffror och bokstäver som sköterskan villigt plitade ner på ett papper. Min mun var uppenbarligen inte så stor som tandläkare Svensson önskade och han drog bryskt åt alla håll för att göra den större. Läpparna blev torra samtidigt som saliven gjorde sitt bästa för att kväva mig. Jag fick en liten respit då han bytte sin spegel mot nästa tortyrinstrument, en nål att peta hål på mitt känsliga tandkött med. Snabbt fuktade jag mina läppar innan hans illaluktande finger återigen tvingade sig in i munnen. Lika metodiskt stack han nu hål överallt tills blodsmaken genomsyrade hela munnen. Alla försök till klagande ignorerades med ett irriterat fräsande.
”Sitt nu still så jag kan göra mitt jobb, det är inte mitt fel att du ser ut som du gör i munnen.”
Så var pinan över lika plötsligt som den började. Han släppte sitt grepp om mig och jag fick resa mig upp för att skölja. Vattnet färgades rött ända till den fjärde ursköljningen, mungiporna värkte av den omilda behandlingen men jag hade klarat mig levande.
”Du har fyra hål, två små och två stora, du får en tid av syster.”

det bästa med måndagar

Mikael vaknade plötsligt. Det var fortfarande mörkt och han hörde Jessica andas tungt bredvid honom. Han kvävde en impuls att vända sig om och somna igen. Försiktigt drog han täcket åt sidan, noga med att inte blotta Jessicas kropp för kylan. Han ville ha den här stunden för sig själv på morgonen och ville inte att hon skulle vakna.

Måndagar var enda dagen i veckan då Jessica började senare. Då kunde han sitta i kalsongerna vid köksbordet och dricka sitt kaffe, fri från alla. Fyra koppar på raken, en grov macka med ost och paprika, en banan, lokaltidningen och lugnet. Detta ofattbara lugn som svepte in honom i en välbehövlig dimma. Vid denna enda tidpunkt var han någon annan, eller sig själv, han visste inte vilket. Mald mellan kvarnstenar förvandlad till stenmjöl för att sedan hällas i form och gjutas. Vem fan var han egentligen? Kunde han med säkerhet säga en enda sak han verkligen ville göra?

Hans egna tankar togs tidigt ifrån honom och ersattes av föräldrarnas. Arvtagare var riktningen och målet, kopiera ett liv och fortsätta leva det åt någon annan. Mot sin vilja hade nu också nått det målet. Han skulle aldrig sälja företaget till kineserna, det visste han. Även om han hatade stället var han genomsyrad av det, hans livsluft bestod av plastångor och granulat.

Far hade överlevt gårdagens attack men var nu i stort sett okontaktbar. Hur han än försökte kände han ingenting, ingen ånger, ingen sorg, det var tomt. Mor hade till sist fällt några tårar i bilen på vägen hem men han misstänkte starkt att det var för att hon tyckte synd om sig själv. Pliktskydligast hade han frågat om hon klarade sig ensam innan han släppte av henne utanför villan.

Han hällde i sig det sista av kaffet och blundade intensivt. Tvingade sig att tömma huvudet på gårdagen. En ny vecka hade börjat, han skulle ta sin fars plats, fars liv hade blivit hans.

att övervaka

Nu låg han bara där. En oformlig massa som flöt ut över sängen hjälpligt dold av det randiga täcket. Rösten som förut fått honom att rysa av skräck var nu sprucken och skör. Blicken, ett avlägset minnne sökande efter en punkt att slå sig ner vid.

Mikael trodde han skulle känna sig fri, men känslan var den rakt motsatta. Förut visste han vad han slogs mot men utan en tydlig fiende gick han vilse. Företaget var hans men Eriks anda hängde som tunga draperier längs väggarna. Överallt där Mikael gick blåste en het vind som viskade med fars röst. Förut kunde han stormande slänga igen dörren efter sig, lämna Erik kokande av ilska bakom sitt skrivbord. Nu satt han tyst i hans själ och noterade alla andetag med ett oförsonligt leende.

