ett rum

Du vet allt om mig, det är i allafall vad jag har låtit dig förstå. Jag tycker du gör ett bra jobb, din hängivenhet både imponerar och skrämmer mig.
Det är så mina tankar går när jag tittar på dig över köksbordet där du omsorgsfullt klipper det lila bandet runt kartongen med Budapestbakelser.
"Du älskar ju de här", säger du och lägger upp en bakelse på assietten från Ikea.
Jag ler mot dig och ber dig hälla upp kaffe. Du tar en mugg eftersom du sedan länge vet att jag hatar att dricka kaffe ur kopp.
Vi småpratar om grannarna, deras flicka har precis lärt sig cykla, om lövsprickningen som får våra näsor att rinna, om reaerbjudandena från ICA. De verkar veta precis vad jag brukar handla, precis som du. Det är orättvist, de har en hel databas till hjälp, du klarar det alldeles på egen hand.
Det är i de orden jag börjar tveka, klarar du dig verkligen på egen hand? Vi som pratar om allt, men inte det jag måste säga. Jag hör hela samtalet inom mig men det kommer aldrig ut. Det finns ingen början, bara ett slut. Till slut kommer du att få veta men inte av mig.
Du klappar mig på handen och säger att vi har det bra tillsammans. Ja, säger jag och ler tillbaka. Förut var det mer än nog, nu vet jag bättre.