lyhörd

Pettersson på trean snarkar sig genom nätterna, irriterar sig genom dagen och nyser sig genom kvällen i ett aldrig sinande kretslopp.
Kärringen Olsson bredvid försöker dölja sitt ständiga kopulerande med traktens unga män genom att låta teven gå på full volym. Det hjälper inte när denna stora kropp vältrar sig i sängen med allt för många knirrande fjädrar.
Man kan tycka att lilla fröken Minette på andra sidan borde haft betydligt större chanser att få uppmärksamhet av dessa oerfarna unga män som likt trånsjuka katter behöver ha någonstans att skvätta. Antingen är hon för klok och förståndig för sådant umgänge eller så är det något annat. Troligtvis är det hennes kärlek till knivar som är orsaken. Det rytmiska dunkandet var länge en gåta tills jag genom fönstret såg henne stå och sikta mot en uppklistrad pappdocka på väggen. Vilken för övrigt var påfallande lik herr Nelson som bor alldeles bredvid mig. Den enda av min grannar som inte väsnas dygnet om. Det tar han å andra sidan igen genom odören som skoningslöst sipprar ut från hans lägenhet. Utan att ha sett hans lägenhet från insidan kan jag med säkerhet säga att den aldrig är städad och består av lika delar smutstvätt, tomflaskor och intorkade matrester.
Ibland konverserar jag med dem genom väggarna. Av naturliga skäl blir det mest kortfattad information som kastas fram och tillbaka och föregås alltid av att jag kontrollerar mitt sjutillhållarlås. Visst funderar jag på att flytta men konstigt nog tror jag att jag skulle sakna dem. De är trots allt mina grannar.

abdikera

En dumhet för mycket blev det allt visst
Kungen själv tyckte att det var trist
Inte trodde han att folket sig brydde
De brukade springa för allt som de skydde

Att sätta små kulor i huvud och kropp
Ville de verkligen för det sätta stopp
De flesta som dog var ju fattiga bönder
Vad gjorde det om man slog dem samman och sönder

Mitt i hans tankar det väsnas på gården
Ett kik genom fönstret, där står hela horden
Med enkla små vapen de hittat sitt mod
Nu har de kommit för att få kungens blod

Kungen skriker gällt på sina vakter
Men de har dragit till andra trakter
Ensam och rädd nu kungen darrar
Detta är en storm som ej bedarrar

Att smaka på sin egen medicin
Fick kungen att göra mången min
Innan själ och kropp blev svag
Och han tog sitt sista andetag

att försonas

Knytnävarna, sparkarna och alla svordomar finns fortfarande kvar. Undanstoppade, tillbakatryckta, förminskade ligger de i träda. Jag säger så för att jag känner deras närvaro som ett dovt surrande i bakhuvudet ibland. Du sade att jag var tvungen att hitta en annan väg. Att jag hade ett val att göra, var tvungen att försonas med mig själv först och främst. Du var så klok, så full av förståelse och kärlek. Jag vet det nu men då tolkade jag det som svaghet. Vad du inte förstod var att jag redan då visste att mina slag aldrig var menade för dig. Du stod i vägen men jag slog mig själv, gång på gång. När ditt blod rann över köksgolvet var det mitt likafullt. Dina knäckta revben ömmade likväl i mitt bröst. Jag vet att du hade rätt. Min sorg är att jag inte kan säga det till dig.

Dra en slutsats

Kaos, panik, sorg och bestörtning har präglat de senaste dagarna när våldet plötsligt kom oss nära i form av en fullständigt urspårad idealist. Med lite eftertanke kanske detta väcker det som hos många av oss har slumrat in, nämligen det demokratiska engagemanget. Att våga börja prata politik igen, den sortens politik som egentligen vårt dagliga liv består av, men som distanserats från oss själva med begrepp som politkerbroiler, proffspolitiker osv. Det är dags att inse att politik inte är förbehållet en rad välbetalda tyckare utan att den tillhör oss alla.
En annan slutsats man kan dra av de senaste dagarnas händelaer är att idioter, galningar, fanatiker och vad man än vill kalla dem, finns inom alla samhällsgrupper, trosinriktningar, länder eller hur man nu väljer att dela in världen. Människan har ett behov av att kunna sätta en etikett på allt som är svårt att förstå. En enkel indelning som tydligt talar om vem som är ond och vem som är god. Det är dags för en demokratisk revolution där vi alla måste visa att vi står för frihet, öppenhet och godhet. Det är dags att sluta nöja sig med att trycka på gilla-knappen, sätta badges på sina foton och verkligen våga ta diskussionen. Jonas Gardell uttryckte saken på ett bra sätt när han sade att, tänd gärna ett ljus för offren men när ljuset brunnit ner måste lågan fortsätta brinna i oss alla.

