På varsin sida om den breda floden står vi och ser vattnet rusa fram runt ön. Du har ingen färg, i grått avtecknar du dig mot den aningen mörkare bakgrunden. Vad dina ögon ser vet jag inte, och inte heller bryr jag mig. Det är så jag är lärd, så jag vuxit upp. Henne ska du akta dig för, hon bär kniv och dricker dig full om du inte ser upp. Bredvid dig står fler av din sort, väntar på att vattnet ska sluta flöda. Då kommer ni att försöka ta det som är vårt, men vi är beredda.
Solen lyser på våra rustningar. De blänker vackert men blir heta under dagen. Vi har rätten på vår sida, det har vi alltid haft, trots att ni alltid har hävdat motsatsen. Er urgamla bok är fylld av sagor medan vår är fylld av sanningar, det kan ingen av er bestrida. Er tro har fört er på villovägar, vår leder oss till målet. Ändå står vi här tillsammans för det slutliga slaget.
"Mamma, när ska de ge sig av, jag vill se mer av världen."
"Det går inte, min kära lilla vän, jag själv har väntat i flera hundra år."
"Men varför står de där, vad vill de?"
"Ja säg det, ingen vet, inte ens de själva vet längre."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
lockande och ännu en lite mystik text texten ger mig långsamma takter som är lite obehagliga av att jag inte riktigt vet vad jag ska vara rädd för.
Intressant. Jag gillar den mystiska stämningen och frågorna som texten ger. /Betty
jag känner en karghet och ett liv för länge sedan. en lite mystisk text som kräver mer
Vad har hänt med dig? Ett helt nytt uttryck! Bra.
Skicka en kommentar