taggigt

Att lära sig cykla har sina sidor. Särskilt om cykeln ifråga är av vuxenmodell och du själv är ett barn. Var finns balansen när överkroppen sticker ut åt höger under ramen på pappas herrcykel medan vänster fot och vänster arm förtvivlat försöker hålla sig på sin sida cykeln. Jag trodde nog att jag en gång skulle förfoga över en egen cykel och att jag gjorde rätt i att börja i förtid med att lära mig tekniken.

Lena på väg till tvättstugan i punkthus nummer tre skakade på huvudet åt mina envisa försök. Elias, vaktmästaren med sin ilskna tax, skrek oavbrutet från sin balkong att jag skulle få stryk om jag fördärvade gräsmattorna i min framfart. Rödhårige Torgil, min ständige antagonist, använde mig som rörligt mål för sitt ärtrör där han låg bakom häcken i tron att han var osynlig.

Men inget av detta avskräckte mig i mina försök att bemästra den svåra konsten att cykla. Visst samlade jag på mig min beskärda del av skrapsår, en tappad nagel, en vrickad fot och blåmärken värdiga en misshandlad hemmafru men skam den som gav sig.

Det var höst och mitt övningsfordon var bara ledigt efter det att pappa kommit hem från arbetet. Mörkret blev alltmer ett problem, även om jag tryckte in dynamon mot framhjulet för att åtminstone få lite ledljus. Mitt cyklande hade flera gånger vid denna tidpunkt fått parkerande bilister att i panik väja undan för min vingliga framfart. Visst försökte jag att hålla mig på rätt sida men när inte tekniken ännu var fulländad kunde jag hamna precis var som helst.

Den enda gång jag var nära att avbryta mina heroiska försök var en sådan höstkväll. Som vanligt ägnade jag hela min vakna tid efter kvällsmaten ute på gården med pappas cykel. Roland kom emot mig i sin Renault 4 och jag förväntade mig en undanmanöver från hans sida som brukligt numera var. Istället vevade han ner rutan och skrek att jag skulle flytta mig. Denna uppmaning fick mig fullständigt ur balans och cykeln tog en helt egen väg. Om nu inte häcken, en tjugo meter lång berberishäck, funnits där skulle jag förmodligen kört in i väggen på huset. Det hade kanske varit att föredra istället för att som nu hamna i det taggiga helvete som omslöt min kropp och gjorde det omöjligt att röra sig.

Roland kände sig tillräckligt skyldig för att hjälpa mig upp och se till att jag kom i säker vård hos mina föräldrar. Med en suck tog mamma hand om mig och plockade noggrant ur alla taggar hon kunde hitta. Ordspråket, det finns inget ont som inte har något gott med sig, besannades dagen efter då en rostig, begagnad cykel i min egen storlek stod och väntade på gården till alla grannars stora glädje.