långsint

"Jag tycker helt enkelt inte om det falska stycket."
Elsa spottade så löständerna skallrade i munnen på henne. Hennes dotter Louise tog ingen notis om utbrottet utan fortsatte bara att dammsuga. Det rasslade i röret av grus, tappade hårnålar och en och annan hård dammig karamell som, efter att ha ramlat ut ur munnen på Elsa, blivit liggande på golvet i väntan på ett bättre öde. Louise gav inte mycket för hemtjänstens hjälp, de kunde lika gärna låta bli att komma dit när hon ändå fick göra om alltig själv.
"Måste du gå på med den där maskinen så förbenat", skrek Elsa irriterat över bruset från dammsugaren.
"Mor vill väl ha det fint nu när det kommer kaffegäster", försökte Louise utan framgång.
"Vad ska det tjäna till, att göra sig till på det där viset", klagade hennes mor från stolen vid köksbordet.

Dagen till ära låg en ljus linneduk med blå blommor på bordet. Vasen var fylld med snittblommor från handelsträdgården som gav det vitmålade köket en välbehövlig färgklick. Kaffebryggaren stod och pruttade i sakta mak på köksbänken, den behövde förmodligen en omgång med kalkrengöring.
Louise litade inte på att Elsa kommit ihåg besöket och hade därför tagit med sig kaffebröd från frysen hemma. Under stint bligande från Elsa lade hon upp sockerbullar, bondkakor och skivor av tigerkaka på kakfatet av tenn som hennes mor fått i sjuttiofemårspresent av någon granne, hon kunde inte komma ihåg vilken.

Dörrklockan ringde och Louise kunde se genom fönstret att det var Astrid som kommit. Louise ställde snabbt undan dammsugaren i städskåpet och gick för att öppna.
"Hej, vad roligt att se dig, att det äntligen kunde bli av", sade Louise och kramade om den gamla damen.
"Ja, verkligen, det måste vara nästan tjugofem år, det är inte klokt vad tiden går", svarade Astrid och lät sig hjälpas av med kappan.
"Mor sitter i köket", sade Louise och nickade i riktning mot dörröppningen.

"Du käre tid, du är dig verkligen lik", skrattade Astrid och gick fram för att krama om Elsa.
"Ja ja, med smicker kommer du inte långt", fräste Elsa.
"Men snälla Elsa, vad är det med dig, tycker du inte att det är roligt att äntligen ses."
"Komma hit som om ingenting har hänt, du förnekar dig verkligen inte."
"Men vad menar du med det?"
"Mor har fått för sig att du har stulit pengar av henne", inflikade Louise med en tung suck.
"Fått för sig, stå inte och försök skyla över hennes tilltag, jag såg genom fönstret med egna ögon hur du plockade pengar ur min portmonnä", skrek Elsa gällt.
"Men herregud Elsa, menar du den gången jag lånade tvåhundra kronor av dig?"
"Lånade, du stal dem."
"Är det sant som mor säger", undrade Lousie som under hela tiden trott att hennes mor drabbats av tillfällig sinnesförvirring, vilket inte var ovanligt numera.

"Låt mig förklara", sade Astrid och fortsatte.
"Det är ju minst tjugofem år sedan och jag trodde inte Elsa hade uppmärksammat det överhuvudtaget. Jag kom hem i taxi men hade inga pengar, det var söndag och jag tänkte låna av Elsa. Hon var inte hemma..."
"Jag var nere en sväng i tvättstugan..."
"Låt nu Astrid tala klart och avbryt inte", manade Louise.
"Nåväl, jag såg hennes plånbok på diskbänken och lånade tvåhundra kronor ur den som jag sedan skulle lägga tillbaka."
"Just det, det var väl..."
"Tyst, mor."
"Eftersom jag inte såg till Elsa förrän dagen efter då jag redan plockat ut pengar tyckte jag det var lika bra att lägga tillbaka dem utan att säga någonting, med ränta ska jag tillägga, tjugo kronor."
"Märkte du inte att du fått tillbaka pengarna", undrade Louise och riktade blicken mot sin mor.
"Jo, det såg jag väl, men jag tänkte att jag kanske hade räknat fel."
"Herregud, har du gått i alla dessa år och varit förbannad på din bästa vännina för en sådan skitsak, att du inte frågade henne", sade Louise upprört.
Elsa svarade inte på en lång stund men man kunde se att det rörde sig inne i huvudet på henne.
"Nåväl, slå dig ner för all del, Astrid, nu dricker vi kaffe, det är Lousie som har bakat."