att smyga

"Vilken tomte som helst kan väl smyga", röt far i huset.
Ett utbrott av detta slag hörde verkligen till ovanligheterna men hade sin förklaring på armlängds avstånd. Fars hand var placerad i ett nackgrepp på stackars Gunnar som inte ens kom sig för att försöka ta sig därifrån.
"Det ska finnas spår av tomtar i naturen, jag kan till och med tänka mig en glimt av en luva bakom en tuva, men Nissar i helfigur är förbjudet."
"Jag ville ju bara...", gnällde Gunnar utan framgång.
"Baahh...", morrade far och släppte greppet om nacken.

Gunnar var fars sorgebarn på mer än ett sätt. Ingen hade sedan urminnes tider gått ut tomteskolan med så urusla betyg. Gunnar slarvade bort paket, levererade dem till fel adress, smög som en bulldozer och hans röst ville aldrig, trots täta besök hos logopeden, bli tomtebullrig. Gunnars pipiga röst rimmade dåligt med hans stora kroppshydda, kanske var det därför som far blev så sorgsen och arg över hans misslyckande, vilken stor och bullrig tomte han skulle kunnat bli om han bara kunde lära sig att hålla sig undan under resten av året. Gunnar var helt enkelt inte tomtematerial.

Vem ville se en tomte i augusti när man plockade svamp, eller i skogskanten i juni under badet bland näckrosorna i sjön? Det var under de här funderingarna som en av de övriga Nissarna kom på en strålande idé.
"Varför låter vi inte Gunnar gå ut i världen som en vanlig man under året? Då kan han ju rapportera om vad människorna håller på med så slipper vi de farliga smygningarna."
"Hmmm...", sade far och lade pannan i djupa veck. "Så får det bli, Gunnar, från och med nu är du vår länk till omvärlden, vår utrikeskorrespondent."

Så kom det sig att Gunnar som inte kunde smyga blev tomtarnas vakande öga ute i världen. Tänk på det nästa gång du möter en alldeles vanlig man på gatan. Var snäll, det kanske är Gunnar.