Det tär på en att veta. Jag avundas dig som ler mot solen utan en tanke på den förestående katastrofen. Den under eoner förvärvade kunskapen kan inte raderas, hur mycket jag än skulle vilja. Min lott är inte din. Din är att le och skratta, min är att räkna på tiden kvar. Hur skulle jag vara som lyckligt ovetande? Sorgligt nog är detta det enda jag inte vet och som uppfyller mina tankar de få sekunder jag inte är upptagen.
Jag som törstande fyllde mig med världens kunskap häpnade över din ovilja. Men det tröstar mig att du kommer dö lycklig. Du står där med huvudet i sanden och ler medan världen blöder. Jag ser, reagerar, puffar och buffar, till och med skriker högt ibland utan resultat. Uppställda i led om fyra och fyra och flera mil långa faller ni en efter en till marken. Ruttnande, uppblåsta eller förtorkade, skrumpna. Vad sökte ni? Varför ville ni inte veta?
Jag lägger mig till ro en stund för att hämta ny kraft medan ni roar er på barns sätt. Ni kör slut på mig som en gammal mor med för många avkommor. Ändå kommer jag att överleva er alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
En text som väcker funderingar. Fick läsa om den några gånger för att förstå från vilket perspektiv den var skriven.
Min tolkning är att det är Guds tankar vi får ta del av här, stämmer det?
spännande och så mystiskt vem är den lyckliga? samtidigt slår mig tanken vem vill överleva alla i ett liv av katastrofer nej jag tittar en stund till emot solen. och glömmer molnen,finurligt och många tankar att tänka gav du mig.
Som sagt ibland är det bättre att inte veta. Men kunskapen driver oss: vi MÅSTE, men sen? Vad gör vi när vi vet? Önskar att vi aldrig tagit reda på sanningen...
Jag håller med Heureka. Måste man alltid veta?
Fick också läsa ett par gånger extra gånger för att begripa att det är gudens tankar och funderingar. Nej...jag vill inte veta allt. Hur skulle det se ut??
Men hur jag skriver!! Jaja du får ha överseende för att jag slarvat i min kommentar.
Jag förstod kanske inte din tanke, men fick en egen mening med texten, därför att den sög in mig och klingade så vackert och bedrövande. Den fick mig att tänka på en förståndshandikappad kille som jag känt. Han hade ett vackert bekymmersfritt liv men inte så långt. På ett vis så avundas jag den ovissheten och den glädjen han såg i livet.
Tack för din fina kommentar på min blogg, kusligt att den kunde träffa så rätt. Hoppas du kan ta dig igenom denna tid och att du har vänner som stöttar dig. Skriva av sig är mycket läkande mot det mesta, för mig i alla fall. Men ibland kan det gå flera år innan jag vågar få ner för starka känslor (knepigt det där).
Verkligen fint. Den växer varje gång jag läser den och sätter igång funderingar hos mig. Mycket bra. /Betty
Fantastisk text! Den kan läsas många gånger och den väcker både tankar och känslor.
Jag blir så fundersam, att jag inte kommer på något att skriva. Fin text. Olik dig.
Texten kan tolkas på många sätt, det gör den levande.
Läst den flera gånger och gillade speciellt de sista stycket. Men vågar inte berätta min egen tolking av den för tänk om den är fel!
Skicka en kommentar