att förlåta

Det oförlåtliga låter sig inte blidkas så på en gång. Stå här och skrika att du kräver förlåtelse när du alldeles nyss gjort en av guds skapelser till krympling.
Men det var ju bara en fluga, tänker jag men inser att det inte hjälper. Han är obeveklig i sin dom trots att Han inte säger särskilt mycket. Istället viskar Han inne i mig, får mig att må dåligt av ingenting alls. Farmor ljuger när hon pekar med sitt tjocka finger i familjebibeln och säger att Han förlåter. Är det kanske min ånger det är fel på? Att pilla bort benen och vingarna på flugan var ju bara ett sätt att få tiden att gå. Jag sade ju förlåt. Jag skonade ju till och med livet på flugan. Skulle jag trampat ihjäl stackaren också?
Blir ångern större ju värre saker man gör? Jag vill veta, jag behöver det. Pappas ånger och mammas förlåtelse passar liksom inte riktigt ihop.
Det ser ganska kul ut när flugans kropp surrar runt på golvet utan att kunna ta sig någonstans. Nu är de i köket, det hör jag på kastrullerna som ramlar i golvet. Jag sluter ögonen innan jag trampar på flugan, jag vet vad som händer men vill inte se.