Vatten. Han blundade för att se det framför sig. Vinden som drev ytan till krusning. På avstånd ett minne från örnens klo i form av en växande ring. Utan byte formad som en flyende siluett ovanför skogsbrynet.
Mörka trädstammar i givakt som tvekar i sin spegelbild. Gryning som väntar på en dag utan sol, utan värme. Han anar frostnupna löv, lukten av kyla i antågande. Av någon anledning tror han att det är gott om fisk i sjön.
Med darrande hand doppar han spetsen försiktigt. Nu är han redo. Detta blir hans verk, ingen annans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jättefint skrivet, poetiskt och symboliskt. Jag tyckte mycket om "av någon anledning tror han att det är gott om fisk i sjön". Det gav någon form av illusion av en urtidsinstinktiv människa. Det var mitt i det poetiska nästan prosaiskt och väldigt vackert! Cissi
Lysande min käre Drumalex, ja helt enkelt briljant!
Tack för ett jättebra tips! ANgående symfonisk uppbyggnad. Jag tror att jag håller på med just en sådan uppbyggnad, faktiskt. Jag skriver mer utanför Skrivpuffen. Hade varit jätteintressant att få lite stöttning. Man är ju rätt ensam i skrivandets stund och även om jag försöker göra korta snabba och intensiva delar, vet jag inte om jag träffar rätt. Du är för begåvad, du!:) Cissi
Får för mig att det är en konstnär redo att börja måla en ny tavla (doppar spetsen på penseln). Vackert! Är förfalskningen att han ser bilden inom sig, enbart?
Ja, en målare som förfalskar Bruno Liljefors, tror jag;-) Och som samtidigt är sej själv, känner det han känner, är bra på det han gör. Nåt sant i det falska, som det ju så ofta är.
Det var så vackert skrivet. Vari låg förfalskningen?
Nu förstår jag- såg bara det vackra!
Skicka en kommentar