att försonas

Knytnävarna, sparkarna och alla svordomar finns fortfarande kvar. Undanstoppade, tillbakatryckta, förminskade ligger de i träda. Jag säger så för att jag känner deras närvaro som ett dovt surrande i bakhuvudet ibland. Du sade att jag var tvungen att hitta en annan väg. Att jag hade ett val att göra, var tvungen att försonas med mig själv först och främst. Du var så klok, så full av förståelse och kärlek. Jag vet det nu men då tolkade jag det som svaghet. Vad du inte förstod var att jag redan då visste att mina slag aldrig var menade för dig. Du stod i vägen men jag slog mig själv, gång på gång. När ditt blod rann över köksgolvet var det mitt likafullt. Dina knäckta revben ömmade likväl i mitt bröst. Jag vet att du hade rätt. Min sorg är att jag inte kan säga det till dig.