att smälta

"Jamen, tänk dig alla glaciärer som är på väg att försvinna, de bara..."
Sedan lyssnade hon inte längre. Det var på något sätt omöjligt att uppbringa den kraft det krävde. Hans engagemang och euforiska tal om miljön, ekonomin, tekniska framsteg och allt annat mellan himmel och jord tog musten ur henne. Hon orkade inte längre höra om allt elände.
Ändå var det precis det som fick henne att falla för honom, kunskapen sprutande ur honom likt en vulkan och som drog med sig allt i sin väg. Det var omöjligt att undvika kärleken när den rann över henne som smältvatten. Trängde sig in och sköljde bort varje uns av tvivel som försökte göra sig hört i flodvågen.
Han hade pratat i trettio år nu, oavbrutet, om samma saker. Framför teven, i bilen, ja överallt där han inte var tvungen att hålla tyst. Kanske var det därför hon tyckte så mycket om att gå på opera med honom.
Hon suckade för sig själv och gick fram till kaffebryggaren. Energikrisen och Europas ekonomiska problem var återigen lösta. Hon struntade i vilket.