att nedvärdera

”Det är ju ingen hemlighet att ni, polischef Bläck, är omåttligt irriterad på vad som försiggår uppe i kommunhuset. Tänk om vi då, genom att anställa Tony Kraft, får en möjlighet till inblick i det djävulska spel de spelar, kanske också får en möjlighet att påverka utvecklingen till er, och också personalens, fördel.”
Harry var nära att av ren vana skratta högt åt hennes förklaring men insåg till sin förfäran att den fettvalkiga fröken Milano för första gången i sitt liv sagt något som var värt att överväga. Men för att inte ge henne storhetsvansinne avfärdade han hennes idé genom att skrika åt henne en stund.
”Ja, ja det var väl ett djävla pladder, gå genast ut och gör lite nytta.”
Fröken Milano reagerade inte nämnvärt på det bryska tonfallet utan vände, som hon alltid gjorde, på klacken och återgick till sitt skrivbord och högen av formulär som bara under den korta stund som förflutit sedan Herr Larsson blev av med sin fingertipp växt en ansenlig mängd centimetrar. Harry å sin sida satte sig tungt ner på sin kontorsstol, alldeles utmattad. Naturligtvis rådde det inget tvivel om att fröken Milanos utläggning var både klok och logisk, men den insikten hade ännu inte till fullo sjunkit in i hans medvetande. Om någon annan än just hon yttrat dessa ord skulle han haft lättare att acceptera dem. Hur var det möjligt, undrade han, för henne att prata så klokt i flera sekunder när hon dessförinnan i flera år missförstått varenda order, både verbal som skriftlig, utan undantag. Led hon av någon tillfällig sjukdom där symptomen uppvisade dessa abnorma förändringar i hennes inre? Kunde det faktiskt vara så att hennes attack på Herr Larsson försatt henne i ett för andra osynligt chocktillstånd? För sin egen sinnesfrids skull bestämde Harry sig för att välja det sistnämnda alternativet som förklaring till fröken Milanos märkliga beteende. Oavsett vad som föranlett henne att komma med ett sådant förslag kunde man inte komma ifrån att det faktiskt var lysande, rent av briljant. Men att bara ringa upp Tony Kraft och föreslå ett sådant arrangemang skulle, förutom att det var omöjligt rent praktiskt, genast väcka misstankar. Bättre då om han på något sätt kunde få Tony Kraft att själv föreslå sin kandidatur till den plötsligt lediga tjänsten. Hur mycket han än hatade tanken var det dags för ett besök i kommunhuset och vidare upp till den förhatliga fru Buntersheimers kontor. Harry öppnade dörren och skrek efter Taggy. Innan de gav sig iväg fick han lov att byta blus och kamma igenom sitt ostyriga hår som trots att det var nylagt redan spretade åt alla håll. Ilskan bubblade upp i honom när han stoppade ner sina nakna fötter i gymnastikskorna, förbannade lagvrängare som inte kunde hålla sina fingrar i styr. Vad gällde alla de andra pålagorna kunde han, om han ansträngde sig till sitt yttersta, förstå meningen och uppsåtet. Men strumpförbudet, vad i helvete rörde sig i deras huvuden under det mötet? Hur skulle avsaknaden av strumpor göra dem till bättre samhällsmedborgare, vilket han förmodade att syftet var med de andra idiotiska lagändringarna. Redan hade han blivit förbannad ett antal gånger och lagen var ännu inte inne på sin tredje timma. Att fläta ihop alla tankarna till ett förståeligt mönster var lika omöjligt som att i förväg se bilden av ett stort pussel vars bitar enbart bestod av blå himmel. När pusslet sedan var färdiglagt skymtade bland molntapparna i fjärran en duva som gav mening åt den ändlösa tid man i oförstånd hade lagt ner. Men någon duva var ännu inte synlig i fru Buntersheimers förbannade lapptäcke av lagar och förordningar. Inte ens om hon hade slängt in en stor struts hade den blivit synlig i virrvarret av paragrafer, lagtextändringar och allehanda förbud. Men fan vore om inte Harry Bläck endera dan skulle avslöja hennes mål och mening.