Margaretha grät inte, det anstod inte en kvinna i hennes ställning. När som helst kunde en sköterska komma in genom dörren, då ville hon vara representabel. Hon log ömt mot Mikael där han böjde sig ner vid sin fars sida och lade armen över hans mage. De hade gett honom en bra uppväxt och hon var glad att han till sist valt att arbeta i familjeföretaget. Det borgade för att hennes ställning i samhället skulle bestå ännu en tid. Plötsligt såg hon Mikael resa sig hastigt från sängen. Erik låg med uppspärrade ögon och en hög ton skar genom rummet. Dörren öppnades och två sköterskor rusade fram till sängen.
"Vi måste kalla på läkaren, vill ni vara snälla och vänta utanför så länge."

Margaretha kämpade fram ett stoiskt leende och gick långsamt med rak rygg ut från rummet med Mikael strax bakom. Den del av henne som inte syntes för omvärlden skrek efter Erik, bad honom att inte lämna dem ännu.
"Plötsligt började han bara att rycka i hela kroppen", sade Mikael tyst där han stod med ryggen lutad mot väggen.
Margaretha sade ingenting, hon lade sin arm över Mikaels och strök den sakta för att trösta.
Vet du, far, jag vill inte ha ditt djävla företag längre, jag ska sälja hela skiten till kineserna.
Han hade njutit av att se hjälplösheten i hans ögon men visste att det var tillfälligt. Strax skulle han åter klänga sig som en mistel runt hans själ och suga ur honom all näring tills bara ett tomt skal återstod. Han hoppades att Erik skulle dö innan dess.
"Doktorerna är duktiga nu för tiden, det blir nog bra ska du se, mor."
"Du är en god son, Mikael, jag och far är så stolta över dig."

ett bidrag

Trötthet. Förut kunde han peka på sin kropp och tala om var den kom ifrån. Alla undrade och han berättade. Det gjorde han inte längre. Hans nya liv hade satt munkavel på honom, tagit ifrån honom rätten att klaga.

Tacksamhet. Det nya ordet i hans liv som alla drog ur honom som trasorna ur en trollkarlshatt. Allt han kände var skuld men ingen ville se. En främmande planet i hans universum som landat med hjälp av en kapsel fylld av is.

Någon dog för hans skull. Så var det inte men det var så han såg det. Spridd likt frömjöl för vinden, en färdigskuren tårta där bitarna lottades ut. Han hade tagit emot sin bit och ätit under tystnad.

Nu var han tvungen att leva vidare med fler än sina egna minnen. Minnen som han inte visste något om, som han gång på gång fantiserade fram i en ändlös rad av kombinationer. Det var hans trötthet nu, en trötthet ingen ville veta av.

att exkludera

En bok med tomma blad där jag med mina tankar fuktat sidorna, kapitel efter kapitel. Den är min och ingen annans, ett enda exemplar med rätten att skrivas om när jag så önskar. Jag vet att jag är unik liksom du men hur jag än skriker kan du inte höra mitt innersta. Där är vi ensamma, gungande som skeppsbrutna på öppet hav. Min vilja har inget med saken att göra. Du kan gräva i min kropp med dina bara händer utan att hitta vad du söker.
För det är väl det du gör, söker? Letar efter ljuset, ett enda tecken på att jag verkligen finns. Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv. Vad du vill är aldrig detsamma som jag vill.

Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Därför är inte evigheten för dig, därtill är du alldeles för otålig. En vindil blåser och du följer den utan tanke i tron att den har ett mål. Vet att stanna i tid innan den lämnar land. Som en fyrbåk står du ensam vid havets början och kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar.

