Vi äger inte tillgång till samma frekvens, du och jag.
Jag rattar frenetiskt, ihärdigt, söker med små rörelser.
Felet kanske är att vi båda försöker, samtidigt.
Det blir svårare då, du kanske bara ska stå still och låta mig finna dig.
Eller tvärtom, men till det är jag alldeles för otålig.
Mina antenner pejlar, osynliga men vajande som ungbjörkar i storm.
Du sitter mitt emot mig med en kopp kaffe, din blick irrar.
Det är ditt sätt att scanna, känna av.
Så mycket vet jag i alla fall om dig.
Är jag analog och du digital?
Tar vi emot signaler på helt olika sätt?
Är det något som är inkopplat på fel sätt, eller inte inkopplat alls?
Svaren finns där, om jag bara för en sekund kunde låsa signalen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Sorgligt och roligt.
Kreativt skrivet om kommunikationssvårigheter. Ska visa texten för maken, han kommer skratta gott!
Förstår vad du menar. Känner igen mig.Bra beskrivning.
Sorgligt ärligt
Bra uttryckt! Kommer nog att använda mig av den kommentaren:
"Vi äger inte tillgång till samma frekvens, du och jag."
Ja hur fan rattar man in den :)
Jag gillar stämningen du får fram. Dysterheten men fortfarande med viljan att inte ge upp. Smart skrivet! Och tack för din feedback!!!
Bra fråga! Är jag analog och du digital? Svårigheten att förstå någon fångad väldigt precist, bra gjort.
Skicka en kommentar