sommardoft

Jag vandrar sakta genom gräset, undertrycker rädslan för ormar och fästingbett. Den gamla eken har förlorat ännu ett grepp mot himlen och står lemlästad på kanten av ravinen. Redan då, för länge sedan, klamrade den sig fast och gav ett intryck av oändlighet.
"Den har stått här i flera hundra år", sade pappa.
För mitt inre dansade grottmänniskor vid den gamla eken i ceremonier för längesedan glömda. Jag är förlåten för misstaget, jag var ung och ännu lyckligt okunnig om tidens kronologi.
Jag går sakta för att jag inte ska missa det. Med ögonen halvt slutna, stängda för att dofterna lättare ska framträda och öppna för att jag inte ska trilla ner i ravinen, söker jag mig sakta fram runt trädet.
"Det luktar honung, pappa."
"Nej, det är inte honung ännu, nu är det nektar."
För pappa var det viktigt, inte för mig. Behovet att alltid rätta, korrigera, att alltid ha fakta på bordet. Jag höll inte med honom då och jag gör det inte nu heller. Dofterna mår inte bra av att kategoriseras, de måste upplevas, insupas, med djupa andetag svepa genom din kropp och lämna sitt minne.
Det är det minnet jag letar efter. Mitt och pappas minne. Jag stannar till och väntar på att vinden ska ta rätt riktning. Som en smekning stryker den sig mot hela mitt väsen. Doften av honung.