en explosion

Han var en rovfågel, stillasittande, spanande efter byte. Med glasklar blick registrerades varje rörelse, varje avvikelse från naturens egen rytm.
Han kunde se att Mikael svettades långt därinne under sin skräddasydda kostym. Vad i helvete var det för påhitt? Han såg det som ett utslag av mindervärdeskomplex, själv gick han alltid till jobbet i jeans och t-shirt och det gick alldeles utmärkt ändå. Hans egen son var ett löv som landat i strömmande vatten utan möjlighet att välja riktning. Mikael, vem är som Gud, ett noga utvalt namn, passande för en efterträdare till posten som VD för företaget. Till Eriks stora sorg och vrede en ärkeängel som tidigt förlorat sina vingar.
Erik reste sig upp från sin plats vid kortänden av bordet.
"Vad jag förstår har detta extramöte sammankallats med anledning av den förestående expansionen av företaget, men som ni alla vet är allting redan i rullning och går inte att stoppa."
Med bävan i blicken reste sig Mikael upp från stolen och såg sin far i ögonen. Ögonblicket var ett hål så djupt att ljuset försvann i det. Ett bottenlöst gap som skulle sluka honom hel om inte han fick ur sig det han var tilldelad att säga.
"Jo, far", harklade han sig och fick samtidigt en spark under bordet av Björn som stirrade ilsket på honom. "Kontraktet är lagt på is tills vidare och vi har tillsammans kommit fram till att du inte är lämplig som ledare för det här företaget."
Egentligen skulle han ha satt sig ner på en gång för att på så sätt klargöra att det var slutdiskuterat, men han var fastfrusen. Blodådrorna i hans fars panna hotade att tränga ut genom huden och munnen gapade ljudlöst. I nästa ögonblick låg Erik på golvet. Björn hejdade Mikael att rusa fram och lät istället de närmaste ta hand om saken.
"Fokus, för helvete, det är ju ditt nu."

Erik var vagt medveten om att han låg ner men brydde sig inte nämnvärt. Ljuset i honom exploderade i regnbågens alla färger och för första gången på mycket länge tyckte han att världen var vacker.

fem ord på I och en berättelse

Iver, Ilska, Inuti, Internationell, Irrbloss

Det räckte inte längre, han kvävdes i sin egen linda. Allt var för litet, familjen, företaget, hela djävla landet var för litet. Målmedveteheten hade fått honom att slå i taket och nu måste han välja att antingen dö eller satsa internationellt.

Margaretha kunde han inte prata med om saken, till det var hennes oro alldeles för stor. Det gällde inte bara företagets väl och ve, allt sågs i ljuset av katastrofer. Hennes oroliga själ dansade som ett irrbloss på myren och han fick allt svårare att hantera känslan.

Han fick ta hand om Margaretha senare. Den välbekanta ivern rev honom i skinnet och manade till handling. I en sak hade hon rätt i alla fall. Utanpå började han bli till åren men inuti var han densamme. Det spratt i kroppen vid avgörande beslut som i hans ungdoms dagar. Hängande på berget med ett litet utsprång i sikte, ett enda felsteg och han föll mot döden. Så hade han levt och inget var tillräckligt. Sin ilska utnyttjade han till att samla mod. Så många det var som aldrig sade något, han var övertygad om att de hade begravt sig själva i tron att det var lättare att överleva då.

När dörren slogs upp och styrelsen kom in log han med hela ansiktet. Han var inte rädd, det var hans företag och ville han satsa kunde de väl inte hindra honom. Övertygelsen gjorde honom lugn, ända tills han såg Mikaels nedslagna blick. Han såg inte på honom. Skammen ångade från hans kropp som dimman över gryningsvatten.

Han tog spjärn inom sig och tänkte på alla gånger han sprungit tills smaken av järn bubblat upp i munnen på honom. Den uthålligheten skulle de få varse. Han var skogens konung, härskare över havens djup, Gud över himlen, aldrig att de skulle få ta hans företag ifrån honom.

Öppna en lucka

Kvadratisk, grå och nästan alltid stängd. Med ren viljekraft försökte han förmå tiden att stanna. Blickarna dem emellan var skygga, som om närheten till döden gjort dem stumma. Kanske för att han inte ville se sig själv i deras glansiga ögonvitor. Det fanns ingenting kvar av dem, som tomma skal satt de fjäderlätta med ryggen mot tegelväggen.

Metall. Skärande och slamrande i hans domnade själ såg han ljuset slå hål på dörren. Döden skymde för ett ögonblick och log med gulnade tänder.
Han flög med hjälp av svarta korpar som bar hans kropp mot det slutliga målet. En sista kraftansträngning att med rak rygg stå utan stöd. Länge hade han sett döden komma och gå men när det nu var hans tur vägrades han denna sista gest. Metall, återigen metall som små vattendroppar i ett duggregn men han visste att det annalkande ovädret snart skulle vara över.