Hastighet

Min rullator är blå som de allra flesta med handbromsen placerad på vänster sida eftersom den handen fortfarande har lite kraft i sig. Barnen bannar mig för att jag inte använder den oftare. "Du måste röra på dig mamma, hålla igång kroppen." Jag tvingar mig ibland. Motvilligt stapplar jag runt kvarteret och tävlar mot sniglarna bredvid grannens mur. De verkar trivas där och har inte överdrivet bråttom någon annanstans. Precis som jag.
Jag vet att alla ser att jag är gammal men rullatorn är ett onödigt tydligt bevis på det. Ännu en stund vill jag försöka lura mig själv att tiden stannade för många år sedan. Det samlas tyvärr alltfler bevis på motsatsen. Gummiduken jag har fått att placera burkar på för att lättare kunna öppna dem med mina krokiga händer, pallen i duschen för att jag inte ska halka, de specialgjorda knivarna med greppvänliga handtag och inte minst den trekantiga anordning jag sätter min blyertspenna i för att kunna hålla pennan när jag löser korsord.
Tystnaden är min ständige följeslagare numera. Mitt tillstånd är inte smittsamt men det är precis vad folk verkar tro. Om telefonen ringer hoppar jag förskräckt till, ljudet passar inte in i mitt liv längre. Med kraxande oanvänd röst låter jag ännu sjukare när barnen klagar på mig för att jag inte tar hand om mig.
Det är inte så lätt att byta fokus. Hela mitt liv har jag ju tagit hand om dem. När skulle jag tagit hand om mig själv? Sedan var det försent. Med näbbar och klor bad jag dem ta hem smutstvätten så jag fick något att göra, men nej, till det var de för stolta. Jag blev förnärmad när de ville ta hand om sina egna räkningar. Varför kunde de inte bara ge mig pengar så skulle jag fortsatt att sköta om det åt dem.
Tiden är en lynnig filur. Tittar jag bakåt har åren försvunnit i rasande takt. Ser jag framåt tycks de få år jag har kvar vara oändligt långa.

att snava

Inuti min kropp är en målsökande anordning placerad. Inget jag vet med säkerhet men det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag tror inte på ödet eller andra bisarra konstruktioner som förklarar det oväntade. Om jag bara visste hur man kalibrerar min anordning så den slutade upp att försätta mig i svårhanterliga situationer. Låt mig ge ett exempel.
Jag strosar längs gågatan, på väg till apoteket när jag får för mig att sätta mig i solen en stund. Det står nämligen ett antal bänkar placerade längs kanten, just för sådana som mig. Ja, en aning svaga i kroppen efter många års hårt arbete och i mitt fall dessutom en klen vrist efter ett snedtramp på en promenad. Jag sätter mig bredvid en man som nästan genast börjar prata med mig. Trots att jag ytterst ovilligt svarar räcker han mig ett litet paket och ber mig ta hand om det tillsvidare. Ännu idag har han inte kommit tillbaka efter sitt paket som ligger och samlar damm på översta hyllan i vardagsrummet.
Om du nu betänker att detta scenario har upprepats med jämna mellanrum, dock med vissa variationer, så kanske du förstår att jag börjar tröttna på att ta hand om folks saker, lägga dem i brevlådor eller till och med ta bussen för att lägga dem under anvisat säte.
Min inopererade anordning behöver lära sig undvika dessa personer, dessa tillfällen och istället inrikta sig på lite trevligare aktiviteter. Jag har flera gånger talat vänligt till mig själv på kvällen i förhoppning att min anordning möjligen har förmågan att lyssna. Om så är fallet blir jag helt tydligt ignorerad. Att gå från punkt A till punkt B utan några vilopauser är inte heller att tänka på eftersom min fot ömmar vid varje steg.
Vid mitt förra läkarbesök tog jag försiktigt upp frågan om anordningen skulle gå att avlägsna men läkaren var ovillig och en aning skeptisk till att sätta skalpellen i kroppen på så vaga grunder. En helkroppsröntgen var dock inga problem att få men jag misstänker att personalen på röntgenavdelningen den dagen bestod av sommarvikarier eftersom de inte hittade någonting.
Min enda utväg nu är att hålla mig hemma, inte svara i telefon och inte heller öppna dörren. Jag har så smått börja leta efter anordningen på egen hand men det går långsamt eftersom såren på kroppen behöver läka mellan gångerna. Men skam den som ger sig. Min förhoppning är att en dag kunna gå ut och promenera utan att träffa på dessa människor som gör mitt liv till ett helvete.

