skvallra

Hemligheter, dessa monster som äter upp dig inifrån. Lidandet i ögonen på dem som inte får svar, jag ser att de vet men kan inte göra någonting.

"Du vet vad som händer om du skvallrar."
Rösten, pipig och raspig på en och samma gång, fanns det verkligen ett släktband mellan dem. I ena stunden trallande glad med nya idéer till lekar, i nästa stund en förtryckare. Enda chansen är att hålla med och göra som hon säger. Jag vet vad som händer om jag skvallrar och jag vill inte råka ut för det.

"Var är Denise, hennes mamma ringde och frågade efter henne", undrade mamma vid matbordet på kvällen.
"Vet inte", svarade jag kort och tittade ner i tallriken för att slippa möta mamms blick.
"Var hon inte tillsammans med er förut då?"
"Jo, men hon gick sedan."

I sängen hörde jag hur upprörd mamma var när hon pratade i telefon men när hon kom in låtsades jag sova. Till slut ryckte hon upp mig ur sängen och tände lampan.
"Är du verkligen säker på att du inte vet var Denise är, hon har fortfarande inte kommit hem."
Tårarna brann bakom ögonen men jag kunde fortfarande inte.
"Jag säger ju att jag inte vet, tror du att jag ljuger", skrek jag men hörde själv hur ihålig min röst lät.
Mamma tittade på mig en lång stund innan hon vände på klacken och gick ut ur rummet.

Skuggorna spelade längs väggarna och jag såg Denises ansikte under vattnet. Bubblorna från munnen som till slut inte längre steg mot ytan. Ulrikas ord när hon släppte taget ekade tomt i mitt huvud.
"Så går det när man försöker stjäla."

Tårarna rann när jag plockade fram de stulna bokmärkena under kudden. Jag ville inte hamna under vatten.