stofil

Han tyckte själv att han var tämligen normal. Annars torde han ha strävat åt att förändra sitt jag en aning så det överensstämde med bilden han hade av sig själv. Vilken människa gick omkring och tyckte själv att han var onormal, det vore inte särskilt klokt. Hur hamnade man där, tänkte han och påbörjade ytterligare en fläta i skägget. Kanske var det människors behov av att känna sig normala som fick dem att lura sig själva hela tiden. Att andra dessutom kände sig tvingade att fördöma honom var väl bara ett tecken på samma sak. Men hans älskade Elsa borde ha vett att hålla tyst ibland när hon gick igång. Vad var det för fel på kunskap? Och om man nu visste något vore det ju dumt om man inte lät andra få veta det. Men se, det orkade de inte ta in. Allra minst Elsa.
"Måste du prata om allt precis hela tiden, kan du inte vara lite mer som alla andra."
Ja, så sade hon, men någon förklaring till hur alla andra var gav hon inte. Han struntade i hennes förmaningar och lät både sina och hennes vänner få veta hur han tänkte om saker. De som satt ensamma på bussen kunde också räkna med att få sig lite kunskap till livs när de ändå var overksamma. Han skrockade för sig själv. Älskade Elsa var till och med så desperat att hon släpade med honom på operan för att få tyst på honom. Han visste om det och han lät henne hållas, hanvar en aning udda enligt andra men han var väl inte dum heller.