ett brus

Vi äger inte tillgång till samma frekvens, du och jag.
Jag rattar frenetiskt, ihärdigt, söker med små rörelser.
Felet kanske är att vi båda försöker, samtidigt.
Det blir svårare då, du kanske bara ska stå still och låta mig finna dig.
Eller tvärtom, men till det är jag alldeles för otålig.
Mina antenner pejlar, osynliga men vajande som ungbjörkar i storm.
Du sitter mitt emot mig med en kopp kaffe, din blick irrar.
Det är ditt sätt att scanna, känna av.
Så mycket vet jag i alla fall om dig.
Är jag analog och du digital?
Tar vi emot signaler på helt olika sätt?
Är det något som är inkopplat på fel sätt, eller inte inkopplat alls?
Svaren finns där, om jag bara för en sekund kunde låsa signalen.

att vägra

Greger var klädd i kritstrecksrandig kostym och svarta välputsade skor. Frisyren var dagen till ära kort och välkammad. Damerna var alla klädda i klänning och fantasifulla håruppsättningar. Egentligen förstod han inte varför de fortfarande höll på med de här bjudningarna. Ingen, eller kanske ett fåtal, tyckte om att spöka ut sig och göra sig till mer än vad de var denna enda gång på året. Priset var hutlöst som vare sig den goda maten eller miljön i det hyrda slottet kunde kompensera. Middagen var precis avslutad och han fick äntligen chans till lite luft. Magdalena hade placerat honom mellan Lisa och Ester, två riktiga satkärringar enligt hans mening. Att föra en konversation med dessa illvilliga damer var som att gå på kanten av ett stup där minsta vindpust enkelt störtade dig i avgrunden.
Med en suck av lättnad över att ha klarat sig helskinnad så långt in i tillställningen plockade han upp cigarettpaketet ur kostymens innerficka. Han blundade och njöt av första blosset som fick lite av lugnet att återvända.
"Tjoho, nu är det dags för årets traditionsenliga tävling, alla samlas på gräsytan framför slottet."
Greger fimpade motvilligt cigaretten. Vissa av gästerna klappade faktiskt i händerna av förtjusning över den stundande tävlingen. Det var förmodligen den typen av människor som fick traditionen att leva vidare, tänkte Greger och ställde sig i utkanten av folksamlingen för att om möjligt komma undan i år.
"Greger och Ester", ropade Magdalena en bit in i listan av tävlingsdeltagare.
"Nu ser du till att vinna", kvittrade Ester när hon satte sig grensle över hans rygg.
"Om du försöker låta bli att strypa mig så lovar jag att ta mig runt", sade Greger surt och hade inte alls för avsikt att göra sitt bästa.
"Klara, färdiga, spring."
På startsignalen rusade alla ekipage iväg över gräsmattan ner mot ängen där ett antal hinder var förberedda. Gregers skor började skava efter bara ett par meter i det mjuka underlaget och likaså gjorde Esters gnäll där hon från sin plats på ryggen klagade över allt han företog sig. När de närmade sig bäcken med den smala spången hade han fått nog. Mitt på spången vände han sig åt sidan och släppte greppet om Esters ben. Inte ett ljud fick hon ur sig när hon med ett plask landande raklång i det grunda vattnet. Han vände sig inte om för att se hur det gick med henne. Nu skulle han åka raka vägen hem, ta av sig den djävla kostymen och sätta sig i soffan med en whisky.

