Nedräkning

Ett hav av huvuden bugade samfällt som på kommando. Endast ett fåtal av dem gjorde det av egen fri vilja. Mannen som förfogade över Knappen hade låtit dem komma undan med mindre än de egentligen var skyldiga.

Aron frös. Den gamla överrocken var så utnött att den knappt höll ihop längre. Till och med andedräkten var kall som is, tänkte han när han förgäves försökte blåsa liv i sina stelfrusna fingrar. Hans arbete som chaufför var ett av de sista som avvecklades för att skötas automatiskt av Mannen med Knappen. Det var förväntat, en naturlig utveckling som pågått under lång tid och som nu nådde sin slutpunkt.

Nedräkningen av deras skuld var lika väntad, vad skulle Han annars göra. Ingen av dem hade längre något arbete att gå till, inga pengar att hämta ut förutom det ynka bidrag som kom från centralt håll. Aron var inte bitter, resignationen dövade effektivt alla känslor. Han kunde till och med tycka att han var i en bättre sits än Mannen med Knappen. Vem hade Han att samtala med, att gråta ut hos? Ensam satt Han i sitt fort utan möjlighet till verklig kontakt med omvärlden.

Skulle Han drista sig till att gå ut skulle Han omedelbart bli avrättad. Inte av lagliga skäl, det fanns inga sådana, men av mänskliga. Kanske skulle det vara en befrielse för Honom att slippa det stora ansvar Han ändå hade. Trycka på Knappen för att jordens produktion skulle hållas igång. Tänk om Han någon gång försov sig, det vore otänkbart. Aron hade flera gånger sovit långt in på förmiddagen i brist på annan sysselsättning. Skulle han vara beredd att offra den friheten för möjligheten att styra världen? Knappast, han frös hellre, gick hellre och lade sig med knorrande mage än att behöva axla det ansvar som Mannen med Knappen bar på sina axlar.

Vid några tillfällen hade ändå makten skiftat. Inte vid något av dessa tillfällen märktes förändringen. En statisk makt som bara behövde ett finger, ingenting annat. Nej, Aron ville dö fri, det var den enda friheten han hade kvar.