att samsas

Det var försent att ångra tilltaget. Stefan låg med slangar genom kroppen vars enda uppgift var att hålla honom vid liv. Att skrika AIK till ett helt gäng av galna Hammarbysupportrar var inte det smartaste han gjort i sitt liv. Det fick han betala för nu. Inte för att det spelade så stor roll, han var ganska besviken på hur livet hade gestaltat sig ändå. Det enda han undrade var hur det gick till när han dog. Men det skulle han få veta tids nog.


Bussen från flygplatsen fylldes snabbt av utlänningar som skulle till det nybyggda hotellkomplexet nere vid havet. Ju fler desto bättre, tänkte Jamahl. Det gick inte att se bältet utifrån men det skavde en aning mot revbenen. Han skulle vänta tills de var ute på stora vägen. Inne i stan var det för mycket folk och hans uppdrag var att ta med sig så många otrogna som möjligt.


Det var mörkt men Stefan hörde hur det lät bredvid honom. Ett ihåligt rosslande som från en lungsjuk. Plötsligt exploderade mörkret i miljoner stjärnor och han befann sig stående på en silverfärgad platta. Han vred på huvudet och höll på att få krupp när han såg mannen bredvid sig. En mörkhyad man i ett vitt lakan stod och svängde fram och tillbaka. När han vred en aning på sig såg Stefan att han hade ett stort hål i magen. Hur kunde han stå där, han borde vara död.

"Det är han , förstår du inte det", hörde han en röst på avstånd.
En man i mörk kostym satt bakom ett skrivbord med en konjakskupa i ena handen och en fet cigarr i den andra. Stefan fattade ingenting. Var hade han hamnat?
"Ni ser för djävliga ut båda två, det måste vi råda bot på innan ni kan ta er vidare."
Stefan sänkte blicken och såg sig själv. Stora blåmärken täckte hans kropp och ena benet pekade i en konstig vinkel. Han såg verkligen hemsk ut.
"Blunda nu, så kör vi", sade mannen bakom skrivbordet.
Han började humma en låg baston som växte sig starkare och starkare. Till slut kunde inte Stefan längre hålla emot. Han skrek och fösökte hålla ljudet ute med hjälp av händerna mot öronen. Plötsligt slutade hummandet och han undslapp sig en djup suck.

"Sådär, nu ser det bättre ut."
Faktiskt, både han själv och mannen i lakanet hade på något konstigt sätt blivit av med alla skavanker. Men fortfarande begrep inte Stefan vad det var frågan om. Kunde han drömma?
"Jag ber om ursäkt", sade han, "men var är vi."
"Ha ha ha", skrattade mannen bakom skrivbordet så den stora magen guppade", det var det roligaste jag hört på länge."
"Vi är döda, fattar du väl, och det där ska väl föreställa Gud", sade plötsligt mannen bredvid Stefan.
"Hör på nu, din djävla neger, jag är inte död."
"Din otrogna hund, jag ska döda dig."
"Ha ha ha", ni är för roliga", sade Gud och klappade sig på benen av glädje.
"Hör ni killar, ni har uppenbarligen lite kvar att lära innan ni platsar häruppe. I vanliga fall hör man lite ånger, lite skräck inför vad som komma skall, men ni står ju bara och bråkar."
"Det spelar väl för fan ingen roll om vi nu redan är döda, eller hur."
"Hallå, lite hyfs om jag får be, ni får faktiskt ta en liten runda tillbaka igen och lära er lite ödmjukhet och jag vet precis hur det ska gå till."

Gud försvann för ett ögonblick men kom strax tillbaka med en gammal man.
"Jag hade bara honom kvar men ni får samsas om honom. Lär er komma överens så är ni välkomna tillbaka vid ett senare tillfälle. Inga självmord, det räknas inte, bara så ni vet det."

Stjärnorna slocknade och både Stefan och Jamahl lämnades i mörker.