att avgöra

Vem visste vad som rörde sig inne i huvudet på någon annan? Om det de sade vad äkta eller bara något munnen formulerade utan medverkan från vare sig hjärna eller hjärta. Under vilka omständigheter kunde man vara helt säker på att sanningen, hela sanningen, var det som presenterades.
Trots att han hade hållit på ett antal år med sitt yrke var han fortfarande inte säker. En sak var han dock säker på. Smärtan var personlig och fick hans klienter att reagera på diametralt olika sätt. Vissa reciterade stycken ur sin tro, andra försvann in i sig själva och blev nästintill onåbara. Det fanns de som lät munnen gå och gjorde allt för att blidka honom med både sanningar, osanningar och allt däremellan. Men det var ju inte det han var ute efter. Den rena sanningen, det oförfalskade innersta i en människa var det han eftersträvade. Att helt och fullt se sanningen som ett vitt ljus, en fackla, Guds egna ord.
Mannen framför honom luktade illa nu, både av bränt kött och sin egen avföring. Flämtande försökte han framföra något slags budskap men det gick inte att höra vad han sade. Den del av tungan som mannen fortfarande hade kvar var också den bränd och det var förståeligt att han hade svårt att prata.
Om han bara hade försökt sig på sanningen lite tidigare. Men vissheten att det verkligen var sanningen måste finnas där innan han gav mannen ro. Ännu hade han aldrig upplevt den, kanske i morgon.

att trotsa

Ett paket. Precis det jag fasade för allra mest. Det hände ändå, utan att jag fick möjlighet att förhindra det. Tryggt blinkande, rytmiskt och evigt pumpar de dygnet om. Min vilja är fortfarande stark till min egen förvåning. Varför jag vill leva kan jag inte svara på. Men jag vägrar att dö.

ett samband

Jag är inte ensam om min själ. Fråga mig inte hur jag vet det, jag bara gör det. Hur många som delar den har jag ingen aning om och inte heller vilka de är. Människan var inte menad att växa som ogräs över världen, inte konstigt att själarna tog slut och att vi alla numera är tvungna att samsas om detta vårt innersta.
Jag försöker att leva med måtta då jag har förstått att lycka såväl som olycka för min egen del påverkar de andra stackarna. Att roffa åt sig på andras bekostnad har aldrig varit min melodi. De andra verkar inte alltid tänka så. Enda trösten, när jag drabbas av lunginflammation, otaliga benbrott på grund av min benskörhet eller de aldrig sinande hjärtproblemen, är att de andra i motsvarande grad får ett bättre liv.
Det är nämligen så det fungerar. Vår gemensamma själ måste befinna sig i jämvikt, även en själ har begränsningar. När mitt vänstra öga drabbades av starr förstod jag att något härligt och fantastiskt hade hänt någon annanstans i världen. Då är starr inte mycket att stå ut med. Det är nästan så jag går och längtar efter min egen död. Hur mycket bättre ska inte de andra få det då?

stofil

Han tyckte själv att han var tämligen normal. Annars torde han ha strävat åt att förändra sitt jag en aning så det överensstämde med bilden han hade av sig själv. Vilken människa gick omkring och tyckte själv att han var onormal, det vore inte särskilt klokt. Hur hamnade man där, tänkte han och påbörjade ytterligare en fläta i skägget. Kanske var det människors behov av att känna sig normala som fick dem att lura sig själva hela tiden. Att andra dessutom kände sig tvingade att fördöma honom var väl bara ett tecken på samma sak. Men hans älskade Elsa borde ha vett att hålla tyst ibland när hon gick igång. Vad var det för fel på kunskap? Och om man nu visste något vore det ju dumt om man inte lät andra få veta det. Men se, det orkade de inte ta in. Allra minst Elsa.
"Måste du prata om allt precis hela tiden, kan du inte vara lite mer som alla andra."
Ja, så sade hon, men någon förklaring till hur alla andra var gav hon inte. Han struntade i hennes förmaningar och lät både sina och hennes vänner få veta hur han tänkte om saker. De som satt ensamma på bussen kunde också räkna med att få sig lite kunskap till livs när de ändå var overksamma. Han skrockade för sig själv. Älskade Elsa var till och med så desperat att hon släpade med honom på operan för att få tyst på honom. Han visste om det och han lät henne hållas, hanvar en aning udda enligt andra men han var väl inte dum heller.

