Min själ vilar, får leva sitt eget liv om så bara för ett par korta ögonblick i taget. Utslängd i universums evighet utan behov av min kropp. Hotet finns närvarande som en skugga, en påminnelse om att jag bara har dig till låns och att du när som helst kan lämna mig för gott.
Oron finns nerbäddad i mina muskler som ofrivilligt rycker av längtan. När du andas din egen livsluft är jag hänvisad till mitt virrvarr av tankar. Utan kontroll snurrar de runt och väver omöjliga nät. Ett panikartat rop på hjälp så du ska hitta tillbaka innan det är försent.
Så kommer du äntligen. En djup inandning hälsar dig välkommen. Du övergav mig inte denna natt heller.
Jag sträcker på mig, fortfarande någon annanstans. Ljuset förnimmer jag bakom stängda ögonlock innan jag till slut bestämmer mig. Min dag har börjat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Oron du beskriver är även min. Och virrvarret somm är mina oförklarliga drömmar. Vacker text.
Mycket bra.
Mycket bra som sagt
Dina ord speglar din oro. Bra.
Häftig beskrivning!
Vackert och poetiskt!
Bra, gillar. :)
Annorlunda och intressant text, detta med vaknande fick en annan dimension!
Ja, visst, vården kan diskuteras.
Hälsningar
Emilia, Morgonsolens Sanning
Skicka en kommentar