en liten tuva

Ilsk var han, mer än vanligt. De behandlade honom som luft, som om han inte existerade. Nu hade de dessutom fördärvat större delen av hans ägor genom att dra en väg rakt igenom hans bärbuskar. Förbannade människor att bre ut sig, tänkte gubben när han inspekterade eländet. Protesterna mot vägbygget hade inte hjälpt trots de drastiska metoder han använt. Nåja, de skulle få sota för det, förr eller senare. Det var lättare att hämnas förr när de hölls med djur och odlade för eget bruk. En död ko bet i skinnet på de snåla bönderna.

Gubben stoppade pipan och satte sig tillrätta i fåtöljen. Grunnade, stötte och blötte den ena idén efter den andra. Till slut trodde han sig veta vad han skulle göra. Det bar emot men han var nog så illa tvungen att prata med de andra. Problemen kunde väl knappast bara beröra honom, marken exploaterades ju i en rasande fart med asfalt, grus och betongplattor. Diskussionen angående bristen på mark borde föras upp på högsta nivå. Så, då var det bestämt, tänkte han och packade genast ränseln innan han ångrade sig.

Han pustade och stönade där han gick. Benen hans var gjorda för att gå i skogsmark, inte på dessa hårda, plana ytor. Ingenstans fanns att gömma sig och att bli upptäckt skulle betyda slutet. Den inre kompass han var utrustad med sedan urminnes tider ledde honom rakt på målet. Men när han kom fram trodde han inte sina ögon, en byggnad större än han någonsin tidigare sett stod på precis den plats där Rådet förut haft sitt högkvarter. Vad skulle han göra nu? Gå tillbaka till sin tuva och förbereda sig på att dö. Gubben suckade uppgivet när han hörde en viskning.
Psst, kom med här.
En grabb vinkade åt honom att följa efter. Ner under gatuplan och vidare i vindlande gångar gick de tills han var alldeles yr i huvudet. När de äntligen stannade flämtade han tungt av ansträngningen. Grabben öppnade en lucka i väggen där han försvann in.

Utan att ha något annat val följde han efter grabben men han undrade om han verkligen gjorde rätt. Gubben skulle precis fråga honom om hans avsikter när ett sorl växte sig starkare och starkare. Ett par decimeter längre fram sken ett ljus så starkt att det bländade honom.
"Så, ytterligare en besökare, jag förmodar att du också har klagomål att komma med."
Mannen som tilltalade gubben satt upphöjd på ett podie tillsammans med fyra andra. Gubben förstod att han till slut ändå hittat Rådet men var förvånad över att församlingen var så stor. Flera hundra både satt och stod i en enda röra medan Rådet försökte bringa lite ordning i kaoset.
"De brer ut sig och verkar tro att de äger världen", sade gubben och fick genast bifall från större delen av församlingen.
"Trots alla åtgärder verkar de inte förstå allvaret", sade Rådsäldste. "Vi måste gå ett steg till för att få dem att återgå till ursprunget."
"Det enda vi kan styra över är naturen och djuren, det är dem vi är satta att skydda", resonerade Rådsäldste, "vi måste nog inse att människans tid har kommit till ett slut."
Rådsäldste försökte fortsätta men hurraropen var så kraftiga att det var lönlöst. Gubben var lycklig, äntligen skulle de förhatliga människorna försvinna och han skulle få tillbaka sin mark. Visst skulle en del av naturen och en del djur dö på kuppen men de skulle återhämta sig när människan inte längre fick härja fritt. Gubben sprudlade av glädje när han gick hemåt, det skulle bli en fin jul trots allt.