att smälta

"Jamen, tänk dig alla glaciärer som är på väg att försvinna, de bara..."
Sedan lyssnade hon inte längre. Det var på något sätt omöjligt att uppbringa den kraft det krävde. Hans engagemang och euforiska tal om miljön, ekonomin, tekniska framsteg och allt annat mellan himmel och jord tog musten ur henne. Hon orkade inte längre höra om allt elände.
Ändå var det precis det som fick henne att falla för honom, kunskapen sprutande ur honom likt en vulkan och som drog med sig allt i sin väg. Det var omöjligt att undvika kärleken när den rann över henne som smältvatten. Trängde sig in och sköljde bort varje uns av tvivel som försökte göra sig hört i flodvågen.
Han hade pratat i trettio år nu, oavbrutet, om samma saker. Framför teven, i bilen, ja överallt där han inte var tvungen att hålla tyst. Kanske var det därför hon tyckte så mycket om att gå på opera med honom.
Hon suckade för sig själv och gick fram till kaffebryggaren. Energikrisen och Europas ekonomiska problem var återigen lösta. Hon struntade i vilket.

att försäkra

Du vill ha garantier. Några sådana är jag inte betrodd att ge.
Vad vill du egentligen? Vet du vad du kräver av mig?
Inte ens en siare vet vad framtiden för med sig.
Om du kunnat fråga en död skulle du förmodligen även där bli överraskad av svaret.
Lev inte med dina önskningar att få veta allt. Känner du inte tristessen som slickar dig i nacken?
Du blir sittande, oförmögen att röra dig. Och detta för att du inte vet.
Vad är det du vill veta? När du ska dö? Om du ska få några barn? Om det blir jordbävning, hällregn, blåbärssäsong eller om moster Anna äntligen ska komma på besök?
Jag skriker i frustration. Men du hör inte, jag står bredvid och ser på dig när du sakta kammar ditt hår framför spegeln. Jag rör vid dig och du vänder dig om. Ja, jag finns här. Bli inte ond på mig för att jag tar i, men jag måste skrika så du hör mig.
Lev för helvete, lev!!

att vara vrång

Hans skägg nådde honom nästan ner till naveln, håret var ovårdat och när han nu vaknade kittlade höet i näsan. Kläderna från föregående dag, och många dagar före det, satt skrynkliga på hans seniga kropp. Hans liv tarvade inte så ovidkommande saker som ett ombyte kläder. Med en ljudlig gäspning sträckte han sina valkiga händer mot ladugårdstaket. Det behövde repareras.
Korna på våningen under vaknade också till liv och efter frukost skulle han se till dem. Maggan, ardennerhästen som skötte plogen, gnäggade tyst och avslutade med ett frustande, hon var också hungrig.
Med ett vigt skutt tog han sig ner från loftet och gick fram till dörren. Den knarrade lätt när han öppnade den. Det skulle bli en fin dag idag, men det visste han redan sen igår. Sådana saker var honom inte alls främmande. Han läste naturen som en öppen bok, en gåva som gått i arv under generationer. Magen kurrade ljudligt och han längtade efter mat. Han morrade i strupen när han såg att den inte var framställd. Trodde de att de kunde behandla honom hur som helst? Det var inte första gången och han hade faktiskt varnat dem för följderna. Förstod de inte, eller var de bara oförlåtligt dumma? Han brydde sig inte om vilket. I år hade han sett till deras välbefinnande men nu skulle det bli andra vindar på den lilla gården. Göra honom till fiende var det dummaste de kunde göra, det skulle de snart bli varse.

