En bok med tomma blad där jag med mina tankar fuktat sidorna, kapitel efter kapitel. Den är min och ingen annans, ett enda exemplar med rätten att skrivas om när jag så önskar. Jag vet att jag är unik liksom du men hur jag än skriker kan du inte höra mitt innersta. Där är vi ensamma, gungande som skeppsbrutna på öppet hav. Min vilja har inget med saken att göra. Du kan gräva i min kropp med dina bara händer utan att hitta vad du söker.
För det är väl det du gör, söker? Letar efter ljuset, ett enda tecken på att jag verkligen finns. Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv. Vad du vill är aldrig detsamma som jag vill.
Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Därför är inte evigheten för dig, därtill är du alldeles för otålig. En vindil blåser och du följer den utan tanke i tron att den har ett mål. Vet att stanna i tid innan den lämnar land. Som en fyrbåk står du ensam vid havets början och kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Fin skön poetisk ton. Jag undrar vem "du" i berättelsen är.
Har tänkt på det ibland, när man lever under förtryck, nära i familjen eller i en diktatur, kan det vara det enda man kvar, sina egna tankar.
Det visar sig att du har en lyrisk ådra. Jag tyckte mycket om bilden "tomma blad där jag med mina tankar fuktat sidorna, kapitel efter kapitel" och "Du speglar dig i mina ögon och tror att du ser mig när du egentligen bara ser dig själv". Det grep tag och fick mig att se sanningar om mig själv...På gott och på ont! Cissi
Poeten talar och jag lyssnar med glädje till ditt bildrika språk, ja det ger även ifrån en förnimmelsebar säregen ton! Tack!
Du var själv (enligt mig) på banan igen.
Levande och nära kröp texten in i mig och kramade mig hårt och ömsint på en gång. Det jag upplevde i den är min upplevelse (du har kanske en helt annan)men så som jag tänkte mig den så är det kärlek som inte är på samma breddgrad, där den ena parten inte kan accepera och älska den andra helt ut för att den antagligen innerst inne inte acceperar och äskar sig själv helt ut. Den personen har jag svårt att se att den "kan inget annat göra än att lägga dig i dina egna tårar". Har hon/han den självinsikten att den kan sörja det? Detta var absolut ingen kretik utan bara mina funderingar ur min upplevelse och min upplevelse var stark.
Jag trodde både du och jag var sådana som kan ta all kretik, bra som dålig. Därför skrev jag ärligt vad jag kännde i går. Du var också ärlig och jag kännde att du hade rätt i den kritik du gav. Jag blev alltså inte alls sårad. Jag växer inte i mitt skrivande om jag bara får ros hela tiden, och växa vill jag.
Poetiskt, eftertänksamt.
Man blir nyfiken på vad som händer sen.
Det får man kanske reda på i nästa kapitel ;)
Hahaha...jo han har tålamod Klas, men det kommer tider när han inte har det, liksom hon inte har med honom;). Och du har alldeles rätt, exkludera är ett ord som är hart när omöjligt att använda utan att det blir stolpigt och byråkratiskt, näst intill. Jag ska genast ta bort det. Så det så! Cissi
En underbar text -finstämd och med inlevelse!
Idag har du lyckats med konststycket att skriva en vacker poetisk text som ger en massor av tankar och funderingar.
oj vilken fin tankvärd poetisk text den är vacker så många tankar som jag tar med mig
Skicka en kommentar