Hastighet

Min rullator är blå som de allra flesta med handbromsen placerad på vänster sida eftersom den handen fortfarande har lite kraft i sig. Barnen bannar mig för att jag inte använder den oftare. "Du måste röra på dig mamma, hålla igång kroppen." Jag tvingar mig ibland. Motvilligt stapplar jag runt kvarteret och tävlar mot sniglarna bredvid grannens mur. De verkar trivas där och har inte överdrivet bråttom någon annanstans. Precis som jag.
Jag vet att alla ser att jag är gammal men rullatorn är ett onödigt tydligt bevis på det. Ännu en stund vill jag försöka lura mig själv att tiden stannade för många år sedan. Det samlas tyvärr alltfler bevis på motsatsen. Gummiduken jag har fått att placera burkar på för att lättare kunna öppna dem med mina krokiga händer, pallen i duschen för att jag inte ska halka, de specialgjorda knivarna med greppvänliga handtag och inte minst den trekantiga anordning jag sätter min blyertspenna i för att kunna hålla pennan när jag löser korsord.
Tystnaden är min ständige följeslagare numera. Mitt tillstånd är inte smittsamt men det är precis vad folk verkar tro. Om telefonen ringer hoppar jag förskräckt till, ljudet passar inte in i mitt liv längre. Med kraxande oanvänd röst låter jag ännu sjukare när barnen klagar på mig för att jag inte tar hand om mig.
Det är inte så lätt att byta fokus. Hela mitt liv har jag ju tagit hand om dem. När skulle jag tagit hand om mig själv? Sedan var det försent. Med näbbar och klor bad jag dem ta hem smutstvätten så jag fick något att göra, men nej, till det var de för stolta. Jag blev förnärmad när de ville ta hand om sina egna räkningar. Varför kunde de inte bara ge mig pengar så skulle jag fortsatt att sköta om det åt dem.
Tiden är en lynnig filur. Tittar jag bakåt har åren försvunnit i rasande takt. Ser jag framåt tycks de få år jag har kvar vara oändligt långa.