ärr

Att bli erbjuden mängdrabatt av läkaren på grund av alla skador ens pojk råkar ut för är nog inget en förälder önskar sig. Oturligt nog var det precis vad min far blev. Tillfället när erbjudandet kom låg jag på sjukhusbritsen med pappas tumme intryckt i ett stort hål som strax skulle sys.

Jag ansåg inte mig själv vara klumpig eller överdrivet vårdslös som barn. Däremot hade jag bråttom överallt, och vilket barn har inte det, det finns ju massor av saker att upptäcka. Dessutom ville jag bli stuntman, vilket i sig var att utmana ödet. Mina framtida yrkesdrömmar hade inget att göra med hålet i skallen. Söndagsskolan, som ägde rum i källaren på grannhuset, hade precis slutat och som vanligt hade jag bråttom hem för att berätta allt för mamma. Jag hann till skogallret utanför ytterdörren där jag snubblande spräckte pannan mot kanten. En förbipasserande granne lyckades stoppa blodflödet med en finger tills min far hade ringt en taxi och tog över med sin tumme.

Kanhända var det mina många skador som till sist fick min far att investera pengar i en Renault 4. I längden måste det ha varit ohållbart med alla dessa taxiresor. Om han dessutom multiplicerade med fyra skulle han bli tvungen att ta lån för att klara alla resor med sina klumpiga barn. Han kunde ju knappast veta att mina småsystrar inte alls hade samma fallenhet att skada sig som jag.

Nyckelbensbrott efter fall i trappor eller cyklar, fyra stycken. Stygn i pannan efter fall mot vassa kanter, tre stycken. Gipsade ben eller armar, fem stycken. Listan kan göras lång men har ändå fört något gott med sig. Jag insåg efter ett tag att stuntmanjobbet inte var något för mig. Jag lärde mig också att det fanns något som hette självbevarelsedrift, det finns tillfällen där jag numera hellre avstår än kastar mig utför. Lite tråkigare har jag nog blivit men jag har ju alltid mina ärr som tar mig tillbaka till de farliga tiderna då jag var en riktig he-man.