Du vill ha garantier. Några sådana är jag inte betrodd att ge.
Vad vill du egentligen? Vet du vad du kräver av mig?
Inte ens en siare vet vad framtiden för med sig.
Om du kunnat fråga en död skulle du förmodligen även där bli överraskad av svaret.
Lev inte med dina önskningar att få veta allt. Känner du inte tristessen som slickar dig i nacken?
Du blir sittande, oförmögen att röra dig. Och detta för att du inte vet.
Vad är det du vill veta? När du ska dö? Om du ska få några barn? Om det blir jordbävning, hällregn, blåbärssäsong eller om moster Anna äntligen ska komma på besök?
Jag skriker i frustration. Men du hör inte, jag står bredvid och ser på dig när du sakta kammar ditt hår framför spegeln. Jag rör vid dig och du vänder dig om. Ja, jag finns här. Bli inte ond på mig för att jag tar i, men jag måste skrika så du hör mig.
Lev för helvete, lev!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Bra! Gillar!
Den var riktigt bra. Sådär kan jag känna ibland.
Låter som kontrollbehov, kanske en rädsla för att leva. Bra skildrat.
Men åh så bra din text kompletterar min :)
Emilia
Bra!
bra frustration läser jag.
Skicka en kommentar