att vakna

Min själ vilar, får leva sitt eget liv om så bara för ett par korta ögonblick i taget. Utslängd i universums evighet utan behov av min kropp. Hotet finns närvarande som en skugga, en påminnelse om att jag bara har dig till låns och att du när som helst kan lämna mig för gott.
Oron finns nerbäddad i mina muskler som ofrivilligt rycker av längtan. När du andas din egen livsluft är jag hänvisad till mitt virrvarr av tankar. Utan kontroll snurrar de runt och väver omöjliga nät. Ett panikartat rop på hjälp så du ska hitta tillbaka innan det är försent.
Så kommer du äntligen. En djup inandning hälsar dig välkommen. Du övergav mig inte denna natt heller.
Jag sträcker på mig, fortfarande någon annanstans. Ljuset förnimmer jag bakom stängda ögonlock innan jag till slut bestämmer mig. Min dag har börjat.

sommardoft

Jag vandrar sakta genom gräset, undertrycker rädslan för ormar och fästingbett. Den gamla eken har förlorat ännu ett grepp mot himlen och står lemlästad på kanten av ravinen. Redan då, för länge sedan, klamrade den sig fast och gav ett intryck av oändlighet.
"Den har stått här i flera hundra år", sade pappa.
För mitt inre dansade grottmänniskor vid den gamla eken i ceremonier för längesedan glömda. Jag är förlåten för misstaget, jag var ung och ännu lyckligt okunnig om tidens kronologi.
Jag går sakta för att jag inte ska missa det. Med ögonen halvt slutna, stängda för att dofterna lättare ska framträda och öppna för att jag inte ska trilla ner i ravinen, söker jag mig sakta fram runt trädet.
"Det luktar honung, pappa."
"Nej, det är inte honung ännu, nu är det nektar."
För pappa var det viktigt, inte för mig. Behovet att alltid rätta, korrigera, att alltid ha fakta på bordet. Jag höll inte med honom då och jag gör det inte nu heller. Dofterna mår inte bra av att kategoriseras, de måste upplevas, insupas, med djupa andetag svepa genom din kropp och lämna sitt minne.
Det är det minnet jag letar efter. Mitt och pappas minne. Jag stannar till och väntar på att vinden ska ta rätt riktning. Som en smekning stryker den sig mot hela mitt väsen. Doften av honung.

att förlåta

Det oförlåtliga låter sig inte blidkas så på en gång. Stå här och skrika att du kräver förlåtelse när du alldeles nyss gjort en av guds skapelser till krympling.
Men det var ju bara en fluga, tänker jag men inser att det inte hjälper. Han är obeveklig i sin dom trots att Han inte säger särskilt mycket. Istället viskar Han inne i mig, får mig att må dåligt av ingenting alls. Farmor ljuger när hon pekar med sitt tjocka finger i familjebibeln och säger att Han förlåter. Är det kanske min ånger det är fel på? Att pilla bort benen och vingarna på flugan var ju bara ett sätt att få tiden att gå. Jag sade ju förlåt. Jag skonade ju till och med livet på flugan. Skulle jag trampat ihjäl stackaren också?
Blir ångern större ju värre saker man gör? Jag vill veta, jag behöver det. Pappas ånger och mammas förlåtelse passar liksom inte riktigt ihop.
Det ser ganska kul ut när flugans kropp surrar runt på golvet utan att kunna ta sig någonstans. Nu är de i köket, det hör jag på kastrullerna som ramlar i golvet. Jag sluter ögonen innan jag trampar på flugan, jag vet vad som händer men vill inte se.

