att snava

Inuti min kropp är en målsökande anordning placerad. Inget jag vet med säkerhet men det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag tror inte på ödet eller andra bisarra konstruktioner som förklarar det oväntade. Om jag bara visste hur man kalibrerar min anordning så den slutade upp att försätta mig i svårhanterliga situationer. Låt mig ge ett exempel.
Jag strosar längs gågatan, på väg till apoteket när jag får för mig att sätta mig i solen en stund. Det står nämligen ett antal bänkar placerade längs kanten, just för sådana som mig. Ja, en aning svaga i kroppen efter många års hårt arbete och i mitt fall dessutom en klen vrist efter ett snedtramp på en promenad. Jag sätter mig bredvid en man som nästan genast börjar prata med mig. Trots att jag ytterst ovilligt svarar räcker han mig ett litet paket och ber mig ta hand om det tillsvidare. Ännu idag har han inte kommit tillbaka efter sitt paket som ligger och samlar damm på översta hyllan i vardagsrummet.
Om du nu betänker att detta scenario har upprepats med jämna mellanrum, dock med vissa variationer, så kanske du förstår att jag börjar tröttna på att ta hand om folks saker, lägga dem i brevlådor eller till och med ta bussen för att lägga dem under anvisat säte.
Min inopererade anordning behöver lära sig undvika dessa personer, dessa tillfällen och istället inrikta sig på lite trevligare aktiviteter. Jag har flera gånger talat vänligt till mig själv på kvällen i förhoppning att min anordning möjligen har förmågan att lyssna. Om så är fallet blir jag helt tydligt ignorerad. Att gå från punkt A till punkt B utan några vilopauser är inte heller att tänka på eftersom min fot ömmar vid varje steg.
Vid mitt förra läkarbesök tog jag försiktigt upp frågan om anordningen skulle gå att avlägsna men läkaren var ovillig och en aning skeptisk till att sätta skalpellen i kroppen på så vaga grunder. En helkroppsröntgen var dock inga problem att få men jag misstänker att personalen på röntgenavdelningen den dagen bestod av sommarvikarier eftersom de inte hittade någonting.
Min enda utväg nu är att hålla mig hemma, inte svara i telefon och inte heller öppna dörren. Jag har så smått börja leta efter anordningen på egen hand men det går långsamt eftersom såren på kroppen behöver läka mellan gångerna. Men skam den som ger sig. Min förhoppning är att en dag kunna gå ut och promenera utan att träffa på dessa människor som gör mitt liv till ett helvete.