att vara vrång

Hans skägg nådde honom nästan ner till naveln, håret var ovårdat och när han nu vaknade kittlade höet i näsan. Kläderna från föregående dag, och många dagar före det, satt skrynkliga på hans seniga kropp. Hans liv tarvade inte så ovidkommande saker som ett ombyte kläder. Med en ljudlig gäspning sträckte han sina valkiga händer mot ladugårdstaket. Det behövde repareras.
Korna på våningen under vaknade också till liv och efter frukost skulle han se till dem. Maggan, ardennerhästen som skötte plogen, gnäggade tyst och avslutade med ett frustande, hon var också hungrig.
Med ett vigt skutt tog han sig ner från loftet och gick fram till dörren. Den knarrade lätt när han öppnade den. Det skulle bli en fin dag idag, men det visste han redan sen igår. Sådana saker var honom inte alls främmande. Han läste naturen som en öppen bok, en gåva som gått i arv under generationer. Magen kurrade ljudligt och han längtade efter mat. Han morrade i strupen när han såg att den inte var framställd. Trodde de att de kunde behandla honom hur som helst? Det var inte första gången och han hade faktiskt varnat dem för följderna. Förstod de inte, eller var de bara oförlåtligt dumma? Han brydde sig inte om vilket. I år hade han sett till deras välbefinnande men nu skulle det bli andra vindar på den lilla gården. Göra honom till fiende var det dummaste de kunde göra, det skulle de snart bli varse.