att backa

Han och hans djävla ord. Om han bara någon gång kunde hålla käft, tänka fyra sekunder innan han sade något. Värdera situationen,försöka ta ett medvetet beslut istället för alla dessa grodor som trängde sig ut ur hans inre helt på egen hand.
När det väl var för sent och orden redan fanns där uppstod ett annat problem. Hans förbannade stolthet. Även om det han sagt var åt helvete fel försvarade han sina ord med näbbar och klor. Oftast med ett förödande nederlag som följd.
Han hatade henne. Hon kunde det här spelet betydligt bättre än honom men lik förbannat kastade han sig blodig mot väggen gång på gång fullt medveten om utgången. Leendet i hennes mungipa när hon trängt in honom i ett hörn, gjort det omöjligt för honom att komma ur situationen med hedern i behåll.
Det var inte konstigt att han blev vansinnig och började slå. Vad skulle han göra.Han kunde inte låta henne gå därifrån leende med ännu en vinst i bagaget.

ett rum

Du vet allt om mig, det är i allafall vad jag har låtit dig förstå. Jag tycker du gör ett bra jobb, din hängivenhet både imponerar och skrämmer mig.
Det är så mina tankar går när jag tittar på dig över köksbordet där du omsorgsfullt klipper det lila bandet runt kartongen med Budapestbakelser.
"Du älskar ju de här", säger du och lägger upp en bakelse på assietten från Ikea.
Jag ler mot dig och ber dig hälla upp kaffe. Du tar en mugg eftersom du sedan länge vet att jag hatar att dricka kaffe ur kopp.
Vi småpratar om grannarna, deras flicka har precis lärt sig cykla, om lövsprickningen som får våra näsor att rinna, om reaerbjudandena från ICA. De verkar veta precis vad jag brukar handla, precis som du. Det är orättvist, de har en hel databas till hjälp, du klarar det alldeles på egen hand.
Det är i de orden jag börjar tveka, klarar du dig verkligen på egen hand? Vi som pratar om allt, men inte det jag måste säga. Jag hör hela samtalet inom mig men det kommer aldrig ut. Det finns ingen början, bara ett slut. Till slut kommer du att få veta men inte av mig.
Du klappar mig på handen och säger att vi har det bra tillsammans. Ja, säger jag och ler tillbaka. Förut var det mer än nog, nu vet jag bättre.

rep

Strax rep med Kapten Karlsson, coverbandet jag är med i. Nästa helg lirar vi på Vilshärad golfklubb i Halmstad. After beach med musik, enkel mat och dryck. Låter det som näsan i vädret med golfklubb, för en del gör det säkert det men inget kan vara mer fel. Vi packar upp på övningsgreen utanför det lilla klubbhuset sedan gör alla sin egen lilla picnic runtomkring. En mysig tillställning som just Du i detta ögonblick blivit inbjuden till.

oreda

Ett finmaskigt nät av kvistar silade solens strålar och gjorde det uthärdligt för henne att åtminstone kisa lite. Det gjorde ändå ont. Hon gjorde ett försök att ta fatt någon av de miljoner tankar som skenade genom hennes inre. Små ljusblixtar, levande en sekund för att sedan slockna och dö ut. Ett enda ynkligt andetag fick bröstkorgen att värka som om hennes lungor var oanvända, släta papperspåsar ovilliga att lämna sin släta form frivilligt utan strid.
En kvist, var det gran, hon var inte säker, kittlade henne på näsan. Det hjälpte inte att hon tvingade tanken dit, stillheten var orörd. Inom henne rasade en storm men den nådde inte utanför hennes kropp. Varför var hon där? Något oformligt tjockt fyllde hennes mun, kunde det verkligen vara hennes tunga. Hon önskade intensivt att någon kunde lyfta bort den tyngd som pressade hennes rygg mot marken.
Städa, var det inte det hon skulle göra? Men hon städade aldrig utan anledning. Väntade hon besök?
Gröna gymnastikskor. Vad hade de här att göra? Hon kände igen dem men kunde inte placera dem.
Hennes hår var nytvättat och nya trosor hade hon också, visst var det så. Det var viktigt, hon ville inte skämma ut sin mamma.
Det blev tyngre över magen och bröstet. Nu kom hon ihåg, gymnastikskorna. Hon hade slagit pannan i dem när han klippte till henne. Var han fortfarande kvar? Hon trodde att han hade gått. Varför blev han så arg?
Hade hon hunnit städa färdigt? Solen gick i moln, det verkade inte så viktigt längre.