oreda

Ett finmaskigt nät av kvistar silade solens strålar och gjorde det uthärdligt för henne att åtminstone kisa lite. Det gjorde ändå ont. Hon gjorde ett försök att ta fatt någon av de miljoner tankar som skenade genom hennes inre. Små ljusblixtar, levande en sekund för att sedan slockna och dö ut. Ett enda ynkligt andetag fick bröstkorgen att värka som om hennes lungor var oanvända, släta papperspåsar ovilliga att lämna sin släta form frivilligt utan strid.
En kvist, var det gran, hon var inte säker, kittlade henne på näsan. Det hjälpte inte att hon tvingade tanken dit, stillheten var orörd. Inom henne rasade en storm men den nådde inte utanför hennes kropp. Varför var hon där? Något oformligt tjockt fyllde hennes mun, kunde det verkligen vara hennes tunga. Hon önskade intensivt att någon kunde lyfta bort den tyngd som pressade hennes rygg mot marken.
Städa, var det inte det hon skulle göra? Men hon städade aldrig utan anledning. Väntade hon besök?
Gröna gymnastikskor. Vad hade de här att göra? Hon kände igen dem men kunde inte placera dem.
Hennes hår var nytvättat och nya trosor hade hon också, visst var det så. Det var viktigt, hon ville inte skämma ut sin mamma.
Det blev tyngre över magen och bröstet. Nu kom hon ihåg, gymnastikskorna. Hon hade slagit pannan i dem när han klippte till henne. Var han fortfarande kvar? Hon trodde att han hade gått. Varför blev han så arg?
Hade hon hunnit städa färdigt? Solen gick i moln, det verkade inte så viktigt längre.